Möte med Lydia och Paulus

Vi har något gemensamt, jag och Lydia, det känner jag i både hjärta och kropp. Lydia från Thyatira var bosatt i Filippi, Makedonien under det första århundradet. Hon var affärskvinna och handlade med purpurtyger, det berättar Apostlagärningarna 16:14. Därför lär hon ha varit ganska rik, purpurtyger var material för de förmögna. Kanske var hon änka och hade ärvt affärsrörelsen efter sin make, eller så var hon en ovanlig kvinna för sin tid som lyckades skapa sig ett eget okonventionella liv. Vi vill ogärna se det som en möjlig väg till självförsörjande kvinnor, men den sortens kvinnor har funnits i alla tider, de som bryter med gamla traditioner, går sin egen väg och lyckas.

Lydia hade sitt eget hushåll. Vem som bodde i det vet vi inte. Troligtvis personal som arbetade i affärsrörelsen. Kanske hade hon barn och andra släktingar som hon försörjde. Vi kan bara spekulera kring detaljerna i hennes privatliv, men några svar får vi aldrig.

Jag söker en väg framåt just nu, känner mig ytterst ensam både i livet och i min gudstro, kanske gjorde också hon det den där dagen när hon gick ned till floden för att be med de andra kvinnorna.

Man kan känna sig mer hemma i fattigdomen och bland de fattiga, trots att man är rik. Till det yttre hade hon allt. Hem, hushåll, en framgångsrik affärsrörelse och trots att hon var kvinna så styrde hon över sitt eget liv. Hon måste ha känt sig oerhört ensam i dessa privilegier. Är allt det yttre vad som gör en människa lycklig? Vem hade hon att dela sin ovanliga livssituation och sin gudslängtan med?

Med globala mått är jag idag rik. Både ekonomiskt och utifrån vilka privilegier jag har som kvinna i Sverige. Jämför jag mitt liv och mina möjligheter med kvinnor i större delen av världen ser jag en klyfta som är gigantisk. Lika stor som den mellan affärskvinnan Lydia och de andra kvinnorna vid floden.

Kanske kom Lydia, liksom jag, från enkla förhållanden. Hon var bosatt i Filippi, Makedonien men kom ursprungligen från Thyatira, Turkiet. Kanske hade hon inte bara gjort en fysisk resa utan också en ekonomisk resa. Med det förändras även känslan av samhörighet och tillhörighet. Var är hemma? På den gamla eller den nya platsen?

Fattigdom är ett sorts ok. Rikedom är ett annat. Vi behöver inte sätta dem mot varandra för att jämföra svårighetsgrad. Fattigdomen har sina välsignelser. Rikedomen har sina. Gud finns med oss i både fattigdom och rikedom. Gåvorna Gud nedlagt är olika, men varken fattigdom eller rikedom är eftersträvansvärt. Svår fattigdom innebär extremt lidande för människan. Stor rikedom gör människor självtillräckliga och gudsfrånvända. Att ha vad vi behöver för vårt dagliga liv är det vi människor mår bäst av.

Lydia gick till kvinnorna vid floden för att be. Trots klyftan dem emellan. För vare sig du är rik eller fattig så behöver du Gud. Som fattig kanske för att få hjälp att bära den svåra situationen av att sakna det allra mest nödvändiga, för att få tröst och hopp, vila en stund från lidandet. Som rik kanske för att få vägledning i hur du bäst förvaltar de rikedomar du har och tar hand om de som förlitar sig på dig. I grunden tillhör allt Gud och du har det enbart till låns.

Gemensamt för alla människor är att vi söker oss till Gud med vår sorg och saknad, med vår ensamhet och våra sjukdomar, med vår oro och vår längtan, med våra problem och frågor, och med alla de människor vi bär i våra hjärtan som vi inte vet hur vi ska hjälpa. Kanske bad Lydia om kärlek, för sig själv, för sitt hushåll, för sin by och för sin gamla by med alla de människor hon kände där. Kanske var det den bönen som nådde Paulus en natt i en syn. "Han såg en makedonier som stod och bad honom: 'Kom över till Makedonien och hjälp oss.'" (Apg 16:9-10) Paulus ändrade sin färdrutt och begav sig genast till Makedonien.

