Kärleken räddar liv

Jag läser denna förmiddag den tredje förutsägelsen om Jesu lidande i Markusevangeliet 10:32-34. Väderleken här i min hörna av tillvaron är minst sagt skiftande med en sommarsol som emellanåt svider till i skinnet och utöver det en höstlik himmel och kall vind. Det är en sådan dag då man får ta av sig och på sig mest hela dagen. Annat är det med den växande hörnan full av grönska. Växterna bara står där nakna och njuter av väderlekens varma smekningar och svalkande vindpustar. Det är såsom dem jag möter Jesus i evangeliet. Utan kläder.

De är alla på väg upp till Jerusalem den där dagen. Jesus och hela hans följe, där lärjungarna är en del av hopen av människor. De är alla rädda. Varför vet jag faktiskt inte. Kanske anar de något av vad som ska komma. Kanske har allt de sett och hört när de följt Jesus fyllt dem med bävan. Vem är denne man egentligen?

Jesus samlar sin tolv lärjungar och berättar för tredje gången att han ska dömas till döden. Det är där jag slår mig ned denna morgon. Vid den förutsägelse som säger att vi alla ska dö en dag, också om man är Guds son. För att Gud blev människa och människor dör.

Det finns så mycket att säga om döden och livet. Så mycket värdefullt att förstå på den plats Jesus bjuder in oss till när han ännu en gång säger: Jag ska dö!

Döden finns väldigt närvarande i mitt liv sedan flera år tillbaka. Min bästa vän har två gånger tidigare tillfrisknat från cancer, malignt melanom. Sedan snart fem år är cancern tillbaka och denna gång går hon åt samma håll som Jesus gick. Hem till Gud och bort från oss som älskar henne. Det är svårt att gå bredvid, att bevittna hur alltmer av vardagen tas ifrån henne. Allt det vi andra tar för givet. Allt det som tillhör det mänskliga livet.

Och det är svårt att veta att hon lever med en ständig smärta som inte kommer att bli lindrigare utan tvärtom, allt svårare. Att gå bredvid en människa som vet vart hon är på väg och som samtidigt bär sitt lidande med kärlek och tapperhet förändrar också mig. Det fördjupar min tro på att vi är här för att vårda livet - vårt eget, andras och Skapelsens. Vi är inte satta att bryta ned allt levande, ändå är det så majoriteten av oss människor lever. Ett nedbrytande liv.

När min 93-åriga mamma nyligen fick en stroke som slog ut hennes högersida. Inte helt, tack och lov, men så pass att hennes nästan helt självständiga vardag nu bytts ut mot en vardag där hon behöver ständig hjälp med de mest basala sakerna. Hon lär sig att gå igen. Hon tränar på att skriva och att sköta sin hygien.

Min mammas stroke var också den en tredje förutsägelse om att min mamma kommer att dö inom en framtid som inte ligger hur långt bort som helst. För väldigt många år sedan fick hon en hjärtinfark. För inte så länge sedan fick hon en del tia-attacker. Nu en stroke.

Jag sitter med en glasstrut i handen. Bara så där i alldeles rätt ögonblick kom en granne och gav mig den. Precis när jag hade ätit klart min brunch och satt mig med en kopp kaffe. Det är en vanilj och jordgubbsglass med lite sylt på toppen. Gott. Vardagslyx.

Det har gått ett par timmar sedan jag skrev texten om min bästa vän och min mamma i stycket ovan. Jag går fram och tillbaka till tvättstugan samtidigt som jag skriver här på bloggen. Det är ett behagligt sätt att blogga på. Som djupa andetag där jag förblir närvarande med Jesus på den plats vi slagit oss ned på.

Grannen med glass pratade jag med tidigare när jag skulle till tvättstugan. Hen berättade om olika nyheter hen funderade kring. Översvämningar, Israels fritagning av fyra gisslan samtidigt som de dödade 200 palestinier och skadade flera hundra, samt föräldrars uppträdande kring sina barn och vad vi egentligen lär dem. På något sätt talade han därmed rakt in till den plats där jag befann mig, platsen där liv och död står sida vid sida. Och hen sade något väldigt fint, att jag sprider lugn omkring mig och att människor känner sig trygga i min närvaro. Jag tänker att hen bekräftar vad det gör med en människa, i detta fall mig, när man väljer att leva i djup närvaro med både Gud och livet.

När hen sedan berättade om en släktings näradödenupplevelse och hur djupt den hade förvandlat personen och dessutom lett till att hen blev frisk från cancer, tänkte jag att vad som finns där i gränslandet mellan död och liv är något övernaturligt som vi inte kan förstå, inte gripa efter, endast glädjas åt. För om jag så ligger för döden och allt hopp är ute och min kropp tömd på kraft, så kommer jag i övergången till det eviga livet helas från allt det svåra på ett enda ögonblick. Och där i det andra livet kan vi förvänta oss detta:

»Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.« Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.«

(Uppenbarelseboken 21:3-5)

Döden ska inte finnas mer. Ingen sorg. Ingen klagan. Ingen smärta. Det tröstar mig inför det faktum att vi ska återvända hem till Gud en dag. Där kommer min bästa vän att vara fri från all smärta och alla begränsningar, men fortsätta att vara den där djupa närvaron av försoning och djup kärlek till människokroppen. Och där kommer min mamma att springa fram över ängarna på starka ben och skriva mängder av brev till mig från himmelen. Så fylls himlen upp med skatter som vi alla på jorden får ta del av och glädjas åt. För Gud står med öppna armar och välkomnar hem alla de som vårdar och värnar livet, som inte sprider lögner och död där de går fram.

