Jag minns inte vad det var han sade, Leonard Cohen, i programmet jag såg på teve igår kväll. Men jag kände igen mig i hans ord kring författarskapet och varför vi skriver. Själv kan jag inte riktigt sätta ord på varför jag måste få uttrycka mig, beskriva och berätta om livet. Det är mitt djupaste beroende. Mitt begär. Mitt livselixir. Min överlevnad. Min livhank.
Ofta har jag tänkt att det är min skyldighet att ge röst åt allt det vackra, allt det goda, allt det behagliga, det hela och sköna, för det är vad världen behöver. Men jag förmår inte leva upp till det. Min röst tillhör livet och döden, glädjen och sorgen, festen och vardagen. Min röst tillhör vemodet och lyckan, såren och läkandet, brustenheten och helandet, smärtan och njutningen. Min röst tillhör barndomen, ungdomen, medelåldern och ålderdomen. Min röst tillhör Gud och mänskligheten och jag skriver om det jag möter i stunden, just nu i mitt eget liv. I det finns min frihet, att inte försöka vara någon annan än den jag är, att det räcker med att jag är mig själv.
Imorse innan jag skulle cykla iväg till högmässan satt jag och skrev i min andliga dagbok:
Vi har tappat bort varandra i vimlet, Jesus och jag. I havet av människor som numera ständigt sköljer upp och in över min strand.
Jag vet att han finns där, och ibland skönjer jag även honom i en annan människas ansikte för ett kort ögonblick.
Min Jesus. Jag tror att han väntat på att få höra just de orden av mig. Min Jesus. Inte "min" som i ett ägande eller ett fasthållande. Inte min som i rädslan för att förlora honom och ett krampaktigt tillbakahållande av allt han är. Utan "min", som i en längtan efter att vara nära, alldeles tätt intill. Min, som i en kärlek som står kvar och väntar tålmodigt när den andre är iväg. Min, som i omsorg och omvårdnad. Min, som i ett löfte att älska varandra i nöd och lust.
Jag ser på vår relation som ett äktenskap. Hur kan jag vara ett stöd för honom, hans person och hans arbete? Vilket stöd behöver jag från honom, personligen och i mitt arbete? Ett ömsesidigt äktenskap där båda låter varandra vara dem vi är. Där olikheter tillåts, liksom likheterna.
Min Jesus, säger jag.
Min Marie, svarar han.
Han ger mig företräde. Han låter mig välja, utan vare sig hot eller löften, utpressning eller vädjan. Han erbjuder mig en relation, mer lik ett äktenskap än en vänskap. En vardag ihop där vi vaknar och somnar i varandras armar. Där vi delar hem, liv och ekonomi. Delar ansvar. Delar glädje och sorg. Delar framgång och motvind.
Det erbjudandet har jag aldrig fått av någon förut, men jag har delat ut det mer än en gång. Det har tagits emot, men inte besvarats.
Jag köper inte grisen i säcken. Vi har känt varandra länge nu. Hösten 2008 steg han in i mitt hem. Vintern 2013 bjöd han in mig till sitt hem. Vi kommer från olika familjer och har olika traditioner. I många år arbetade han hos mig. Idag arbetar jag hos honom. Vi har levt som en syster och bror. Vi har levt som bästa vänner. Jag har varit hans älskarinna och han min älskare. Ingen av oss har någonsin tänkt tanken att vara otrogen den andra. Kärleken vi känner är djup och äkta, men jag har varit både rädd och skeptisk. Orolig för att jag inte ska få lov att vara mig själv som kvinna, att jag ska tvingas krympa och stympas för att passa in i någon sorts förlegad kvinnobild. Nu vet jag att det inte är hans vilja. Tvärtom. Han vill och behöver att jag är mig själv för det är det äkta han vill han. Det är det äkta han erbjuder mig.
Vårt äktenskap utesluter inte människor. Det rymmer många. Mina barn och barnbarn. Guds barn. Hans syskon och mina syskon. Hans föräldrar och mina föräldrar. Hans vänner och mina vänner. Kyrkan, hans brud. En make åt mig. Det är nytt, att få ett erbjudande om ett äktenskap som rymmer allt det som är värdefullt i livet för mig.
Jesus är för mig inte någon som en gång i tiden levde på en plats långt borta, han lever med mig här och nu. Jesus är mycket av allt det jag hört andra berätta och det jag läst i evangelium, men han är ändå oändligt mycket mer än så. Om jag skulle nöja mig med att lyssna till andras historier skulle jag krympa och stympa honom. Det är det sista jag vill.
Den han är med mig kanske han inte är med er andra. Och den han är med er kanske han inte är med mig. Kanske finns det sådant hos honom som endast visar sig och kan uppstå ihop med en enda människa. Såsom endast Maria är och för alltid blir den enda människa som har burit honom i sin kropp, fött honom och ammat honom. Såsom Josef är hans enda styvpappa genom tider. Jag vill veta svaret på vem han är endast tillsammans med mig. Vad han sparat enbart för mig. Vilken är den morgongåva som jag ska få?
Kommentare