Fötterna vilar ovanpå slöfserna. Kjolen är mjuk mot mina nakna ben. Solen bränner på bröstet och armarna. Det röda nagellacket är avskavt på fingrarna. Jag har tagit på mig en keps för ansiktet är redan färgat av solen och den tunna huden behöver vila.
Nyss tog jag den sista slurken kaffe denna morgon. Äntligen har pratet från grannen tystnat. Jag lyssnar efter fågelkvittret och beundrar den fina eken utanför uteplatsen. Nu är hon full av frökapslar. Det ser ut som om hon bär massor av vackra örhängen.
Jag började med nya morgonrutiner igår. Min kropp, min själ, ja hela mitt liv har känts stagnerat under en längre tid. Klockan ringer därför en timme tidigare på morgonen. Jag stiger upp, duschar, klär mig och äter en tallrik gröt innan jag tar en promenad. Denna morgon var det ljuvligt väder och naturen är obegripligt vacker så här i början av maj. Det är underbart att vara omgiven av den ljusa gröna dräkten som både gräs, buskar och träd bär. Jag skulle vilja ha mer grönt i min egen garderob, inser jag.
När jag gick genom koloniområdet och tittade in bland alla de små odlingslotterna blev jag glad och inspirerad. (Och kände hur mycket jag saknar en egen trädgård.) Det är något alldeles speciellt med att odla sin egen mat, att sätta små fröer i jorden och få så mycket tillbaka av moder jord om jag bara tittar till henne lite då och då.
Under flera år har min morgonrutin och rytm varit inifrån och ut. Dagen har börjat i ande, sedan själ och sist kropp. Nu har jag vänt på steken, kropp, själ och ande. Långsamt lossnar det som har lagrats i min kropp, fått min livskraft att stagnera och gjort mig låg och trött. Mina kroppsliga sinnen vaknar till liv. Andetagen blir djupare. Kreativiteten rinner till. Jag tänker mindre och njuter mer. Och med det känner jag igen mig själv. Hej Marie!
Jag har i många år skrivit och berättat på olika sätt om Gud. Om hur Gud i början var en opersonlig skaparkraft, en högre makt som höll allting i sin hand, till att Gud blev min egen pappa. Himlapappa, som Sötnosen kallar Gud. Det var en förvandling som tog sin början när jag bestämde mig för att avsätta en dag i veckan för att vara med Gud. Vi satte mötet till fredagarna och samtalen inleddes i slutet av januari 2009, nästan exakt på dagen tio år efter att Gud hade uppenbarat sig för mig och visat att Gud är oändlig kärlek, frid, glädje, rörelse och ljus.
När jag börjar teckna Sötnosen 2016 skedde något i mina samtal med Gud. Ett skifte. Jag vågade mig på att kalla honom pappa. Inte i egenskap av Vår Fader, allas Fader, utan som min alldeles egen pappa, som om jag var hans enda barn. Jag vågade känna att allt som handlade om mig var det mest intressanta Gud kunde tänka sig. Ingenting var obetydligt. För mig var detta förlösande. Helt avgörande. Jag var inte längre en i mängden av barn. Jag var hans enda barn och vi tillbringade hela dagar ihop. Jag tecknade och han tittade på. Och jag älskade det! Pappas väggar och hans kylskåp fylldes med mina teckningar. Alla var de finaste han någonsin sett. Inte en enda kastades. Det var en helt ny erfarenhet och upplevelse för mig. Jag var salig. Inte konstigt att Sötnosen nästan alltid ler och är glad.
Som yngsta barnet i en syskonskara om fyra och med en pappa som var alkoholist hade jag ingen erfarenhet av att vara den enda för någon. I synnerhet inte i relation till en pappa. Jag bar på den motsatta känslan som barn. Jag var helt obetydlig. Till och med alkohol var viktigare. Jag behövde att Gud sade: "Du är min!" Jag behövde att någon som var större och mer vuxen än mig tog ansvar för mitt liv så att jag inte ensam behövde bära mig själv och alla andra längre.
