Elementen brusar för att hålla hemmet varmt. En vas med vackra rosa tulpaner från barnbarnen solar sig i ljuset som letar sig in i köket denna nya dag. Ute är marken täckt av snö. Sex minusgrader visar termometern. Vi har äntligen fått lite vinter här nere i Skåne. Äldsta dottern är långt borta, i Sri Lanka, med bästa vännen för att surfa och ha kul. Jag och hundarna håller varandra sällskap. Det är söndag förmiddag men jag vilar mitt hjärta och min hjärna från högmässans alla människor och intryck. Denna vår behöver jag leva annorlunda om jag vill att delar av mitt liv ska förändras. Jag är noga med att ingenting forcera, inte heller att tala förtryckande till mig själv. Allt vad jag förut ansett att jag borde eller jag måste får nu stå till sidan. Istället handlar det om vad jag förmår, vad jag behöver och vad jag vill.
Livgivande, älskad och trostig har Gud de senaste dagarna sagt att jag är, därav mina namn Eva Marie. Det är en beskrivning av mig som jag tycker passar in på sanningen. Jag ger ständigt liv åt nya texter, nya teckningar och vårdar annat levande så att det förökar sig. Jag är älskad, förmodligen mycket mer än jag känner till, både av Gud och människor. Jag är trotsig, men när Gud sade det till mig igår var det med ett tonläge som inte fick mig att skämmas över den egenskapen. Det är som att plötsligt vara sedd utan att bli påklädd andras tankar kring och syn på vad trots är.
Som barn kanske en del av min trots handlade om att jag var ung och en del om att vilja bli sedd. Men det fanns också en del i min trots som uppstod i samband med att jag tyckte det fanns något att protestera mot. Vedertagna tankegångar, regler och normer som jag fann helt tokiga. En sund trots med andra ord. En sådan som sätter sig upp mot orättvisor av olika slag. En trots som vill förändring när något inte är friskt eller inte fungerar längre, även om det förut gjort det. En trots som vågar göra saker på sitt eget sätt och bryta ny mark när det saknas en synlig väg framåt. Denna av Gud åt mig givna trotsen har jag ibland blivit skammad och straffad för av andra människor. Inte sällan av lärare och chefer eller andra som "haft makt" över mig. Jag har också fått lyssna till människors gnäll när de sagt "måste du alltid göra saker på ditt sätt, kan du inte bara göra som alla andra". Svaren är: "Jo, det kan jag när det fungerar bra. Nej, det vill jag inte om det är något dåligt för mig eller någon annan och inte uppfyller mina rimliga krav."
"Måste du bry dig så mycket om allt och alla? Kan du inte bara vara som alla andra?" är också sådant jag fått höra. Svaren är: "Ja, jag måste bry mig för det är vad som gör mig till medmänniska, inte bara människa. Och nej, jag kan inte vara som alla andra för jag vill inte vara någon annan än mig själv. Vilket är livgivande, älskad och trotsig."
Jag tar emot de nya förändringar jag står inför med en öppen famn. På fredag börjar jag gymma med en fysioterapeut. Jag ser framemot att varsamt stärka upp min kropp och väcka liv i slumrande muskelgrupper. Någon gång i vår ska jag börja gå i terapi. Det ska bli skönt att ha någon utomstående att lägga av mig tankar och känslor hos.
Något djupt inom mig har redan förändrats, det förstod jag vid det första terapibesöket. Jag försökte inte se henne och analysera henne. Jag lät henne vara terapeuten och jag den hjälpsökande. Detsamma hos fysioterapeuten där jag var öppen för hennes hjälp och kunskap.
Jag vet inte alltid vad som är bäst för mig själv och känner inte alltid till allt om mig själv. Det är ett stort steg ut ur mina tidigare tvivel på andra människor som jag upptäcker att jag nu tagit. Jag väljer tillit och tänker att det bästa för mig vill ske med stöd av det samhälle som vi tillsammans utgör. Att rätt människor dyker upp längs med vägen.
Jag övar mig i att ha tråkigt igen. Jag fyller inte upp mina dagar med kreativt skapande bara för att jag är ledig. Jag måste inte göra något. Sociala medier har jag också tröttnat på. De ger mig bara huvudvärk. I ärlighetens namn vill jag helst bara säga adios! till nästan allt det digitala. Jag är den bästa versionen av mig själv i det fysiska mötet med en annan människa när vi delar våra liv med varandra. Det är i de mötena jag berörs och berör.
