top of page

Ligger det mig i fatet?

Ligger det mig i fatet? Den frågan uppstår när jag diskar. Jag har lärt mig att känna igen en rubrik på ett blogginlägg eller en bok så jag slutar diska i samma stund som frågan ställer sig och går bort till datorn och sätter mig.


Jag vaknade ganska tungsint denna morgon. Det händer ofta. Jag lever varje dag såsom en missbrukare som slutat missbruka gör. En dag i taget, ibland en timme i taget eller ett andetag åt gången. En del av mig vill bara ge efter och gå rakt in i dimman.


Jag dricker inte. Jag knarkar inte. Jag spelar inte. Jag röker inte. Jag shoppar inte. Jag konsumerar ingen porr. Jag är ingen träningsnarkoman. Jag blir inte hög på prestationer och stress. Jag kickar inte på ytliga komplimanger och titlar. Jag söker inte spänning och adrenalin som pumpar runt i min kropp. Ändå finns det en del av mig som vill återvända till den världen, för det är där pengarna finns och jag behöver sådana.


Varje dag måste jag välja Gud, om och om igen. Gud i mig. Det Gud nedlagt av sig i mig. Och för den som tror att Gud enbart bubblar av glädje och strålar av kärlek ter sig inte mitt val som något svårt.

Men Gud lider. Gud sörjer. Gud gråter. Gud är en medkännande Gud. Allt som vi levande känner, känner Gud med oss.


Gud i mig är en liten flicka och hennes älskade husdjur råkar vara Guds egen ande.

Gud i mig är en kvinna som i sin famn bär ett litet barn som råkar vara Guds egen son.

Gud i mig är gemenskap i kärlek och omsorg, en ömsesidig sådan.


Varje dag tar jag hand om den flickan och hennes husdjur. Varje dag tar jag hand om kvinnan och hennes lille son. Att vara mamma och vårda Guds liv, Skapelsens liv eller människoliv genererar inga pengar. Det är ett oavlönat arbete sedan urminnes tider trots att det är det viktigaste i hela Skapelsen, att ta emot liv, ge liv, vårda liv och föröka liv. Det är kosmos egen gudstjänst. Det är kosmos mässa. Det är den himmelska brödbrytelsen. Och det är en gåva från Gud.


När jag igår skulle gå till sängs tog jag med mig min bibel. Jag längtade efter att vara med Jesus, att få höra honom prata och ta del av hans liv. Dagen som låg bakom mig var en av de där goda och glada som ibland infinner sig. Ett fint och oväntat inlägg av en okänd kvinna på Facebook om Söndagarna med Jesus. Lunch med Lars. Samtal med Carina. Mejlväxling med Berth. Middag med Lina och lite brainstormade ihop. Människomöten när de är som bäst.

Men ändå hade jag en inre ensamhet och ett tomrum som inte var fyllt. En fråga jag återkommer till dagligen:


"Jesus, ska jag lämna Sötnosen, Anden, Kvinnan och dig hos Fadern och återvända till den gamla världen för att söka mig ett vanligt jobb som ger mig en lön så jag kan få ett eget hem och lite nya kläder?"


På måfå slog jag upp bibeln någonstans där jag vet att Evangeliet finns. Jag hamnade hos Johannes och kapitel 12. Jesus svarade mig:


"Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn."


Min själ är också fylld av oro. Ska jag då be: Fader, rädda mig undan denna stund? Ska jag lämna Sötnosen och Anden, Kvinnan och Jesusbarnet, för att få en lön för mitt arbete som kan betala för ett hem, mat och kläder? Nej, åtminstone inte idag. För det är ju för deras skull jag har kommit, för att förhärliga Gud. Vad ska jag med ett hem, mat och kläder om jag inte också har dem hos mig?


Sötnosen berättade för mig igår att hon ville ha en docka. Faktiskt två stycken. Idag har jag rensat ut min garderob och lagt undan de plagg jag tänker kan bli till fina kläder till hennes dockor. Varken jag eller hennes dockor behöver nya kläder. Second hand är mycket bättre för miljön. Jag vet inte hur jag ska skapa dockorna till henne, men för sex år sedan visste jag inte ens att Sötnosen fanns och än mindre att jag kunde teckna henne. Inte heller hade jag en aning om att jag kunde måla tavlor förrän jag en dag så gärna ville måla en tavla av Sötnosen på en liten canvas. Så kanske med min sykunniga och noggranna mammas hjälp kan jag lyckas. Min mamma sydde ju mina kläder, mina dockkläder och kläder till mina Barbie när jag var barn. Så fina att jag tyckte hon skulle sy och sälja sådana. Visserligen är hon nu 92 år men om hon inte vill sy själv kanske hon kan visa mig hur jag ska göra.


Ligger det mig i fatet, att jag är så öppen med hur jag tänker och känner, min vånda, mitt mörker, min livssituation och vem jag faktiskt är? Det tror jag. Åtminstone i relation till allt som handlar om att vara kommersiellt gångbar, framgångsrik på pengar, hus, bilar och lyxartiklar.


Jag bor hos min äldsta dotter. Jag har ingen inkomst mer än de småslantar jag får in på Sötnosen som serie i Bunkeflo Kyrkoblad. En tavla jag har sålt av alla de nya jag målat, Uppståndelsen, och det var till Berth, min prästvän. Rabbouni har min dotter fått i gåva.


Jag har endast ett par tusen i fasta månadskostnader. Varav den största delen är för mitt förråd där jag förvarar det jag har kvar av mitt bohag och alla mina tavlor. Under många år sökte jag olika stipendier och fonder för mitt arbete att sprida evangeliet, att samtala om kristen tro, att hålla mässa i hemmet, för podden och Youtube, för Sötnosen och mitt konstprojekt Guds kvinnor. Och jag sökte förlag för Sötnosen och sände iväg olika manus.