Finns det en Paulus i nutid som hör min bön? Den som liknar Lydias. "Kom och hjälp oss." En lärjunge som lyssnar till sina drömmar och agerar på sina syner.

Jag gissar att Paulus blev lite paff när han insåg att ropet han hade hört kom från en kvinna i Makedonien, inte en man.

Redan för tio år sedan berättade jag för präster jag mötte att en kristen väckelse i Sverige var på väg och att jag var tidig med att höra Guds kallelse och följa den. Jesus kallar människor till sin kyrka i vårt avlånga land.

Nu har kyrkans personal börjat uppmärksamma detta och se en tillströmning av sökande människor. Jag ser och hör hur detta skapar en klyfta präster och församlingar emellan. De delar alla glädjen över det nyväckta intresset för Jesus, men de tjafsar om hur dessa sökare ska bemötas och hur förkunnelsen ska ske. Sorg känner jag över detta.

De som längtar efter Jesus tycks uppvisa en kluvenhet, speglad av kyrkans församlingar. De finns både en längtan hos människor efter öppenhet, dialog och samtal kring Jesus, Bibeln och den kristna tron. Men i dessa oroliga ovissa tider som råder vaknar också den primitiva del av människan till liv som söker ett auktoritärt ledarskap där hon får vägen utstakad för sig.

Jag ser med oro på vad detta lockar fram i prästerna som ska bemöta och ta emot dessa sökande människor.

Så jag går till floden liksom Lydia gjorde och slår mig ned bland de marginaliserade. Sanningen är lättare att finna bland de människor som lever det enkla livet än hos de som har alltför mycket på sin tallrik. Det finns ett skäl till att munkar och nunnor söker fattigdom. Det är inte för att späka sig själv utan för att komma närmre Gud. Bekvämlighet, egendom och alltför mycket att förvalta tar tid från relationen till Gud och lurar oss att lita till våra egna förmågor.

Jag slår mig ned vid floden. Fullt medveten om den distans som inte går att överbrygga mellan mig och de andra kvinnorna. När jag lämnar min meditation, min bönestund, då är jag åter den mest priviligerade av oss. Jag går och äter frukost, dricker kaffe, tar en promenad med hundarna i den växlande molnigheten. Jag lever i frid och fred, med kylen och frysen full av mat, och två livfulla barnbarn som kommer lite senare, medan de andra kvinnorna återvänder till sitt helvete.

De palestinska kvinnorna vars bröst har sinat på mjölk, som sitter med sina svältande döende spädbarn under en himmel full av dödande drönare på en mark full av dödliga människor. De israeliska kvinnor vars familjemedlemmar är kidnappade eller torterade till döds. De ukrainska och ryska mödrarna som oroas över sönerna vid fronten, alla de kvinnor som får hem sina makar i likpåsar, och alla barn som aldrig får se sina fäder och bröder igen när kriget är slut.

Jag slår mig ned med de kvinnor som våldtas, de flickor som säljs till rika män, de som får bära familjens heder, de som aldrig får gå i skolan, som får arbeta som slavar under andras konsumtion och alla de kvinnor som räknas som någon annans egendom. De är alla kvinnorna som regelbundet möts vid floden för att be. I deras närvaro kommer jag närmre sanningen. Deras rop på Gud ljuder högre än mitt. Kanske är det en röst vi ropar med som gör att Paulus hör. "Kom över till oss och hjälp oss."

"Mamma, gud är i dina händer." Min sons budskap i sanden ringer åter i mina öron. De hör samman med Lydia. Barn hör andra människors rop. Barn hör Guds ande. Han var nio år när han skrev dessa ord till mig. Jag var flera hundra mil bort. Han var på en strand i Halkidiki, Grekland, inte långt ifrån Filippi där Lydia en gång levde. Min son talar sanning. Vad han skrev i sanden för 14 år sedan som ett budskap till mig (och som hans äldsta syster tack och lov fotograferade) är inristat i mitt hjärta. Gud är i mina händer. Såsom Gud var i Lydias händer. Inte bara i bön utan i handling.

