Jag stänger av Silje Nergaard som sjunger Let there be love på Spotify. Öppnar ytterdörren och släpper in den friska novemberluften och dagens middagsljus. Kylan kryper in under köksbordet och omfamnar mina jeansklädda ben. Men det är ändå skönt. Frisk luft och ljus är alltid välkomna ingredienser i mitt liv.
Solen strålar in genom köksfönstret och värmer mitt ansikte. Det är tyst och stilla både inne och ute. I bakgrunden hör jag fordonen som kör på och av Öresundsbron. Hundarna vilar.
Om ett par timmar ska jag besöka min bästa vän för att fika. Det ska bli mysigt att ses. Kramas och umgås en stund. Ta tillvara dagen och vänskapen, möjligheten att dela våra liv. Se och höra hon mår. Carina lever med cancer i stadie fyra. En del av hennes resa har vi spelat in på Youtube där vi samtalar om livet, döden och vår vänskap. De finns under fliken samtal inne på nyligen öppnade Vita korsets kapell som har webbadressen www.healmylife.se
Alldeles nyss sände jag iväg mitt manus till fem förlag som har ett kristet utbud. Och jag kontaktade ytterligare två förlag som vill att man gör så innan man sänder in några manus. Det är viktigt att följa instruktioner. Första intrycket kan vara avgörande.
Det känns väldigt skönt att ha skickat in min bok. Flera månader har jag tillbringat med att sammanställa, redigera och formge den som en e-bok. Tanken var att ge ut den själv. Den också, liksom alla de andra elva föregående. Men under processen blev jag förälskad i boken. Den är så fin. Jag vill ha den tryckt. Hålla den i handen.
Jag bär på en önskan om välgång för mig själv. En djup längtan efter att inte längre behöva vara allt och klara allt på egen hand. En dröm om att själv också ska få smaka frukterna av allt hårt arbete jag lagt ner under väldigt många år. Min önskan, längtan, dröm säger något om hur mycket kärleken och omsorgen om mig själv som människa har växt.
När jag rott dessa två stora projekt i hamn, byggandet av Vita korsets kapell på nätet och sammanställandet av min senaste bok, kan jag äntligen påbörja det projekt som kommer med den nya energin jag öppnat dörren för och släppt in. Barnboken jag ska illustrera. Den som både ger mig ett skäligt arvode och där jag endast är en del av ett större samarbete. Jag är inte allt och gör inte allt. Jag gör min del och får betalt för det.
För de allra flesta är det en självklar grund, utgångspunkten för allt arbete man gör. Men långt ifrån för alla. I synnerhet inte kvinnor. Och verkligen inte kvinnliga entreprenörer och egenföretagare med fokus på andlighet och hälsa. Omsorg om andra är så djupt förknippat med vem vi är som kvinnor. Omsorg är svårt att ta betalt för. Den har nämligen inget pris. Inte heller kan den värdesättas i kronor och ören. Vi lär oss från barnsben i både hem och skola att vi som flickor och kvinnor har en uppgift, att älska och visa andra omsorg, både om människans kropp och själ.
Det är något fint. Något världen inte kan leva utan. Men också något som tas för givet och inte värdesätts i vårt samhälle. Kvinnans kärlek och omsorg förväntas bara finnas där som en resurs lika självklar som Moder Jords naturtillgångar. Alla tycks tro att vi är oändliga varelser utan egna behov. Så är det inte. Vi måste ständigt påminna oss själva och varandra om det.
Samtidigt lever vi kvinnor oftare i samklang med våra hjärtan och vår längtan. Ibland måste vi bara göra det hjärtat kallar oss till. Vare sig vi får betalt för det eller inte. Så har det varit för mig med Heal My Voice Sweden och med Vita korsets kapell.
Jag var "tvungen" att göra det. Det fanns inga andra svarsalternativ än ja för mig. I båda fallen verkade mitt ja vara ett litet ja. I HMVS till att skriva en historia i en antologi. Men det var bara början. Liksom mitt ja till att läsa Bibeln och spela in ett Youtubeavsnitt om dagen i ett år inte heller kändes överväldigande till en början.
Jag visste aldrig vad det första steget, mitt lilla ja, skulle leda till. Tur var nog det. Helt säkert hade jag då sagt nej, för båda uppdragen översteg mina förmågor.
Jag har tvingats lära mig mycket efterhand för att inte stå i vägen för mig själv, mitt hjärtas längtan och det Gud kallade mig till. Ett steg i taget har blivit till något stort som jag nu med glädje och stolthet lämnar efter mig som ett arv till andra människor.
Ensam hade det inte gått. Jag har haft Gud med mig, men både HMVS och Vita korsets kapell består av samarbeten. Andra människor har bidragit med sina erfarenheter, sin tid och sina gåvor. Stora uppdrag inkluderar alltid flera människor. Det ska man komma ihåg om man vill göra en verklig skillnad för många.
När jag nu sänt in mitt manus är det också ett litet ja som kan leda till något stort i slutänden. Detsamma gäller mitt ja till att illustrera en kristen barnbok. Jag får ingen panik och inte heller känner jag någon prestationsångest. Ett steg i taget och lite varje dag under en längre period, så bygger man stora saker som håller under lång tid. Tandborstmetoden som jag kallat det i många år. Det är det vi gör varje dag som gör skillnad i längden både för oss själva och för andra om vi delar med oss av våra liv och gåvor.
Kram,
Comments