top of page

Liv och hopp

Jag lyssnar på Ksenia Parkhatskaya. Det spöregnar ute. Jag fick dra ut hundarna så de skulle kissa.

Mina funderingar idag kretsar kring död och liv. Igår gick en familjemedlem till min vän bort. Döden påminner mig alltid om livets skörhet och förgänglighet, hur allt kan förändras utan minsta varsel.

När dödsbeskedet kom igår började jag tänka på vad jag egentligen vill med återstoden av mitt liv. Och vad jag verkligen inte vill använda min dyrbara tid till. De tankarna vandrar jag med idag samtidigt som jag lyssnar på Ksenias lena stämma. Det är som om hon sjunger från en svunnen tid jag önskar att jag kunde återgå till. Då när jag kände mig odödlig och hade hela livet framför mig. Då när omvärlden gick åt rätt håll. Då när framtiden kändes ljus och glädjefylld och lång som en evighet.


Död och förluster har varit så väldigt närvarande i mitt liv under ett helt årtionde. Varje gång sorgen lättat har något hänt igen. De många förlusterna har lämnat efter sig ett vemod jag inte kände förut. Det är som om vemodet är resterna av all sorg. Jag sitter i det vemodet nu när min väns familjemedlem gått bort och hennes familj är i sorg.


Vad vill jag med mitt liv? Vad vill jag inte?


Jag tror jag ska ge Sötnosen åt barnen. Låta henne kliva in i barnens värld och finnas för dem. Där kan hon och Anden nog vara till mest hjälp och tröst.

Jag tror jag ska ge konsten åt kvinnorna. Låta konsten hitta in i hemmen och finnas där som en påminnelse om Jesu kärlek för oss kvinnor.

Jag tror jag ska ge större delen av mina ord till Sötnosen och konsten, istället för att dela ut dem så frikostigt här på bloggen och i sociala medier.

Det är nog vad jag vill när det gäller förnyelsen av mitt arbete.


På lördag ska jag hålla i en andakt med barn och vuxna, då tänkte jag ta med Sötnosen och Anden som medhjälpare och låta människorna höra talas om Sötnosens och Andens varma vänskap.

Om ett par veckor är det dags för min vernissage i Strandkyrkan. Jag har skrivit texter till mina tavlor och håller på att skapa ett litet häfte.

Jag vill gärna se dessa tillfällen som en nystart. Två steg jag tar som leder mig in på en ny väg. En smalare men också en mer vilsam och mindre vemodig. En som inte bara dukar fram död och förluster utan också liv och hopp. För det är vad jag vill ge vidare åt barnen och kvinnorna genom Sötnosen och mina tavlor.


En hand med ett armband gjort av Carina Halvardsson


Liv och hopp står det också på armbandet min vän Carina gjort. Hon lever med malignt melanom, hudcancer, och är liksom jag djupt närvarande med livet sådant det är här och nu, dag för dag. "Fuck cancer" har aldrig tilltalat varken henne eller mig. Ont ska inte med ont bekämpas. Istället för att förbanna kan vi omfamna och visa kärlek för allt vad livet innehåller, liv och död, glädje och sorg, hälsa och sjukdom, njutning och lidande.


Jag vill leva nära Jesus. För mig kommer han med liv och hopp. Jag vill älska Jesus i en man och låta mannen älska Jesus i mig. Jag vill skapa ett gemensamt hem och en vardag ihop. Jag vill pyssla om honom och bli ompysslad. Jag vill dansa med honom till tonerna av Ksenias lena stämma. Livet är kort och värdefullt. Jag vill njuta av att kärlekens ande tar mänsklig kropp.


Det är det nya jag vill med mitt liv, förnyelse i arbete och en kärleksfull parrelation. Det som finns kvar av mitt gamla liv, familj och vänner, vill jag fortsätta förvalta och vårda. Mer än så vill jag inte ha i mitt liv för då kommer något eller någon att försummas.



Må du fyllas av Andens liv och hopp,

Marie

bottom of page