Att släppa taget medan man älskar är mycket svårare än att släppa taget om det som har dött ut. Att vinka farväl eller släppa någon fri när man vill hålla den kvar.
Jag för över orden ovan från min skrivbok till min blogg. Funderingarna är många idag när min kropp känns ovanligt tung och tyngd.
Häromdagen var jag hos min mamma och i nästa vecka flyttar min son till en annan stad 3,5 mil bort. Jag är tillbaka på jobb, igår var sista danstillfället på höstens kurs och jag fortsätter att söka efter ett hem till mig själv. I allt detta finns avslut och en nya starter. Min kropp kämpar med att behålla balansen i detta spänningsfält där livet luckras upp och planteras om på samma gång.
Stacey Kent håller mig sällskap medan jag skriver. Jag hör henne sjunga en sång som klär min själ i ord. Jag behöver hjälp med att komma själen nära nu när så mycket sker i och med min kropp. De är få tillfällen då jag känner mig helt avslappnad. För det mesta är kroppen spänd och knuten. Det är en ständig avvägning som pågår i mitt system. Vad ska jag ta avsked ifrån och vad ska jag bära med mig? Jag skulle varit på massage idag men massören blev sjuk. Förra veckan var det jag som var sjuk och fick skjuta upp tiden.
Varje möte med min mamma som är 93 år är en påminnelse om att hon inte kommer att leva i all evighet, att ett svårt och smärtsamt avsked väntar mig. Ett oåterkalleligt farväl. När avståndet till min son nu ökar med några mil är också det ett farväl. Han är mitt yngsta barn. Jag är inte längre kvinnan i hans liv, det finns en fin flickvän och de bygger ett liv ihop. Det är en form av farväl som endast kan förstås av en förälder. En era är definitivt slut. Jag är glad för deras skull men det gör ont i mitt hjärta att han inte längre bara är min. Att släppa taget om min mamma och min son känns i min kropp. Kärleken till dem är överväldigande stor, djupare än mitt sinne kan förstå, men min kropp vet.
Näst sista dansen på kursen igår var en slow bugg. Under någon minut gav jag mig hän. Själen fick breda ut sina vingar i min kropp. Den snabba intensiva dansen byttes ut mot en feminin och böljande långsam sensuell variant. "Det här är så mycket jag", tänkte jag. Ett kort ögonblick fick jag känna hur livet skulle kunna vara. Och idag undrar jag varför det inte är det. Vad är det som hindrar själen från att ta kropp i mig?
Jag vill inte leva ett liv där jag endast har ögonblicksglimtar av livet som mig själv, den jag djupast sett är. Livet är för kort och för dyrbart för det. Men jag finner inte vägen ut ur det gamla livet.
Det finns en teologisk andlig motsvarighet till den kärlek jag har till min mamma och min son i min relation till Kyrkan och Jesus. I min tro pågår också en uppluckring som innehåller avsked och nyplantering. Min trohet och trofasthet är i rörelse och förflyttning.
Det är smärtsamt när rollerna förändras och min person klär av sig sina gamla kläder för att kläs i nya. Jag vet ju vem jag är med en mamma. Jag vet inte vem jag är utan henne. Jag vet vem jag är som mamma. Jag vet inte vem jag är när jag inte längre har en aktiv mammaroll.
Hela min kropp håller på att anpassas för det liv jag bara haft glimtar av men aldrig levt. Personen jag är allra innerst inne är och alltid har varit är densamma, men identiteten förändras. Hur andra uppfattar och relaterar till mig. Hur jag förhåller mig till andra. Hur jag identifieras och identifierar mig.
En dag kommer jag att vara föräldralös. Kanske inte bara biologiskt utan också andligen. Vem är jag utan varken en pappa eller mamma? Vem är jag när sonen bor någon annanstans längre bort? Hur omfamnar jag livet och låter kärleken ta en ny okänd gestalt?
Comentarios