När längtan växer

Mycket rör sig inom mig. Krafter drar i mig. Gamla tankar blandas med nya. Läppar av längtan kysser känslor av tvekan och rädsla. Jag blir alldeles vimmelkantig av kontrasterna. Rus som vill bubbla över. Korkar som skruvas åt. Allt på samma gång i en och samma kropp. Min.

Längtan i mig växer för varje dag. Ju längre jag har semester och är fri från all stress och press, desto större och starkare blir kvinnan jag känner att jag är inombords. Det väcker både rus och förfäran. Var ska hon bli av när arbetsveckan börjar? Hur ska jag kunna trä på henne kockklänningen när jag vet att den egentligen är alldeles för liten? En del av mig vill bara gråta, rämna inför trycket som uppstår när insidan möter utsidan och de två inte riktigt kan mötas.

Det är som att stå med svullna pulserande läppar framför ett ansikte jag vill kyssa, där de läpparna är förbjuden mark. Så nära och samtidigt så långt bort. Mitt framför näsan på mig och ändå utom räckhåll.

Det är brutalt.

Längtan spottar ur sig idéer och drömmar så som en eld vårdslöst slänger iväg sina gnistor utan att tänka på vad som kan antända. Jag vill, jag vill, jag vill, ropar hon och tankarna blir till scener jag vill stiga in i och ta plats i. Resor, samtal, skratt, workshops, produkter, de strömmar fram som vore det översvämning i förrådet med drömmaterial.

Jag skulle enkelt förlora fotfästet, tänker jag. Jag känner igen den här kraften. Den har svept fram förut. Det är som att släppa fri en urkraft som hålls tillbaka av en fördämning. Trycket inom mig är så stort att det känns i öronen.

Den är inte ond. Den vill ingen illa. Men det är märkbart hur liten jag är i förhållande till den. Jag är chanslös. Den skulle kunna kasta mig rakt ut i yttre rymden om den ville. Bryta gravitationens kraft som vore den en tändsticka. Det är tur att jag sitter ner, annars hade jag nog fallit framstupa.

Jag är rädd för den. Inte för att den ska göra någon illa. Utan för att den ska förgöra mig. Svepa iväg med mig igen. Ta hela mitt liv och göra till sitt. Slänga mig ut från stup. Svälja mig med hull och hår. Spotta ut mig på en okänd strand. Jag har varit med om det förut. Och jag kan inte låta bli att tänka på Job.

Hur slutar den berättelsen egentligen? Jag tror aldrig jag kommit så långt som till de sista scenerna i den historien.

Job svarade Herren:

Jag vet att du förmår allt,

inget du föresatt dig är omöjligt för dig.

»Vem är du som döljer min visa plan

med ord utan förnuft?«

Ja, jag har talat om det jag inte begriper,

det som är för högt för mig,

det som jag inte vet något om.

»Lyssna nu, så skall jag tala,

ge mig besked när jag frågar!«

Förr hade jag bara hört om dig,

nu har jag sett dig med egna ögon.

Jag är tillintetgjord och ångrar mig,

i stoft och aska.

(Job 42:1-16)

En stund senare får Job upprättelse av Gud. "Herren välsignade slutet av Jobs levnad mer än dess början." (Job 42:12a)

Jag vet att kraften jag känner är den helige ande. Guds ande. Liksom Job har jag talat om det jag inte begriper, sådant som är alldeles för högt för mig, som jag inte vet något om. Men jag har också sett Gud med egna ögon, hört honom tala, vidrörts av hans ande och blivit berörd på djupet av den obegripliga kraft vi kallar för Gud. Och genom hela denna förunderliga resa har jag gjort gott på många sätt, men också misstag och jag har syndat stort, trots att det aldrig var min intention. Jag har alltid velat göra det goda, jag har bara inte begripit vad som var gott och vad som var ont. Och jag vilar i att jag vet att Gud vet om att det är så.

"Herren välsignade slutet av Maries levnad mer än dess början." Tänk om jag får lov att vara med inte bara i Jobs berg-och-dalbana, utan också när han klivit av den och får en nystart.

"Job fick 14 000 får, 6 000 kameler, 1 000 par oxar och 1 000 åsneston. Och han fick sju söner och tre döttrar. Den första gav han namnet Lillduvan, den andra Kanelblomman och den tredje Sminkdosan. I hela landet fanns inte skönare kvinnor än Jobs döttrar. Deras far lät dem få ärva tillsammans med bröderna. Job levde sedan 140 år till och fick se barn och barnbarn i fyra led. Så dog Job, gammal och mätt av år." (Job 42:12-17)

Jo, jag har visst läst Job till The End. För jag minns att Sötnosen hoppade jämfota när hon fick höra talas om Lillduvan, Kanelblomman och Sminkdosan, och genast tog hon dem till sig som sina vänner.

Och sedan blinkade hon till mig och log med hela ansiktet när hon pekade på att ingen vet namnen på pojkarna, (lite rättvisa får man ju ändå önska sig) och att alla barnen fick dela på arvet. En sådan pappa gillar Sötnosen.

Kram,