Maria Magdalena och jag

Det är fantastiskt att en liten bok kan ha stor betydelse för en människa. Att det finns vägskyltar resta inne bland bokstäverna. Att jag kan stanna upp, slå mig ned bland meningarna och få hjälp med att ställa in min kompass genom att lyssna till en annan människas ord. För att så kunna ta nästa steg framåt.

Jag håller på att ställa om mitt inre och mitt yttre. Jag söker det mål och den riktning jag nu vill leva utifrån.

Gårdagen kom med ledtrådar som visade mig var jag inte ska söka vägledning och stöd. Ibland måste man prova sig fram för att veta vad som fungerar.

Imorse stod jag framför min bokhylla och undrade om det jag söker fanns där mitt framför ögonen. Jag drog ut en mycket tunn oläst bok och såg att jag följer denne präst och författarinna på Facebook, Anna Karin Hammar.

Idag den 22 juli blev jag också påmind om att det är Maria från Magdalas festdag (Maria Magdalena kallas hon oftast), när jag lyssnade på appen Pray as you go.

Den väg jag provade igår kändes trång, för liten, som om själva min mänsklighet inte rymdes inom den. Den var trång, inte som i snäv utan som i kvävande och förminskande, som i något jag växt ur.

Jag blev placerad på en stol jag inte vill ha för den tillhör någon annan. Och jag leddes till att söka svaren på livets frågor bland de döda. Det är något jag redan gjort och det är inte nödvändigt att gå den vägen igen. Jag har hämtat skatterna därifrån. Men just för att jag provade den vägen igår och blev satt på en helt annan stig idag, hjälpte de stora kontrasterna mig att urskilja vad som är mitt och vad som är den andres.

"Din kallelse är där din djupa glädje möter världens djupa behov", så skriver Anna Karin Hammar i sin lilla bok Att finna Gud i en snigel. Det fick mig att tänka på mitt möte igår med en trollslända som nästan tycktes kamouflerad av uteplatsens cementplattor. Jag såg den när jag kom tillbaka efter en hundpromenad. Den satt alldeles orörlig under det rostiga cafébordet och den lät mig ta ett fotografi av den. Möten med alla sorters vilda djur, stora som små, rör alltid djupt vid mitt hjärta. Jag känner mig utvald och betrodd när de väljer att visa sig för mig.

"Din kallelse är där din djupa glädje möter världens djupa behov."

Detta är den stämgaffel jag sökt efter länge. En formulering jag kan suga på tills jag plötsligt en dag känner smaken av svaret i min mun.

Anna Karin Hammar ger mig också en term, ett uttryck, som sätter ut den riktning jag sökt. En ekologisk civilisation är vad jag vill vara med och skapa. Den civilisationen är mitt evighetsmål. Och med denna gemensam term känner jag att det finns ett gemensamt mål, en gemensam riktning och ett gemensamt mål för min längtan. Det är fint att ha dessa två gemensamma ord att hålla i och stämma av mina steg mot när jag färdas mot framtiden.

Anna Karin tar också upp skönheten, hur den kan vara med och frälsa världen. Jag gissar att du, liksom jag, än idag förundras över hur vacker en soluppgång eller solnedgång kan vara, trots att jag sett otaligt många i mitt liv. Jag gissar att jag inte är ensam om att med jämna mellanrum häpna över skönheten i ett gyllengult sädesfält eller ett solgult rapsfält. Jag gissar att vi är många som ibland gråter för att Skapelsen är så oerhört vacker att vi tappar andan. Skönheten är frälsande! När det sjunker in på djupet i en människa tänker jag att människans kärlek för Skapelsen väcker liv i hennes ansvarstagande för Skapelsen.

I dagens meditation fick jag kliva in i mötet mellan Jesus och Maria från Magdala. Jag uppmanades att ta hennes plats där i trädgården där hans grav låg. Att hans grav var placerad i en trädgård förstärkte scenen. Han uppstod inte på en kyrkogård bland döda människor, insåg jag. Jesus uppstod bland allt det som är levande i en trädgård. Han finns att söka bland de levande, inte hos de döda. Den tanken pekade mot gårdagens meditation och talade klarspråk för mig.

Jag noterade också vad som hände med mig i mötet med Jesus. Hur kärleken vällde fram ur mitt inre när han klev ut och jag förstod att det var han. Omedelbart sträckte jag mig efter honom och ville greppa tag i hans kropp. Jag blev påmind om den glädje, den kärlek, den smärta, den passion, den lidelse, det lidande som denna kärlek medför. Hur jag inför hans närvaro, när han uttalar mitt namn, på en millisekund fylls upp av en nästan våldsam kärlekskraft som utan dröjsmål sträcker sig efter sin älskade, och hur jag vill hålla fast vid honom så att han aldrig försvinner från mig igen.