Under de åtta år jag bodde på gården utanför Bunkeflostrand kom också min relation till naturen att gå från att vara opersonlig till att bli personlig. Moder Jord uttalade även hon över mig: "Du är mitt barn!" Hon blev min mamma. Min alldeles egen Jordemamma. Alltid lika närvarande och tillgänglig som min Himlapappa. Lika villig att dela med sig av sitt överflöd och att lära mig nya saker. Jag fann att de hade samma Ande. Sanningens ande. Livets ande. Kärlekens ande. Fridens ande.
Jag såg min Himlapappa i min Jordemor. Jag kände hur naturen var ett rum de skapat för att jag som deras barn skulle kunna vara närvarande i deras oändliga kärlek för mig. Jag fann att deras röster kom med frid. De visade mig att det fanns en djup ordning, en rytm, en cykel, en livets gång som jag mår bra av att leva i enlighet med. För den upprätthåller och förökar livet. Den är hållbar med evigheten som måttstock. Jag förstod att fåglarna var mina syskon, liksom träden, haven, bergen, ja allt liv. En djup kärlek förlöstes i mig.
Jag är älskad. Älskad bortom allt sunt förnuft. Jag är barn till min Himlapappa och min Jordemor och bär likheter med dem båda. De är inga opersonliga föräldrar vi alla ska dela lika på. De är mina egna och det visar dem mig på sina olika personliga sätt. Jag hade aldrig fått veta denna djupa hemlighet som livet håller i sitt förvar om jag inte hade ropat "Älska mig!" så länge och högt och ofta att jag till slut fick svar. Min rop om att bli älskad var ett friskt rop, det kom en djup insikt om vad jag djupast sätt behövde, kärlek, omsorg och närvaro. Det uthålliga ropet grävde ur mig så att jag fick syn på all osund självtillräcklighet, mitt medberonde och de rädslostyrda tankarna som ville vara oberoende av både Gud och människor. Jag vet nu att det allra svåraste i livet är inte att älska utan att älskas. Det är inte att ge utan att ta emot. Det är en konst som tar en livstid att lära sig, den att förbli som ett barn i relation till min Himlapappa och min Jordemor samtidigt som jag förbli vuxen i förnuft, ord och handling.
Jag har varit uppriktig i min längtan efter att lära känna mig själv. Därför har jag stött på mycket som jag tvingats att konfrontera, hantera och överlåta till Gud. Om du verkligen vill lära känna dig själv, den du är bortom de präglingar som din barndom och samhället format fram, då behöver du bereda dig på att möta sanningen om dig själv. Den är både vacker och ohyggligt ful, både strålande och en riktig lortgris. Det är heller ingenting som sker över en natt. Det tar lång tid att knacka sig genom allt inre motstånd och gräva fram avbilden som du är av Gud. Det är ett livslångt arbete som under perioder är ett riktigt skitgöra men som med tiden blir ett alltmer förfinat och detaljerat projekt för den som härdar ut.
Djupast sätt är varje människa ett mästerverk. Ett unikt konstverk som Himlapappa och Jordemor har gett liv åt. Därför går det inte att söka och finna sig själv enbart inom sig. Det djupa självet kan endast bli till i mötet med Skaparen och Skapelsen. Vårt Själv behöver båda sina föräldrars kärlek annars uppstår en obalans.
Jag kan inte lova dig något och inte ge dig några garantier, men om du vill kunna vara närvarande i dig själv, lära känna dig själv på djupet och älska den du innerst inne är, då tror jag att jag kan vara till hjälp för dig. Jag använder de verktyg jag behärskar väl och som har gått rykte om sig att vara till helande, försoning, upprättelse och befrielse för många. Meditation, skrivande, tecknande/målande och andlig vägledning.
Om du längtar efter att vara mer av dig själv kan du kontakta mig via mejl. Skriv kort om dig själv och vad du tänker att du behöver hjälp med, sänd ditt brev till marie.eklipanovska@gmail.com
Målet med att lära känna sig själv är främst att finna verklig vila i kärleken och i livet. När vi nått det djupet av oss själva och har en djup personlig relation till båda våra föräldrar, då först tycker jag det är klokt att fundera över hur vi ska tjäna Gud och Skapelsen. Då finns det en grund att stå på.
Jag uppfattar att den ordning som är evigt hållbar utgår ifrån att vi först tar emot och sedan delar med oss av det vi tagit emot. Inte att vi ger för att få, utan ber om att få.
Kram,
Comments