Vad hände när Paulus kom till Makedonien, till floden där han mötte Lydia och de andra kvinnorna? Det står att "Herren öppnade hennes hjärta så att hon kunde ta till sig det som Paulus sade. Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: 'När ni nu blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.' Och hon gav sig inte." (Apg 16:14-15)

Hon kom till tro på Jesus och hela hennes hushåll fick ta del av den gåva som dopet är. Vad hände med de andra kvinnorna? Om Gud hade öppnat deras hjärtan för tron på Jesus då hade vi säkert fått veta det, så jag anar att de fortsatte att tro och be som de gjort förut. Gud har sin egen plan, en vi aldrig kan förstå.

Lydia krympte inte av att komma till tro på Jesus. Hon blev inte plötsligt mindre självständig som kvinna. Gud använde hennes person. Hon bjöd in lärjungarna till sitt hem och erbjöd dem att bo där. Och hon gav sig inte.

Det är viktigt att inte ge sig när man vet att man går Guds ärenden, när man vet att man bjuder in Jesus och hans vänner till sitt hjärta och sitt hem. Hur andra ser på det är inte väsentligt.

Männen stannade en tid hos Lydia. Paulus och Silas blir fängslade och släpptes efter en tid i fångenskap fria igen. Då gick de till Lydia, för där höll de andra bröderna i deras resesällskap till. Hon måste verkligen ha varit en kvinna som inte brydde sig om vad grannarna tänkte. Ett hus fullt av okända män.

Lydia är den första kristna europé vi känner till, men jag är inte den sista.

Hur kan Gud använda min priviligerade tillvaro i vår nutid? Hur kan jag ta emot och bemöta det nya intresset för Jesus i vårt land? Hur kan jag dela med mig av både min yttre rikedom och den fattigdom mitt hjärta valt att leva i? Hur kan jag tala om Jesus för de som är intresserade, utan att hemfalla till människans önskan om att få allt serverat av en auktoritär ledare eller ge efter för hennes vilja att tolka och förstå Gud och sanningen på sitt eget sätt? Hur tar jag mig själv och andra genom det nålsöga som bevarar människan hel, som inte klyver kropp och själ, hjärta och ande, den egna viljan från Guds vilja?

Det var vid vatten han kom till mig en gång, Jesus, Guds son. Jag visste omedelbart att det var han. Man bara vet. Det går inte att förklara. Och jag var förlorad från första stund. På ett bra sätt. Ett gott sätt. Ett frisk sätt. Sedan dess har han varit min ledare, min herde och numera är han min bäste vän.

Vad andra sagt om honom, lekmän och präster, har jag inte alltid funnit för sant. Lögnerna om honom är många, men de kan aldrig sudda ut sanningen. Jag fortsätter att lyssna till andra människors berättelser om honom, men jag slutar aldrig att lyssna till hans egen berättelse i mitt eget hjärta.

Lydia, hos henne kan jag söka stöd och vägledning. Liksom hos Paulus när han säger: "Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft. Men ni skall ha tack för att ni ville bistå mig i mitt svåra läge. Ni filipper vet själva att när evangeliet var nytt och jag hade lämnat Makedonien, då var er församling den enda som visade sådan gemenskap med mig att det gick att föra bok över utgivet och mottaget. Redan när jag var i Thessalonike fick jag ju hjälp från er mer än en gång."

Jag gissar att Lydia var med och startade den församling i Filippi som Paulus här skriver till i Filipperbrevet 4:12-16. Sådan vill jag vara. Som Lydia, en som öppnar sitt hem Jesus, bygger vidare på det hon fått ta emot och sedan fortsätter att visa gemenskap, gästvänlighet och generösitet.

Kram,