Palmsöndag. Det är sex dagar före påsk i dagens evangelium. Jesus kommer till Betania och besöker sina tre vänners hus. Som brukligt passar Marta upp Jesus och hans följe. Och Lasaros, Martas bror, ligger som vanligt till bords med Jesus och lärjungarna. Men Maria, deras syster, är lika oberäknelig som alltid. Hon bryr sig varken om att hjälpa sin syster eller att betjäna männen. Hon struntar i både mäns och kvinnors förväntningar. Hon ser en enda. Jesus. Hon ser något ingen annan ser. Att slutet är nära. Så hon tar flaskan med den dyrbara äkta nardusbalsamen och smörjer Jesu fötter. Sedan torkar hon dem med sitt hår. Inte ett ord lämnar hennes läppar. Hon talar med hela sin kropp.
Nästa dag när Jesus är på väg till Jerusalem ropar folkmassorna: »Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.« Fokus i dagens predikan var den folkmassan. Jag zoomade ut. Lyfte psalmboken, letade upp evangelietexten och sjönk ner bredvid Maria från Betania. För hon är där för Jesus. Med Jesus. Hon vet. Jag låter sorlet sjunka undan. Lärjungarnas pladder och gnäll. Martas slamrande med disken. Folkmassornas brölande.
Jag tror Maria bryter av förseglingen på flaskan. Doften sprider sig i rummet. Ss som han förut varit balsam för hennes sår, smörjer hon nu honom inför den sista svåra vandringen mot döden på ett kors. Han ser att hon vet. Han ser att hon delar sannningen med honom. Han ser att hon ser det andra inte vill se, att han också är människa. Att det gör ont att piskas blodig och spikas upp på ett kors. Att det är svårt att ta avsked av dem man älskar.
Maria ger Jesus det mest dyrbara hon har. En flaska äkta nardusbalsam och sin egen kropp.
Judas gnäller om att hon är slösaktig, men Jesus försvarar Maria: »Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.«
Hör de ens vad han säger?
Jag ser inte Maria dagen efter i folkhopen som ropar Hosianna. Jag ser henne stå i ett fönster med en tom blick i det hem som aldrig mer kommer att få besök av hennes mest älskade vän, Jesus. Jag ser henne vända sin blick mot sin syster och sin bror. Jag hör henne tänka att de tillhör en svunnen tid, hennes älskade syskon. De är fast i den gamla människans tankar och handlingar.
Men Maria har rört vid Jesu kropp och känt djupet av den nya människan i honom. Hon kan aldrig återgå till det som en gång var. Hon vet den nya människan. En ny man. En ny kvinna. Jämlikar. Så som i begynnelsen. Hon tror inte. Hon vet.
Maria behöver inte bevittna hans sista lidande. Maria kommer att känna varje piskrapp som fläker upp huden på hans rygg. Maria kommer att känna spiken som genomborrar de varsamma händerna hon hållit i sina egna och fötterna hon smort och torkat med sitt hår. Maria kommer att känna när livet lämnar Jesu mänskliga kropp. Men ännu doftar hennes hår och händer av Honom som är kärleken. Ännu en kort tid.
/Marie
Comments