Möte på djupet

Jag saknar de djupa innerliga samtalen. För mig är de ett livselixir. Det blir allt tydligare för varje dag. Bristen på dem är ett av skälen till den oändliga ensamhet jag ibland upplever.

"Möte på djupet" är rubriken på dagens text i min Stinissenbok. Han skriver:

Det är svårt för en människa att upptäcka sitt innersta om inte någon annan hjälper henne till det. Vi behöver alla en broder eller en syster som utifrån sitt eget djup talar till vårt djup. Då talar Guds liv i den andre till Guds liv i oss." (Idag är Guds dag)

Jag har inte alltid varit en djup människa. Större delen av mitt liv har jag levt på ytan eller ute i periferin långt från mitt eget centrum där Gud lever i mig. Resan ner i bråddjupet har varit lång. Av oss själva kan vi färdas neråt och inåt i oss själva till viss del. Detta genom bön, meditation, kontemplation, mindfullness, yoga, tantra och andra övningar där vi stillar oss, sjunker inåt i oss själva och blir närvarande i våra kroppar, med våra tankar och känslor eller med varandra. Också genom delandet i ett samtal kan vi fördjupa oss för att allt mer bottna i oss själva.

Men bråddjupet kan bara Anden ta oss till. Och jag anar att det krävs en brusten yttre tillvaro för att det verkliga djupet i oss ska öppna sig. Det kan till exempel vara en långvarig sjukdom, arbetslöshet, hemlöshet eller förlust av någon vi älskar som gör att marken under våra fötter rämnar och ett slukhål öppnar sig. Vår instinkt är då att kämpa för vårt liv. Vi sträcker oss efter princip vad som helst för att inte dras med ner i hålet. Det känns som att drunkna när krafterna till slut sinar, att vi ska dö. Och det är en form av död vi upplever, en förlust av oss själva och den vi en gång var.

Vi lär oss tidigt att det är farligt att sjunka ner i förtvivlan och missmod, i bottenlös sorg och ängslan. Vi tror att vi ska bli kvar därnere i mörkret, att vi aldrig ska kunna ta oss upp igen. Vi har lärt oss att det inte finns något gott därnere på bottnen bland alla förlista vrak som livet burit med sig till oss.

Och så kanske det är för alla er andra, men för drygt 14 år sedan visade Anden mig att på botten av mig själv finns en hel stad som glittrar och glimmar. Den staden ligger på ett djup jag av mig själv inte kan dyka ner. Endast Anden kan föra mig dit.

En helt avgörande faktor för att Anden ska kunna leda mig till staden på havets botten är att jag släpper kärleken fri och med den alla mina relationer. Att jag inte har kärleken i ett koppel utan litar till att den kommer till mig. Och gör den inte det, då är det inte kärleken. Och är det inte kärleken jag möter i den andre blir det inte ett möte på djupet.

Häromveckan kom mitt äldsta barnbarn som är fyra år cyklande mot mig när jag stod och gav de enorma tomatplantorna på uteplatsen lite omvårdnad och kärlek. Han utbrast när han såg mig:

Mormor, här kommer jag!

De orden är bråddjupa. Det igenkänner den som talar Andens språk. De orden kommer från den där staden i djupet av mitt barnbarn. Han vet att han är älskad och efterlängtad. Hans ord vittnar om att han ännu vet att han är en gåva som är djupt uppskattad. Han vet det vi vuxna glömt bort, att det räcker med att vara dem vi är för att vara älskade och värdefulla. Han vet att han ska möta en öppen famn hos mig och några gulliga ord. Han är så säker på det att han frimodigt kan utbrista "Mormor, här kommer jag" och veta att hans ankomst är en gåva till mig.

Det är samma del i mig som nästan varje dag väljer att ta mig hela vägen hem till er läsare med hjälp av mina ord. Trots att det är en väldig ansträngning att kommunicera Anden från djupet upp till den yta där jag måste förklara Anden.

Stinissen skriver:

Djupast inom varje människa finns något oförstörbart kvar av det gudomliga liv hon är skapad att avbilda, och det är i detta djup vi verkligen kan mötas. Ju mer du låter Guds liv i dig få blomma ut, desto lättare kan du möta det i din medmänniska.

I Stinissen möts mitt djup upp. Min längtan efter det innerliga samtalet får näring. Hungern dämpas något. Den oändliga ensamheten bryts för en stund och blir till en djup gemenskap.

Stinissen och jag möts i orden och i honom som är Ordet. Där finns en frid. En vila. Ett rum där hela jag kan andas ut. Jag behöver inte hålla in magen. Inte dämpa min röst. Inte ta på mig för små kläder. Här vecklar mina blomknoppar ut sig. Enorma kronblad för er andra att vila på en stund för att känna hur det är att vara buren av Guds kärlek. Jag är en trädgård där i staden på havets botten. Full av blommor och bär.

Älskade himmelske far,

Lär mig att vara bofast i ditt djup och den heliga stad som du nedlagt i mig. Lär mig att leva ut det djupet så att också de som ännu är på sin yta igenkänner ditt djup i mig.

Lär mig att släppa kärleken fri så att jag aldrig binder någon enda människa till mig av rädsla för att mista den.

Lär mig att bygga upp min yttre tillvaro så att den ärar och bevarar den inre närvaro du är i mig och får din trädgård att breda ut sig så att andra får ta del av den.

Lär mig att gå ut i världen som den jag är oavsett vart du sänder mig och vem jag möter.

Låt din Ande för alltid vara trygg, levande och blomstrande hos mig.

I Jesu namn,

Amen