Jag har också i tio års tid velat bringa in min erfarenhet av bland annat vägledd meditation och läkande skrivande i min församling och Svenska kyrkan. Jag erbjudit att skriva krönikor.

Inga av alla dessa otaliga försök till samarbeten och inkomster har gett resultat.


Detta är skälet till att jag varje dag måste välja Gud, snarare än att vila i Gud. För att Gud i mig inte är igenkänd och mottagen av min omvärld, varken i eller utanför kyrkan. Gud i mig tycks komma i en sådan förpackning att ingen än så länge igenkänt Guds ande. Ingen som öppnar dörrar som leder till lön och ett hem för mig, Sötnosen, Anden, Kvinnan och Kristus.


Jag har en vän som varje månad hjälper mig med de fasta kostnaderna och en slant till mat så jag kan bidra här hemma hos min dotter. Behöver jag en bok får jag det med. Ritblock och canvas också om jag frågar. Och min vän Lars brukar bjuda ut mig på lunch med jämna mellanrum. Carina och Jeanette bjuder ibland på hemlagad lunch och middag. Lisbeth, Andrea, Anne-Marie och Rinella är några som under årens lopp satt in en slant som en gåva. Min mamma brukar ge mig en peng när jag städar hos henne. Hon gav mig datorn som ett förskott på arv och köpte skannern när den andra lade av.

Det är så jag lyckas ta hand om det som Gud nedlagt i mig och som inte finns i någon annan människa, bara i mig. I Bibeln kallas det sättet att leva på för "De troendes gemenskap":


De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. (Apg 2:44-45)


Jag skulle kunna söka ekonomisk hjälp från samhället och så även få en bostad, men kravet de då ställer på mig är att söka jobb. Det arbete jag redan gör varje dag sedan många år tillbaka räknas inte för det genererar inga pengar, bara liv. Och liv är något som samhället är uppbyggt på att konsumera, inte att ta hand om och föröka.


Nu lyser solen på himmelen. Dottern kom just hem med två matkassar och for sedan iväg på ett jobb. Jag gör allt jag kan för att underlätta för henne. Tvättar, lagar mat, tar hand om hundarna, finns där som ett stöd, någon som tror på henne, ser till hennes liv och det som inte kan köpas för pengar, som vill hennes bästa och hjälper med hennes företag när jag kan. Just nu är det vad hon behöver. Och jag behöver hennes gästfrihet och generositet. Vi delar båda med oss av vårt överflöd till varandra. För så som vi nu lever varar inte i evighet. Hon är ett mycket gott sällskap och en del av det har jag varit med och fostrat fram.


Ligger det mig i fatet att som kristen samarbeta med Berth? Han varnade mig tidigt för att ett samarbete skulle kunna komma att stänga dörrar för mig. Men ekumenik är inte att vi alla måste tänka likadant. Det är dragen man finner i en sekt, inte i kristen tro.


Söndagarna med Jesus var från allra första början ett sätt att visa upp att öppna samtal är den väg som leder oss hem till Gud, inte åsiktskrig där partnerna hävdar att de har rätt. Jag ville ge det öppna berikande samtalet ett ansikte och en kropp. Så kan jag evangelisera och låta andra se hur mycket som finns att få genom Jesu liv.


Vi är så olika Berth och jag. Kvinna och man. Fattig och rik. Autodidakt och akademiskt utbildad. Vi tillhör olika generationer och har växt upp i olika samhällen och miljöer. Det är just kontrasterna som gör samtalen så rika.

Men ett har vi gemensamt. Det förenar oss på djupet. Vi båda känner: "För mig är livet Kristus" (Fil 1:21) och det är något jag än så länge bara stött på i honom. Det finns säkert fler människor med det som centrum. Jag har bara inte mött dem än. Välkommen fram ur era gömmor. Hör gärna av er till mig.


För att igenkänna Kristus i sin nästa måste man veta vad som är Kristus i sig själv. Honom finner jag i mitt eget mörker, inte i mitt ljus. Jag finner honom när jag förlorat tron på mig själv och istället tror på honom. Jag finner honom när jag inser att jag inte är något av mig själv, men allt är jag i honom.

Berth insåg det när han som ung man nästan nog i Jerusalem. Jag insåg det när jag nästan dog på en gård utanför Bunkeflostrand. De erfarenheterna vi båda bär med oss har förändrat vår syn på tillvaron och på Gud.

Vi äger inte vårt eget liv. Våra tillgångar tillhör oss inte. Inte ens Gud i oss äger vi. Allt har vi fått för att det ska delas med andra.


Jag delar mitt och Guds liv med er. Jag delar Sötnosen och Anden med er. Jag delar Kvinnan och Kristus med er. Jag ger er mina ord, min tid, min tomhet och mitt överflöd. Jag ger er min konst, min längtan och min kärlek. Jag ger er mitt förgångna och mitt hopp inför framtiden. Just nu är det två dockor till Sötnosen och kläder till dem båda.


Detta är vad som finns på mitt fat vare sig det ger mig fördelar eller stänger dörrar.


Den dag då pengarna jag behöver inte kommer som gåvor genom mina vänner utan som en direkt förtjänst av mitt eget arbete, då är ändå inte pengarna mina utan Guds egendom. Liksom hemmet jag en dag kommer att bo i. Och kläderna jag sätter på min kropp. Ja också mannen som en dag somnar och vaknar vid min sida i vår gemensamma säng tillhör Gud. Av allt detta som ges mig som gåvor vill Gud att jag behåller en del för mig och att överflödet går till de som behöver det.


Kram,










15 visningar

Commentaires

Noté 0 étoile sur 5.
Pas encore de note

Ajouter une note
bottom of page