Det blir väldigt lite läsande just nu. Orden tröttar mig. Men musik lyssnar jag mycket på. Musiken är också något som öppnar mitt hjärta och berör något djupt. Jag tycker om beröring av både kropp och själ.
Jag känner väldigt starkt att min inre kvinna, Madame Ooh la la, långsamt stiger upp ur djupet inom mig. Det är en subtil rörelse, en kraft som vill ta kropp, som vill ha tillgång också till musklerna. Jag låter det nya visa sig. Jag bryter mig inte in i den process som pågår i mitt inre. Jag bara noterar vad jag måste justera och förändra i min yttre tillvaro för att göra plats för hela min inre människas resning.
Det är viktigt att upptäcka när det som tidigare varit ett stöd plötsligt blir något som hindrar tillväxten. Det gamla behöver ge plats åt det nya. Jag tränas i att acceptera, släppa taget, förlåta, försonas, ta emot ersättare och bevara tron på det osynliga men kännbara som endast jag och Gud är vittnen till. I allt detta behöver jag mycket vila för det pågår ett intensivt arbete inom mig. I vilan får jag möta tristessen, att vara uttråkad, att inte ständigt ge och göra eller känna mycket. Och där i mitt uttråkade tillstånd guppar ett bibelord som jag aldrig riktigt förstått mig på, men som verkar vara ett rättesnöre jag framöver ska knyta runt min hand.
Ge inte det som är heligt åt hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen; (Matt 7:6)
Första gången jag hörde en variant av de orden var när jag bodde på Strandgatan på Limhamn. De kom under en meditation och jag minns att jag efteråt berättade om det för min äldsta dotter som satt i soffan bredvid.
Jag anar att Jesus kanske menar att jag har fått lärdomar om livet som inte ska delas med alla människor hur som helst. Visdom som inte ska kastas bort, som kanske ska delas med andra människor på ett annat sätt än det jag nu gör. Att det heliga kan gå förlorat i fel händer och det kan användas för att skada mig och andra. Bibelordet ovan fortsätter nämligen "de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er". Jesus försöker säga mig något och har gjort så med jämna mellanrum i femton år.
Jag vet att ord har kraft, att de både kan binda och befria människan. Jag vet att Guds ord har ännu större kraft, att de kan ge liv och ta liv. Jag inser att jag framöver behöver en andlig vägledare med mycket lång erfarenhet och med extra god förmåga att urskilja. Det stödet vill jag ha åt min kristna tro för att kunna växa och axla det uppdrag Gud har åt mig.
Ensam är inte stark. Jag är öppen för allt stöd nu. Fysioterapeut, kognitiv terapeut, andlig vägledare, läkare och läkaren själv. Jag behöver bli stark för att kunna bära min djupa sårbarhet, öppenhet och djupa närvaro. Fysiskt stark, mentalt stark och känslomässigt stark. Och jag behöver omge mig med människor som är stärkande för min själ och för mitt liv, som vill se Gud ta boning i mig.
Allt som är nedbrytande i någon form väljer jag bort. Vanor, åtagande, sammanhang, relationer, miljöer, ja allt som finns både inom och utanför mig behöver en översyn och det som inte tjänar det nya livet som gror i mig får gå bort.
Gud, hälsa, arbete, ekonomi, nära relationer och livet i Skapelsen är det som ska stärkas upp och bära frukt i detta nådens år.
Elementet har tystnat. Temperaturen har stigit till tre minusgrader. Förmiddag har övergått i eftermiddag. Jag ska klä på mig och ta hundarna på en promenad i solskenet och snön. Andas in frisk luft. Känna solens strålar på kinderna. Le åt alla barn som åker pulka på backarna. Det är mysigt med vinter, men jag längtar ändå lite efter att kunna klä mig i klänning och inta mitt kaffe på uteplatsen. Jag älskar våren och allt hon kommer med. Värme, långa dagar, fågelkvitter, blommor, ljusgröna blad och spirande liv i hela Skapelsen. Aldrig blir jag för gammal för förnyelsen hon kommer med. Aldrig är det försent att omfamna livet och leva det fullt ut.
Kram,
Comments