KASAM. Det låter som abra kadabra, en magisk trollformel som plötsligt förvandlar något. Kanske är KASAM, Känsla av sammanhang, just det. Upplevelsen av tillhörighet kan vara förvandlande liksom utanförskap kan vara dödligt.
Vi människor blir till i mötet med varandra. Varje barn som föds är resultatet av en förening. Vi är skapta för gemenskap. Hur påverkas vi som människor när vi mister känslan av sammanhang? Vad händer med oss när vi saknar samhörighet?
Det pågår en kamp inom mig.
(Efter 16 fria år är min blogg nu belagd med en liten avgift. Fortsätt gärna att läsa och betala 20 kr vid utgången.)
Jag brottades inatt. De förtöjningar i tillvaron jag förut haft har lösts upp. Känslan av sammanhang utåt i relation till människor är vag. Helt naturligt söker jag mig då inåt där jag vet att en självklar tillhörighet finns.
Jag vänder och vrider på tankar och känslor i hopp om att få klarhet i vad det är jag bär på. I mötet med mina väl valda böcker finner jag en fristad. Mellan författarna och mig uppstår de möten jag inte kan leva utan. I dem där jag blir till. Där Gud är livets centrum.
En gång fick jag en bok i gåva. Givaren sade att jag påminde om Etty Hillesum. Boken var en sammanställning av dagböcker och brev hon skrivit. Det är nästan som att kalla mig för Moder Maria, förstod jag när jag hade läst den fantastiska boken. Vilken kvinna!
Det är inte första gången jag upphöjts till en plats där måttet av helighet är sådan att jag omöjligt kan leva upp till den. Och beundrande blickar slutar alltid på samma sätt. I besvikelse. En dag slocknar ljuset i den andres ögon. När sanningen om min mänsklighet blir synlig. Ofullkomligheten. Synden. Otillräckligheten.
Kanske var det Gud jag brottades med inatt. Jag är inte säker. Men jag vet att det var till Gud jag vände mig med mina tårar.
Denna morgon när jag läser mina andaktsböcker talar Ylva Eggehorn om Etty Hillesum. Det är därför jag blir påmind om boken jag fått i gåva och om vad det gör med en vanlig människa som upphöjs av andra till helighet. Och när jag läser Wilfrid Stinissen står jag där inför biktspegeln och tittar på avunden i mig själv. Med Etty vid min ena sida och Stinissen vid min andra får jag syn på något jag brottats med länge. Människor tråkar ofta ut mig.
Visst känner jag avund ibland, men allra mest blir jag trött i mötet med människor. Jag ser nu vad de beror på. I ljuset av Ettys dagböcker och brev blir det synligt. Det finns något vi har gemensamt hon och jag. Kanske var det vad givaren av boken såg. Etty är beredd att ta ansvar för Gud. Det är också jag. Mitt i ondskans och nödens tider.
När människor bryr sig mer om höga elpriser och matpriser, nöjen och ytligt självförverkligande, än att bevara Guds frid, kärlek och gemenskap i en tid då Skapelsen ropar i nöd och inhumana politiska agendor blir norm, då blir jag uttråkad. I de sammanhangen står jag inte ut.
Jag vill att Gud ska vara trygg hos mig. Vad jag bar fram till Fadern imorse när jag hörde dottern stänga ytterdörren för att gå till jobb, var en döende Kristus i mig. Jag grät. Äntligen. Välsignade förlösande gråt.
För många år sedan hörde jag en döende Kristus rop på hjälp i en annan människa. Under tre års tid knackade jag på dörren för att bli insläppt. Jag trängde mig fram till slut. In genom den lilla springa jag slutligen fann. Jag gjorde som vilken moder som helst skulle ha gjort. Jag gav inte upp Guds barn.
Jag har ammat barn sovande om natten. Det var vad jag gjorde i den tidiga morgonen idag. Jag drog den livlöse Kristus nära mitt tomma bröst. Det rymmer inte längre någon modersmjölk men en kärlek till Guds avbild i både mig själv och andra. Den kärleken gav jag honom att dricka.
Den sista boken jag läser varje morgon är alltid Bibeln. Jag följer en bibelläsningsplan som finns längst bak i boken. Vad än som sker i mig och med mig så följer jag tydligen Guds plan och är inlemmad i kyrkoåret. Den som läser min blogg förstår. Jesaja 62:1-7 berättar:
För Sions skull skall jag inte tystna, för Jerusalems skull inte tiga, förrän upprättelsens morgon gryr och hennes räddning lyser som ett bloss.
Folken skall se din upprättelse, alla kungar se din härlighet. Du skall få ett nytt namn, som Herren själv förkunnar,
du blir en praktfull krona i Herrens hand, ett kungligt diadem i din Guds händer.
Du skall inte längre kallas »den övergivna«, ditt land inte längre kallas »den förskjutna«, utan du skall heta »hon som jag har kär« och ditt land »den äkta makan«. Ty Herren har dig kär och ditt land skall äktas av honom.
Som när en ung man äktar en flicka, så skall han som bygger upp dig ta dig till äkta, och som brudgummen gläds åt sin brud, så skall din Gud glädjas över dig. På dina murar, Jerusalem, ställer jag väktare. De skall aldrig tystna, varken dag eller natt. Ni som ropar till Herren, ge er ingen ro!
Och ge honom ingen ro, förrän han upprättar Jerusalem och hela jorden sjunger dess lov.
Mitt i staden, i mitt Jerusalem, står Livets träd. Det var dit jag gick i natt med vad jag fann i mig själv under den hjärtskärande brottningsmatchen. "Lär mig att älska", ber jag när jag anar avund i mig själv och människor tråkar ut mig med allt det värdsliga som inte rymmer ett uns av Guds närvaro i orden och handlingarna. "Förlåt oss, Jesus", säger jag när jag ser hur vi människor beter oss mot Skapelsen, varandra och oss själva. "Älska mig", uttalar hela min kropp när jag kryper nära honom för att få ömhet, närhet och kärlek.
KASAM! Allt förvandlas. Mitt Jerusalem. Här finns en känsla av sammanhang. Här finns en djup samhörighet. Jag är älskad villkorslöst. Här vill jag bo och leva för alltid. Här hänger Sötnosens gunga på grenen i Livets träd. Här har Anden byggt sitt bo i trädkronan ovanför hennes huvud. I stadens hus som jag igår trodde var tomma bor Stinissen och Etty och alla Guds kvinnor. Om jag blir avundsjuk på någon av dem vågar jag säga det högt. Jag blir till i dessa möten med människorna här, för de är alltid närvarande och nära och de kommer alltid med Guds ord och Guds handlingar sm gåvor till mig.
Tack för ditt besök här inne hos mig. Swisha 20 kr till 0703 - 624260 när du går.
Kram och på återseende,
Komentarze