Mamma och jag

Jag plattade håret, satte på lite mascara och fyllde i ögonbrynen. Det är flera veckor sedan jag gav mitt utseende något extra utöver renhet. Jag satte mig på cykeln med mössan i jackfickan och en banan i handen. Strandkyrkan var nästan full när jag kom fram. Jag klämde mig in på en ledig plats och slog mig ned. Ganska snabbt insåg jag att jag inte alls var redo för en högmässa ihop med hundra andra. Jag fick stålsätta mig för att klara mig igenom det hela och gå därifrån med både nattvard och en välsignelse uttalad över mig.

Det finns en tid för allt och vad som en gång var stärkande är det inte nu. En känsla av skilsmässa vilar över mig. En era går mot sitt slut. Det kommer med både vemod och lättnad. Det som varit en vana ska jag nu avvänjas från. När jag längre fram i livet tittar tillbaka på den tid vi haft ihop, kyrkan och jag, kommer jag att uppleva tacksamhet på samma sätt som jag idag känner inför min barndoms uppväxt ihop med min mamma och inför mitt äktenskap och det familjeliv vi hade ihop när barnen var små.

Jag umgås fortfarande med min mamma, men vi bor inte ihop. Jag umgås fortfarande med mina barn, men nu är de vuxna. Jag kommer att fortsätta umgås med kyrkan, men vi kommer inte att leva ihop såsom vi gjort sedan 2013. Liksom jag behövde flytta hemifrån i ung ålder för att kunna leva mitt eget liv, behövde jag också lämna mitt äktenskap efter 17 år för att kunna ha ett eget liv. Detsamma gäller nu min relation till kyrkan.

Livet ihop med min mamma begränsade min person. Livet ihop med min make gjorde också så. Även livet med kyrkan gör det. Det finns något jag behöver för att leva och fortsätta utvecklas. Det fanns inte i mitt barndomshem, inte i mitt äktenskap och inte heller i kyrkan. Om jag är kvar stannar jag i växten. Jag blir till någon jag egentligen inte är. Ryggen kröks, jag krymper och formas till någon annan för att kunna vara kvar i familjen, relationen eller gemenskapen. Det gör jag för att jag investerat så mycket av mig själv, av min tid och min kärlek i dessa olika konstellationer. Men till slut är det som om jag inget mer har att ge, för jag har gett allt.

Bland de unga flickorna i barnkören som sjöng idag stod också jag, Marie 7 år. En liten tjej som återhämtat sig från den stora tragedin året innan. En liten tjej som så gärna vill ingå i en grupp och som behöver vara omgiven av mycket kärlek. En liten tjej med en nyckel runt sin hals som inte bara kan öppna dörren till barndomshemmet utan också till hjärtan som gått i lås. En flicka som utan att hon vet om det ständigt fylls på med kärlek från en osynlig kraft så att hon ska kunna älska livet hon fått och människorna som finns omkring henne. En flicka som inte är rädd för att beröras och att beröra andra. Hon är jag.

Min mamma var inte fullkomlig, men hon gjorde sitt bästa för att ta hand om mig. Jag var inte och är inte som mamma fullkomlig, men jag gör mitt bästa och har alltid gjort. Detsamma gäller kyrkan. Hon är Jesu mamma, inte fullkomlig, men hon gör sitt bästa för att ta hand om sitt barn och uppfostra det. Och hon gör sitt bästa för att också ta hand om alla de andra barn som kommer till henne, där jag är ett av dem. Liksom jag gjort mitt bästa när jag försökt vara ett stöd för andra än mina egna barn.

Jag behöver klasskamrater. Människor som är som barn, nyfikna och mottagliga, som vill lära sig om allt möjligt för att en gång långt fram i tiden växa upp till vuxna kärleksfulla människor. Jag behöver människor som vill leka på rasterna och helgerna, med spring i benen, stora tillitsfulla hjärtan och öppna sinnen. Jag behöver flickvänner att dela hemligheter och förtroende med. Jag behöver pojkar omkring mig så att jag kan välja ut någon speciell att senare ge mitt hjärta till. Jag behöver prova min nyckel i många lås och se vilka dörrar den kan öppna. Jag behöver vara Marie ihop med andra, men inte för många på en gång. Svettig av all lek, med slitna byxor och fysisk närhet till de männniskor jag har i mitt liv. För sådan är jag när jag inte är trasig, när jag fått tid att återhämta mig efter en tragedi.

Det finns en tid för allt. Ännu är jag i återhämtningsfasen. De har varit många sådana i mitt liv. Alltför många. Så många att jag aldrig riktigt kommit igång att leva innan en ny tragedi slagit omkull mig. Jag är mörbultad av livet, men inom mig finns ett okuvligt barn som hävdar rätten till sitt eget liv och den välsignelse som vilar över det. Må den tiden ligga framför mig. Den allra bästa tiden i mitt liv. Då jag är jag och ingen annan. Då tragedierna håller sig borta och välsignelserna strömmar in, så att jag kan få uppleva den stora glädjen i kunna att dela med mig av dem. Må det vara så. Må det ske. Lilla Marie, det önskar jag för dig och alla dem du älskar!

Kram,