Ibland blir jag rädd. Rädd att jag ska glida ifrån Gud, att jag i ett ögonblick av bristande närvaro och vakenhet åter ska söka tillfredsställelse för mina behov i det vi kallar "världen". Jag satt och skrev för mig själv om just detta i morse innan högmässan. Och naturligtvis var det exakt vad Adam predikade om. Denna spänning som finns i och utanför mig, er, ja alla som funnit att livet är mer än bara det ytliga och materiella. Att det finns en djupare dimension av tillvaro, en inre människa som inte är av världen, men lever i den.
Just nu upplever jag en starkare spänning än någonsin tidigare. Dragningen inåt och utåt. Ibland känns det som om jag ska klyvas på mitten. Det värdsliga är inte det kroppsliga, låt mig bara säga det. Spänningen finns inte mellan kropp och själ, utan mellan Anden och världen utanför mig. Inte mellan människa och Skapelse, utan Guds ordning och den mänskliga vi själva konstruerat.
Allra tydligast för mig blir det synligt i tankarna om mig själv. När jag denna morgon ska ta på mig en färgglad klänning tänker jag att min mage är för tjock för den. Jag hör tanken, stannar några sekunder vid den, men utmanar den genom att behålla klänningen på mig trots den bulliga magen.
Det finns en kritiker som härjar i mitt huvud. Den känner till alla mina akilleshälar, allt som jag är extra känslig för. Varje öm punkt. Varje sårbar spricka. Min kropp, min ålder, mitt konstnärsskap, min ekonomi, min livssituation och min ensamhet.
Så låt mig säga detta... jag är inte förskonad för den kritiserande rösten som kommer inifrån. Jag vet att du säkert också är väl bekant med den. Jag ser att den styr och ställer i alla människors liv. Det finns ingen som är en så stor bromskloss som just den rösten. Den hindrar många människor från att leva i den frihet det är att vara sig själv.
Imorse funderade jag över hur sjuk den rösten är. Jag kan utan minsta tvekan säga att den inte härstammar från Gud. Den är en mänsklig konstruktion och den har förmågan att byta skepnad beroende på vilken tid och på vilken plats och i vilket sammanhang vi människor lever.
Kritikern i mig säger till mig att jag blivit lite väl rund om magen och baken. Den påstår att jag är för gammal för att lyckas med att bygga upp ett nytt liv som gör mig lycklig och nöjd. Ett som faktiskt är hållbar på sikt. Den påstår att det inte finns någon man som kommer att vilja leva med mig. Den säger att min konst, min Sötnosen och mina texter inte är något världen vill ha. Den säger att jag borde gå tillbaka, söka mig ett riktigt jobb och foga mig så jag får en plats i världen sådan verkligheten faktiskt ser ut.
Kritikern är en ren produkt av världen. Det är inte så svårt att se. Blicken är inte ens mänsklig. Den är faktiskt omänsklig. Rent för djävlig om jag ska vara ärlig.
Jag har målat en ny tavla som blev klar igår. Det intressanta med den är att den faktiskt visar sig ha fyra olika berättelser i sig, allt beroende på hur jag vänder på den. Jag skulle inte ens lyckas med det om jag försökte. Det är sådant som kan uppstå när jag inte är fäst vid hur resultatet ska bli.
Tavlan visar de djupa ärr som kritikern gjort i mig. De är synliga där på duken. Jag förnekar inte den kamp som ständigt pågår i mig och som emellanåt nästan är outhärdlig. Det enda sättet som gör att jag uthärdar är att låta min konstnärssjäl att dra ut det i ljuset. Det gör nämligen att Gud kan använda det.
Det ärret blir till nytt land när tavlan vänds.
Så låt mig deklarera högt och tydligt... För Gud är ingenting omöjligt. För mig är det. Jag har inte den minsta susning hur min livssituation ska förändras. Jag målar, jag tecknar Sötnosen och jag skriver här varje dag. Det är vad jag förmår. Det är vad jag klarar av. Jag är som den lille pojken som kommer med fem bröd och två fiskar till Jesus. Jag ger Jesus allt jag har, x antal tavlor, x antal illustrationer och x antal ord. Jesus är mycket tacksam för det.
Hur Gud sedan ska omvandla det arbete jag gör varje dag till en fast lön, ett hem och en relation i kärlek med en man, det vet jag verkligen ingenting om. Jag har absolut inte en susning alls.
Jag kan inte använda mig av det jag lärde när jag levde i, av, med och för världen för de reglerna som gäller där är inte desamma som i Guds rike. Gud kan använda min kropp vare sig jag är ung eller gammal, smal eller tjock. Gud ser inte ens till det. Gud ser människan jag är.
Gud kan använda mina ord, min Sötnosen och mina tavlor eftersom de alla talar om Guds kärlek för mig och min till Gud. Världen däremot har inte något större intresse av sådant, för i världen är det Mammon som styr. Mammon vill bli omtalad. Men jag vill bara tala om Gud.
Gud vill att varenda människa ska ha ett eget vilsamt hem, ett arbete som är meningsfullt och avlönat. Gud vet att människan inte mår bra av att vara ensam, att vi behöver någon att älska och älskas av, där vi visar omsorg om varandra.
Gud vet också att när en människa inte går den väg världen vill att hon går, då kommer världen att vilja dra henne till sig ännu mer, för hon utgör ett hot mot den rådande ordningen. Att vara kristen och sätta Gud i centrum av sin tillvaro är ett direkt hot mot det kapitalistiska samhälle som föder upp kritiker på löpande band. Kritiker som flyttar in i våra hjärtan och sinnen nästan varje gång vi vänder blicken utåt i vår längtan efter att möta människor.
Så låt mig redan i förväg säga till er alla, att när den dagen kommer då jag kan livnära mig på det arbete jag utför varje dag genom att skriva, teckna och måla om livet med Gud, då är det Guds förtjänst och inte min. Och den dagen jag åter flyttar in i ett eget hem, då är också det Guds förtjänst. Och den dagen en man kliver in och vill dela sitt liv med mig, då är det också Gud vi ska tacka.
I hela mitt liv har jag fått höra hur stark jag är och hur modig jag är, så redan nu vill jag föregå det påståendet med att säga att det är Gud som är stark och modig. Jag är sårbar, och rädd att jag ska vara fast i min nuvarande livssituation för evigt. Men den sårbarheten och rädslan är inte bara en spricka som kritikern gärna använder för att ta sig in genom. Den sprickan är också den som Gud tar sig ut genom och visar sig för dig i mig, mitt liv och mitt arbete. Jag hoppas att jag gjort det tydligt så att du förstår att allt det goda som sker i mitt liv är för att Gud gör det möjligt, inte jag.
Jag kommer att signera tavlan på baksidan och inte framsidan, så att den framtida köparen kan hänga den efter humör och behov, beroende på vilken berättelsen den personen behöver lyssna till för att bli påmind om Guds närvaro i sitt eget liv.
Är du intresserad av att köpa tavlan? Hör av dig så skickar jag bild, mått och pris. Den finns inte upplagd någonstans.
Kram,
댓글