I bilen på väg till jobbet som husmor började jag gråta. Vid min sida hade jag lilla Marie, sju år. Hon fick följa med mig till mitt jobb så att hon slapp vara ensam hemma idag.
Jag kom under färden plötsligt att tänka på ett teveprogram jag såg igårkväll där en pappa och hans dotter arbetade ihop med att hjälpa människor som bor ute i vildmarken, långt borta från lyx och bekvämligheter. Tanken väckte längtan. Längtan efter en pappa. Och jag insåg plötsligt något helt nytt. Att i samband med den stora tragedin som jag upplevde som sexåring så miste jag också på ett sätt min pappa. Hur destruktiv han än var så fanns han i min vardag tills han inte längre gjorde det. Han förvandlades till en gäst i mitt liv. En besökare. Jag har aldrig någonsin tänkt på att det kanske också var en förlust för lilla Marie, sex år. Utöver alla de andra förlusterna.
Saknade jag honom? Hade han fyllt någon plats i mitt liv som liten flicka? Jag vet inte, för jag minns i princip ingenting av mina första år i livet. Bara fragment. Men tanken var ny. Tanken på att jag faktiskt miste också honom och att det kanske gjorde ont.
Och om jag saknade honom, fanns det utrymme för en sådan sorg i min familj? Barn är känsliga, nog visste jag hur illa han hade gjort min mamma med sitt drickande? Kan man sakna en pappa som skadar sin familj utan att känna sig illojal mot dem han sårat? Det är frågor jag aldrig får svar på. Men jag är glad att tanken väcktes och att jag som vuxen har utrymme i mitt hjärta för en sådan sorg och saknad, att jag kan hålla om mitt lilla jag och göra plats för allt hon kanske ännu inte berättat för mig. Så vi grät tillsammans. Kanske både gammal och ny gråt. För jag vet ju som vuxen att man kan älska också den som sårar en. Sådan är den kärlek som inte kräver ömsesidighet, utan bara finns nedlagt i en människa. En kärlek som inte kan förtjänas. En kärlek som förvandlar den som älskar. En kärlek som förvandlar den som vågar ta emot en sådan oförtjänt kärlek.
I bilen hem från mitt jobb började gråta. Jag satt och samtalade med min himlapappa, Gud. Berättade för honom om allt jag var tacksam för och noterade att listan var fylld av människor och djur. För att de finns i mitt liv och att merparten av dem mår bra. Jag var också tacksam för freden i vårt land och för livet i Skapelsen. För arbetet, hemmet och vardagen jag delar med min dotter och vovvarna. För Jesus som kom in i mitt liv och kyrkan jag lärde känna. Alla de där mest väsentliga ingredienserna i en människas liv. De vi inte kan förtjäna utan som ges oss som gåvor. Det är dem jag är allra mest tacksam för.
Tårarna kom dock ur min längtan. Det är ofta så, att jag gråter av både saknad och längtan. Och jag välkomnar daglig gråt för mitt hjärta håller sig mjukare när jag låter mig beröras. Tårar sköljer bort grus och smuts som annars tränger in och skaver.
Längtan handlade om kärlek och kanske är det så att min saknad av en pappa för alltid också kommer att finnas med och genomsyra en del av min längtan efter mannen och hans kärlek. Vore det inte konstigt om det var på något annat sätt? Om jag hade fått växa upp med en pappas kärlek hade ju den genomsyrat min kärlek till mannen. En pappa är den första mannen i en flickas liv. Hennes första kärlek. Och kanske var det också så för mig. Jag vet inte. Jag minns inte. Allt jag vet är att jag aldrig känt avsky för honom och inte det agg som mina äldsta syskon burit. Kanske för att jag var så liten och inte levde i hans närhet lika länge som de gjorde. De är ju 15 och 18 år äldre än mig. Kanske hann jag aldrig bli lika skadad, inte se och uppleva allt som de bär.
I duschen nu ikväll kom jag att tänka på när jag började praktisera tacksamhet. Det var på Strandgatan för 17 år sedan. Jag brukade ligga i sängen och skriva ner allt jag var tacksam för innan jag skulle somna. Vid min sida låg Anders. Ibland bad vi ihop inför natten.
Trots att Anders hade varit alkoholist vågade jag ge mig in i den relationen. Hans nykterhet var över tio år lång när vi möttes, därför ville jag ge det en chans trots min uppväxt med en alkoholiserad pappa.
Det var en passionerad relation. Något jag inte hade upplevt tidigare. I samma ögonblick jag såg honom på match.com visste jag att det var han jag ville ha. Jag tyckte han var supersnygg. Och jag valde att visa honom något jag aldrig förut hade visat upp för en man, min sårbarhet. Jag valde tillit. Jag valde att berätta om mina rädslor. Jag valde att inte ha några hemligheter och inte dölja mig bakom murar och fasader. Därför fick jag möta nya sidor hos mig själv. Sådana jag fann vackra och attraktiva, mjuka och sinnliga, behagliga också för mig själv. Därför vet jag idag att de sidorna inte kommer med en relation. Jag bär med mig dem in i relationen till en man. Jag äger dem, valen, att välja tillit, öppenhet, närhet, förtroende, sanning, sårbarhet och kärlek. Och jag vet idag att de är värdefulla gåvor i en kärleksrelation. De förenar. De fördjupar. De utvecklar. De väver djupa band.
Flickan i mig saknar en pappa. Kvinnan saknar en man. För att jag vill älskas och älska personligen. Flickan har sin himmelske far. Kvinnan har Jesus. Men den mänskliga kärleken saknas mig. Så är det och så kommer det delvis att förbli. Kanske får jag en dag glädjen att ta emot en faderlig kärlek från någon människa. Jag blir aldrig för gammal för den sortens kärlek. Och jag hoppas en dag få ligga bredvid en man i en säng och fläta samman min hand med hans för att be och tacka Gud. Jag är skapt för kärlek och relation. Sådan är jag.
Kram,
Comments