Jag lämnar tvättstugan sådan jag vill finna den. Tre generationers tvätt är nu ren. Min mammas, min och äldsta dotterns. Jag har insett att vi människor rakt igenom hela livet härmar andra. Det beteendet upphör inte när vi är barn. Det snarare eskalerar i tonåren och fortsätter sedan att styra oss hela livet. Det är inget vi kan bekämpa, det ligger nedlagt i oss, vi behöver bara lära oss att våra handlingar gör avtryck i generation efter generation.

Utifrån den förståelsen lever jag idag mitt liv. Vill jag att mina barn ska sätta Gud främst, måste jag göra det. Vill jag vara trygg i att mina barn tar hand om mig när jag blir gammal behöver jag ge min mamma den tryggheten först. Vill jag att mina barn ska leva hållbart behöver jag visa dem den väg som förvaltar, inte konsumerar. Vill jag att de ska vårda och värna allt liv som en gåva behöver jag föregå med ett gott exempel.

Jag är en förebild vare sig jag vill vara det eller inte. Jag är det för mina barn och barnbarn, för de människor som har förtroende för mig, för de som "följer" mig på bloggen. Men det känns inte längre som en börda. Inte ett tungt kors fyllt av lidande och försakelse. För jag har nu vandrat så länge med Jesus att stegen börjar bli lätta. Sanningen är inte ett tungt ok. Lögnerna är det. Kärleken är inte heller en börda. Rädslan är det. Jag behöver inte förändra hela världen. När jag låter mig förvandlas av Jesus och inte hindrar hans närvaro i mig att lysa över andra människor, då kan det leda till att också de förvandlas av Guds kärlek.

Också jag är vid den tredje förutsägelsen som säger att jag en dag ska dö. Jag var bara drygt 20 år när jag fick så mycket skuld och lögn kastad på mig, där ingenting av det var mitt utan mannens, att jag i ett överilat ögonblick försökte ta mitt eget liv genom att stoppa i mig alla tabletter jag hittade i min mammas medicinlåda. I de senaste två blogginläggen har jag nämnt denna mycket destruktiva relation som skadade mig som ung kvinna.

Den andra gången jag mötte min dödlighet var efter födseln av mitt tredje barn. Jag var 34 år och mina krafter sinade i en allt snabbare takt. Innan min son hade fyllt ett år brakade jag ihop. Min hjärna var helt utbränd och jag visste inte hur jag skulle stänga av den. Jag upplevde att jag balanserade på den hårfina gränsen mellan genialitet och galenskap.

Den tredje gången jag stod framför dödens dörr var för tio år sedan. Då var jag så utmattad till kropp, själ och ande att jag längtade efter att få dö, för jag hade ingen ork kvar att leva.

Alla gångerna var det kärleken som räddade mig. Första gången föll en droppe av Guds ljus rakt ner i det mörker som långsamt slukade mig efter att jag hade svalt alla tabletter jag hittat. Gud vet att den största styrkan finns nedlagd i kärleken, i att vi älskar någon annan mer än oss själv, att vi inte förmår skada den vi älskar, att vår kärlek till vår nästa kan ge oss oanade krafter att fortsätta leva när vi står med en fot i döden.

Den första gången Gud ingrep sände han sitt ljus rakt in till den plats i mitt hjärta där min kärlek för min mamma fanns och jag tänkte: "Min mamma överlever inte detta." Den tanken gav mig kraft att sträcka mig efter telefonen som satt på väggen och jag ringde 90 000 (nuvarande 112). Sedan minns jag inte så mycket mer förrän jag magpumpades på sjukhuset.

Den andra gången var det kärleken till mina tre barn som höll mig vid liv och fick mig att fortsätta kämpa.

Den tredje gången sände Gud sin helige ande och lät den landa på den plats i mig där kärleken till mannen som en del i Guds avbild fanns nedlagd. Och sedan fäste han den kärleken i en mans ansikte så att jag inte skulle ge upp mitt liv. Men Gud ville inte att jag skulle fortsätta kämpa för att överleva. Gud ville att jag skulle öppna mig för att ta emot hans liv så att jag kunde lägga ner kampen för mitt liv och låta mig bäras istället.

Jag får inte fler chanser. Eller rättare sagt, min kropp klarar inte av att återhämta sig en gång till. Jag lever av nåd varje dag och måste därför leva mitt liv i Gud, för Gud och med Gud. Jag kan inte längre gå och hämta kraft ur den källa som jag föddes med. Den tömdes ut i förtid. Jag har levt i närvaron av lögner och missbruk, där frånvaron av Gud varit utbredd. Större delen av samhället ser ut på det sättet. Så jag byggdes aldrig upp. Jag bröts ned och min egen medfödda livskraft läckte ut.

Ingen i min närhet har vandrat i Jesu efterföljd. Ingen har vandrat Kärlekens väg. Ingen har härmat honom som är läkaren, försonaren och sanningen. Det är jag som inlett den resan och nu vandrar den. Den bär mig. Den helar mig. Den är uppbyggande.

Jag kan bara hoppas att fler människor väljer att härma Jesus, istället för att härma allt det destruktiva som syns och hörs överallt i vår samtid. Inte bara på nyheter och sociala medier, utan i vardagen när man struntar i att städa efter sig i tvättstugan. Eller när vi låter vår irritation gå ut över andra. Eller ni vi går med skvaller och sprider elaka kommentarer omkring oss. När vi på olika sätt är med och bryter ned livet i Skapelsen, oss själva och andra människor istället för att vårda allt levande vi möter.

Kram,