top of page

När du dör, lyft då av mig min börda

Det började när Anders bror Rikard dog i slutet av maj 2014. Rikard dog hastigt och oväntat. Han blev endast 54 år gammal. Lika gammal som jag är nu.

När Rikard dog tänkte jag på sådant vi hade haft gemensamt. Jag sände en bön om att han skulle ta med sig sådant vi båda hade funnit tungt och svårt upp till Gud i ljuset och kärleken. Så har jag fortsatt att göra allt sedan dess, att när någon reser hem till Gud ber jag den personen ta med sig något jag själv inte förmår lyfta upp. På så sätt får inte bara varje människas liv ett värde, utan också deras död.

När tiden är inne för min avfärd hoppas jag få lyfta upp många människors bördor i det ljus som kan förvandla och återvinna allt.


Jag tänker på Rikard idag och minns ett samtal vi hade på ett fik en gång. Det var ett sådant där förtroligt samtal då skam och skuld kläddes av. Då det stod tydligt hur mycket vi formas av vår barndom och uppväxt. Hur djupa spår vissa upplevelser gör i oss. Hur det formas oss till dem vi egentligen inte är. Och vad vi gör mot oss själva och andra för att uthärda smärtan i den avvikelsen.


Igår var det långfredag med Jesu korsfästelse och gravläggning. Jag är framme vid en punkt då jag inte längre vill bära med mig mer av min gamla människa.


Alltsedan 2011 har en ständig överlåtelse pågått i mitt liv. Det började med skammen. Jag tecknade en bok under den processen. "Jag skäms inte längre", heter den. Inte utgiven. Endast överlåten i Guds händer.

Kort därefter överlät jag det inre sargade barnet. Jag hade kommit till insikt med att jag inte på egen hand kunde befria mig ur det livslånga medberoendet och skadar hos barnet som växte upp med an alkoholiserad pappa.


Med Rikards död 2014 öppnades marken under mina fötter och jag drunknade nästan i alla möjliga skuldkänslor. Kring aborten i ung ålder, skilsmässan, mitt beslut att följa Gud och konsekvenserna av detta val för min ekonomi och mitt föräldraskap.

Under skulden fanns all sorg. Oerhörda mängder ackumulerad sorg. Och traumat vid sex års ålder som jag inte visste hade satt så djupa själsliga spår och format min personlighet.


Det var som om de gamla sjuka bitarna av mig dog allteftersom jag såg djupare och djupare in i mitt eget inre och överlät mig åt Gud. När det var som värst tillbringade jag stora delar av min tid i bön. Jag var så sjuk till både kropp och själ att jag långsamt tynade bort. Anden andades mig. Jag önskade allt som oftast att få somna in och slippa vakna upp igen. Inte för att jag ville dö, jag hade bara inte ork att leva och kraft att hantera så mycket lidande.


Det fanns ingen återvändo. Det gick inte att stoppa förloppet. Endast en väg fanns. Genom lidandet, i ovisshet och mot det okända.


Jag kläddes av allt som inte var jag. Min sårbarhet blev allt mer påtaglig ju mer naken med livet jag blev. Närvaron i nuet växte. Tillvaron tätnade. Jag var nedbruten. Blottlagd in på bara själen. Försvarslös. Värnlös som ett barn. Ett helt ofarligt tillstånd inför Gud. Ett helvete ihop med människor.


Av rädsla för att dö lade jag mitt liv i en annan människas händer. Men ingen människa är ren nog att bära en annan människas blottlagda själ. En naken själ har inga filter och inga försvar. Allt ser den. Allt känner den. Allt tränger den igenom.

Det beslutet ledde till att jag delvis formades till någon jag inte är. Allt det som inte är jag, utan den andre, har jag nu bett om att få lägga i Jesu grav. Jag ber om att hans död ger mig mitt liv sådant Gud önskar för mig att det är. Jag ber om att Gud och ingen annan bär och formar min själ.


Idag när jag har målat en tavla har själen smakat på dessa ord ur Psaltaren 139:

Du kände mig alltigenom,

min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup.

Du såg mig innan jag föddes ...


Må min gamla människa få vila i frid, så att den jag djupast sett är äntligen kan få ta sin plats i min kropp och leva mitt liv.


Marie

bottom of page