Med slösande kärlek

Vi tillbringar några timmar ihop i hennes hem och avslutar med en promenad i pildammsparken. Det lätta duggregnet har upphört och vårsolen har återvänt. Hon är ett gott sällskap, Carina, min bästa vän. Närvarande, mottagande, lyssnande, någon jag kan vara mig själv med. Vi talar om det, den stora skillnad det är att vara i sällskap med en person som är närvarande och en person som fysiskt är där, som kanske hör och ser, men egentligen är frånvarande och inte förmår vara i stunden sådan den är.

Jag berättar att jag ofta känner mig ensam för det är så få människor som är närvarande såsom Carina är och såsom jag själv är.

När jag cyklar hem saknar jag henne redan.

Jag har precis ätit kvällsmat och sitter på uteplatsen, trots att solen inte når hit. Jag tänker på vad som händer med mig när jag varit med någon som är djupt närvarande i mötet med mig. Hur jag efteråt långsamt sjunker djupare ner i min kropp, till platsen där alla känslorna bor. Hur jag då är där så länge som jag behöver, närvarande med det jag känner. Saknad. Längtan. Tillgodosedda behov. Icke tillgodosedda behov. Och jag får syn på att jag idag är ett gott sällskap åt mig själv i mötet med mina känslor och behov.

Idag cyklade jag förbi ett hus där jag sökt en lägenhet. En bostad jag vill ha. På en plats där jag kan tänka mig att bo nu en tid framöver. Jag längtar inte bort från min äldsta dotters hem. Inte bort från hennes sällskap. Det är för det allra mesta ett gott sällskap som jag uppskattar. Men behovet av ett eget hem blir allt starkare. Min säng. Min rytm. Min energi. Mina saker. Mitt liv.

Just nu lever jag på sätt och vis i ett hörn av min dotters liv. Vi har fått tre år jag aldrig skulle vilja byta bort. De är dyrbara för mig. Vår relation har växt och blivit något mycket vackert. Men alltför många av mina behov blir inte tillgodosedda. Det är ju trots allt hennes hem och hennes liv.

Häromdagen skrev jag om skam. Jag har funderat vidare på skammen. Insett att den kanske är roten till mina utmattningar, att skammen suttit på ordförandeposten utan att jag har förstått det.

Jag blir ledsen när jag tänker på det. Det höga pris jag betalt. Det säger något om hur nedbrytande och destruktiv skam kan vara.

När mina personliga behov blev sekundära vet jag inte, men det skedde tidigt i livet. Hur mina behov kom att kläs i så mycket skam med åren som gick, vet jag inte heller, bara att det skedde. Det var nästan så att jag kom att se andra människors behov som mitt kall att uppfylla. En form av Messiaskomplex kan jag nog kalla det.

Igår mötte jag upp den inre tonårsflickan i mig. Länge satt jag och höll om henne. Bad om ursäkt till henne för vad jag gjort och inte gjort. Jag tror att hon på många sätt symboliserar mina behov.

Som ung tjej trodde jag aldrig någonsin att min kropp en dag skulle vara nedbruten. Jag var en frisk och stark tonåring på alla sätt och vis.

Tonårstjejen jag en gång var hade några få önskningar för sitt liv. Att slippa fattigdom, för jag såg vad ekonomisk brist gjorde med min mamma. Hur fattigdom har en inverkan på självkänslan och självbilden. Hur fattigdom skapar oro och begränsar vad som är möjligt i livet. Hur fattigdom kan äta upp en människas värdighet och hennes sunda stolthet.

Och tonårsflickan ville slippa ensamheten, för också det såg jag var en börda för en mamma.

Som barn kände jag ingen skam kring önskan och längtan att leva långt ifrån fattigdom, i en ekonomisk självständighet och frihet. Men någonstans på vägen skedde en förändring. Det var inte längre okej. Till slut hade det till och med blivit något fult. Skamligt och syndigt.

Som barn kände jag heller ingen skam kring min önskan och längtan efter att leva långt ifrån ensamhet, i ett äktenskap. Men någonstans på vägen skedde även där en förändring.

Jag fick ett liv utan fattigdom. Jag fick ett äktenskap. Men det räckte inte och jag förstod inte riktigt vad som var så fel.

Det går att leva ett helt liv med fokus på att tillgodose andra människors behov. Jag gissar att man blir omtyckt då. Ihågkommen som en god människa.

Det går att förneka sina egna behov, att inte medge för sig själv vad man faktiskt behöver. Men jag kan inte se min tonårsflicka i ögonen utan att skämmas om jag fortsätter på den vägen där mina behov är sekundära. Den skammen är en sund skam.

Jag har mött så många människor som ger och ger, som tar hand om andra, som visar omsorg och omtanke, men som liksom jag alltför ofta glömmer bort sig själv. Tills livet säger ifrån och det går så långt att någon annan måste ta hand om mig eller om dem.

Jag behöver inte bara ett eget hem och en ekonomisk självständighet. Jag behöver inte bara mat och kläder. Jag behöver gott sällskap. Människor som är närvarande. Här och nu. I sig. Med sig. Med mig. Som medger sina egna behov och tillåter mig att ha mina.

Jag behöver kärlek, vänskap, familj och mening. Jag behöver tystnad och stillhet, allra mest efter en familjemiddag eller en högmässa. Jag behöver närhet och ömhet, om natten och om dagen, när jag är ledsen och när jag är glad. Jag behöver skriva, läsa, reflektera, smälta och processa. Jag behöver meditera, tänka på Gud och samtala om tro och liv.

Tonårsflickan tänkte inte på allt detta när hon önskade sig sin framtid. Hon tänkte inte på att pengar och relationer inte per automatik kommer med trygghet och lycka.

Det var kärleken hon glömde ha med i sin längtan. Kärleken i alla sina former. Agape, filos och eros.

Ett hem genomsyrat av kärlek är ett fantastiskt hem att bo i. En ekonomi genomsyrad av kärlek kan göra mycket gott. Ett äktenskap genomsyrat av kärlek är en trygg hamn, en viloplats och en oas fylld av söta frukter att äta. Ett liv genomsyrat av kärlek ser till att alla har vad de behöver, utan att det är på bekostnad av någon annans hälsa och djupaste identitet.

"Med slösande kärlek", de orden läste jag nyligen i en bok om Jesus. Författaren skriver att det är med slösande kärlek som Gud älskar Maria, Jesu mor. Så vill jag bli älskad, med slösande kärlek. Med en överdriven kärlek. Mer än jag klarar av att ta emot. Så att jag förspiller delar av den kärleken.

Jag vill bli älskad av en kärlek som rinner över. In i plånboken och bankkortet så att varje öre genomsyras av den kärleken. In i mitt framtida hem så att kärleken sätter sig i väggar, tak och golv. In i familjen och bland vännerna så att kärleken ser till att allas behov tillgodoses. In i arbetet så att kärleken får vingar och breder ut sig över vår jord. In i ett äktenskap så att kärleken kan få genomsyra hela min mänskliga kropp.

Med slösande kärlek, det önskar jag ta emot för den jag är nu och för den tonårsflicka inom mig som inte visste att en sådan kärlek fanns att önska sig.

Kram,