När han säger åt mig att inte hålla fast vid honom, utan istället sänder iväg mig med missionen att berätta för de andra lärjungarna om hans uppståndelse gör det ont i bröstet. Jag vill inte släppa honom. Jag vill inte bli ivägsänd. Jag vill stanna där, ensam med honom, för alltid. Varför är det så? För så djupa är såren av övergivenhet i mig att jag drunknar i smärtan om jag inte får hålla mig i Jesus, om han inte är kvar hos mig.

Jag försökte i meditationen trösta mig med att han skulle sända Anden till mig, men det var ingen tröst. Det räcker inte att fyllas av hans ande, jag måste ha en kropp att hålla mig i. När jag ser det i mig själv tänker jag att han måste veta detta om mig, att det är han som uppenbarar denna sanning om och för mig. Och med den insikten vågar jag släppa taget och springa iväg såsom han bett mig att göra. Bort till de andra för att säga att Jesus uppstått från de döda och att säga att han finns att söka bland de levande. Och jag inser att de andra lärjungarna kanske kan klara av att leva sina liv och sin kallelse med hjälp av Andens närvaro och vägledning, men inte jag. Hos mig måste Jesus vara kvar med hela sin kropp, annars går jag under i det slukhål som övergivenheten är.

Bara Jesus kan vistas i mitt sår utan att förgås. Bara Jesus kan stiga ut ur den mörka grav som övergivenhet är. Bara Jesus är så levande att han kan fylla upp det som saknad och sorg efterlämnat i mig. Bara Jesus är ett så starkt lysande ljus att den mörka grav jag bär inom mig kan bli till en upplyst plats. Endast bland de levande finns det liv som rymmer Jesus och mig, och vår kärlek för varandra.

"Din kallelse är där din djupa glädje möter världens djupa behov." Min djupa glädje är Jesu kärlek för mig och hans egen person. Min djupa glädje är skönheten i Skapelsen och den kärlek som hon väcker i mig. Hur denna min djupa glädje ska vara till välsignelse för något eller några av de djupa behov som finns i världen, det vet jag ännu inte. Till vem Jesus vill sända mig för att tala om honom och Skapelsen vet än så länge bara Gud.

Trollsländan lever inte en dag. Det är en myt. Fossil visar att de är en grupp insekter som fanns för 300 miljoner år sedan. De är med andra ord en av de äldsta grupper av nu levande insekter. De genomgår en ofullständig metamorfos. Honorna lägger ägg, de kläcks till nymfer (larv) och utvecklas till imago (fulländad). De hoppar alltså över puppstadiet. Utvecklingen från nymf till fulländad trollslända kan i kalla vatten ta upp till 6-7 år. Vanligen sker det på 1-2 år, men under gynnsamma förhållanden kan det för vissa arter ske på bara några månader.

Vuxna trollsländor kan leva i veckor eller månader om de inte blir uppätna. De är rovdjur och fångar sina byten i luften. I Sverige finns 65 arter, varav 58 i Skåne. En av de största i Sverige är den blå kejsartrollsländan.

Jag tror efter att ha titta på massor av foton att gårdagens besökare är en mosaiktrollslända, dock inte vilken av dem. Fin var den i alla fall.

Kanske är jag som en trollslända. Kanske går jag från nymf till mogen kvinna utan att passera puppstadiet. "Nymf är i Grekland en allmän benämning för unga fullvuxna flickor och även för unga gifta kvinnor. I grekisk mytologi är nymfer kvinnliga gudaväsen av lägre rang, nära förbundna med naturlivet. De är unga, vackra kvinnor som strövar omkring under sång och dans. De befolkar främst olika områden av naturen och har ofta förbindelse med åtskilliga gudar av högre rang." (Källa: wikipedia)

Kanske var jag en gång en nymf. Kanske uttryckte jag min djupa hunger efter kärlek i min längtan efter en man och hans kropp. Jag gjorde männen till gudar i min för mig och andra obegripliga längtan efter närhet, intimitet, förening och ett uppgående i varandra. Det enda ord jag hade fått av världen för denna form av hunger var sexualitet. Men det handlade aldrig om sex. Det har det aldrig gjort. Det handlade om och handlar fortfarande om, kärlek och liv. Den sorten som vill ta kropp, som vill flyga.

Jag är inte längre en ung vacker kvinna som strövar omkring. Jag är inte heller en ung gift kvinna. Jag förför inte genom sång och dans. Jag söker inte kontakt med andra gudar än min Gud. Jag vet att jag bär på en gudomlighet inom mig, men jag utnyttjar den inte och klär den inte längre i min sexualitet. Gudomligheten (heligheten kallar jag den hellre för) är en gåva, en dyrbar sådan. Den kan delas med många, och på olika sätt. Sexualiteten är bara en av dem. Att passion kan uttryckas på fler sätt, det har jag fått lära mig på egen hand.

Kram,