Ni har det bättre utan mig!

Det är långfredag. Om en stund är det gravläggningsgudstjänst i Strandkyrkan inser jag nu precis när jag tittar på klockan. Tänk om jag kunde begrava något tillsammans med honom jag kommit att älska så djupt, Jesus från Nasaret. Den enkla snickarsonen och min alldeles egen frälsare.

Jag minns inte när jag allra första gången tydligt formulerade denna tanke och känsla: "Ni har det bättre utan mig!" När jag tittar tillbaka på mitt liv anar jag att jag omedvetet burit den sedan en ganska ung ålder. Åtminstone är det så jag i efterhand kan tolka många av mina handlingar och mitt sätt att relatera till andra människor. Jag tror att jag sedan skolåldern har agerat på ett sådant sätt att jag velat bevisa för andra människor att de inte har det bättre utan mig, att jag inte är en börda och till besvär, för att jag någonstans allra längst inne också samtidigt vetat att jag är en gåva till andra människor.

Så här på långfredagen tänker jag att detta nog varit mitt kors, den svåra tunga börda jag burit nästan i hela mitt liv och som orsakat mig mycket smärta, till sinne, hjärta, själ och kropp. Känslan av att andra har det bättre utan mig.

Långfredagens gudstjänst i Lackalänga kyrka.

Under den period då mitt liv var som allra svårast och jag som sjukast, då när jag verkligen inte längre kunde ge allt jag förut hade gett, vara den starke som jag alltid hade varit, göra allt jag tidigare gjort eller dela av mig av något överflöd, fann jag ändå en inre styrka att hävda att jag var en gåva i relation till en annan människa. Jag bar på något märkligt sätt en djup visshet om att min utsatthet och sårbarhet, att hela mitt havererade liv var en ovärderlig gåva till den jag främst sökte stöd hos. Jag var brusten, men ur den djupa sprickan i min grund vällde en kärlek utan jämförelse fram. Jag förstod att den kom från Gud.

Ingen kan ha det bättre utan mig om jag samtidigt bär Guds kärlek inom mig. Det går inte ihop. Jag förstod att mitt djupaste värde bottnar i att Gud nedlagt sitt liv i mig. Heligt liv. Inte bara mänskligt liv.

Jag har nog alltid längtat efter hjälp med att sätta mitt värde som människa, oberoende av hur jag ser ut, vad jag gör och ger. Det är varje förälders uppgift att göra detta, att bekräfta barnets värde. Men vad händer med ett barn när föräldrarna av olika anledningar inte kan det?

Min pappa var alkoholist. Han bar inte på en erfarenhet av att vara djupt älskad och värdefull. Min mamma var en knäckt människa efter 25 års äktenskap med en alkoholiserad man. Hon hade krympt till oigenkännlighet.

Tidigt som tonåring önskade jag för dem båda att de skulle inse sitt eget värde, förstå hur mycket mer de var under allt det där sjuka de båda bar på. I hela mitt liv har jag velat lyfta dem båda upp ur deras förminskande av sig själv. När jag ledde bokprojekten i Heal My Voice Sweden kom det ur min djupa längtan efter att ge kvinnor det jag aldrig lyckades ge min mamma, en plats att göra sin röst hörd, läka sina sår, inse sitt värde och ta upp sin plats.

Det har varit svårt för mig att hävda mina behov i relationer, att ställa krav, att förvänta mig vad jag innerst inne funnit fullt rimligt. När jag gjort det har jag på olika sätt ofta "bestraffats". Värst har det varit i relation till män, men faktiskt också i arbete. Jag har sett som krävande, besvärlig och "för mycket", trots att jag alltid gett mer än jag borde av mig själv.

Mina försök att "bryta" upp från tanken om att de har det bättre utan mig har därför aldrig lyckats. Istället har tanken om och om igen bekräftats utifrån. Men hur ska de som inte vet sig vara en gåva kunna se mig som en gåva och agera utifrån det?

Jag styrs inte längre av denna tanke om mig själv, att andra har det bättre utan mig. Men då och då brottas jag fortfarande med den, även om den sällan vinner numera. Jag skulle vilja begrava den tanken helt denna långfredag. Lägga den i graven tillsammans med Jesus. Mannen som om och om igen i ord och handling bevisat att jag oändligt älskad och värdefull. Som gett sitt liv åt mig att vårda och älska och se växa upp.

Jesus vill inte leva en enda dag utan mig. Han har det bättre med mig än utan mig. Jag är ett gott sällskap, anser vi båda.

Vi bär alla på våra barndomssår. Några är djupare än andras, men alla har vi formats av vår uppväxt vare sig vi vill medge det eller ej. Enda sättet att egentligen lägga av sig den persona vi skapat utifrån våra första år i livet är att gå tillbaka och möta upp allt vi varit med om. Hela, förlåta, försona och sedan göra medvetna val. Inte för en sekund tror jag att en människa bara kan glömma och gå vidare utan att bearbeta på djupet det som en gång satte spår.

Det finns en gemensam nämnare hos de män jag haft en kärleksrelation till. De har samtliga haft en komplicerad relation till sin mamma. Jag gissar att det inte är en slump. Vi har dragits till varandra omedvetet. Kanske finns det också en gemensam nämnare hos många av de arbetsplatser jag haft, att de sett främst till pengar och mindre till personalen.

Jag anar allt mer att väldigt få människor verkligen i grunden känner att de är älskade och värdefulla när man tar ifrån dem allt det yttre som de identifierat sig med. Och att det är skälet till att jag inte stött på massor av människor under min livstid som kunnat bekräfta mitt värde och se mig som den gåva jag är.

Jag hoppas kunna vara en sådan människa för andra, en värdesättare, att det är frukten av det smärtsamma kors jag burit på i 50 år. Ett kors jag nu vill lägga ner bredvid honom som erbjuder något mildare och lättare. Ett ok anpassat för mig som är människa och sårbar, som behöver möta varsamhet, omsorg och en kärlek som ser mina behov utan att vända bort blicken. Ett liv som älskad. Ett Guds barn. Ovärderlig. Helt unik. Icke utbytbar. Dyrbar.

Jesus sade: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt."

(Matteusevangeliet 11:28-30)

Guds frid åt er alla,