O saliga sårbarhet

Det finns ingen vackrare gudstjänst än julnattens midnattsmässa. Det är som att stiga in i ett förlossningsrum där jag möter en nybliven mamma och pappa med sitt efterlängtade barn. Nästa år är det 33 år sedan jag gav liv till min förstfödda. I den gångna nattens mässa var det som om tid och rum smälte samman och blev ett i den enkla krubban. Min födelse, min dotters födelse och Jesu födelse. Inte tre skilda händelser på en linjär tidsaxel utan en födelse på den Eviges axlar.

Jag höll honom i mina armar och grät av glädje. "Hör du mitt älskade barn hur vackert alla sjunger för dig?" Jag vaggade honom när solisten sjöng en herdarnas vaggvisa. Jag prisade Gud med lyfta händer över detta lilla gossebarn. Och jag tackade Gud för den sårbarhet som han format i mig och bad om att för alltid få bevara den öppenheten så att jag får beröras djupt av den kärlek och det liv som lagts i mina armar denna julnatt.

Han grät när han höll henne i sina armar första gången. Jag har aldrig innan eller efter sett honom så djupt berörd och förundrad. Jag låg nyförlöst i sängen och såg hans ansikte underifrån när han tittade ner på den lilla som låg i hans famn. Jag glömmer det aldrig. Kärleken i hans ansikte.

Utanför hade svärmor vankat av och an utan vår kännedom fick vi veta när vi ringde för att ge dem de stora glädjebeskedet. Hon var så ivrig att få möta och ta emot sin förstföddes förstfödda att hon åkt till sjukhuset för att vänta där. Den scenen såg och mindes jag igår under mässan. Födseln av vår förstfödda och den kärlek som strömmade över henne från allra första stund. Varje barn borde få lov att komma till världen så. I ett varmt rum med kunnig personal, där två föräldrar vill ta hand om barnet efter bästa förmåga och i närvaron av de äldre generationernas erfarenhet och visdom. I en omgivning rik på kärlek med andra ord.

Igår satt hon där vid min sida i Strandkyrkan, min förstfödda som fick namnet lilla ängel, Angelina. En gång för snart 33 år sedan låg hon på min bröst nyförlöst. Jag har aldrig mått så bra och känt mig så stark som jag gjorde under den graviditeten. "Håll käften!" minns jag att jag väste till hennes pappa som skulle försöka vara ett stöd medan jag hyperventilerade. Barnmorskan sade något om att låta mig vara, att jag klarar detta bra på egen hand. Jag trodde jag skulle klyvas på mitten av smärtorna, men i samma ögonblick hon lämnade min kropp var jag smärtfri. Det var som att trycka på en knapp. Väldigt märkligt, men skönt.

Hon var så lik sin pappa när hon föddes att hon snart blev kallad Luppelina. De knöt djupa band när han steg upp om nätterna och vandrade runt med henne när hon inte ville sova. Pappas flicka blev hon och vid minnet insåg jag hur det måste vara och förbli i en familj med barn. Delat ansvar och omsorg för barnen, annars bränner vi ut kvinnorna, mammorna. Det vet jag av erfarenhet.

"Sorgens tid är förbi." De orden kom till mig under gårdagen. Jag blev nyfiken på när soregtiden startade och sökte svaret i min bok för Guds skull.

Det är där i det allra sista kapitlet som jag blir varse att jag bär på sorg. Mycket sorg. För jag har aldrig sörjt, bara svalt och stoppat undan sorgerna efter alla förluster. Jag säger till Gud att jag inte ens vet hur man sörjer. Han svarar att det börjar med en intellektuell förståelse om att man bär på sorg och anar varifrån den kommer. Därefter måste man känna den och ta sig igenom den känslomässigt.

Datumet berättar att det är den 10 juni 2009 som jag står inför dörren in till rummet jag fyllt med livets alla sorger och förluster. Rubriken lyder "Sorg - vem bär ansvaret".

Datum är min gamla bröllopsdag och året visar att det gått 1,5 år sedan skilsmässan. Det hela och heliga har brustit. Vi lyckades inte hålla samman familjen. Det saknades kärlek. Inte till barnen, men mellan oss som kvinna och man. Under den sorg som varje skilsmässa innebär bar jag ackumulerad sorg enda tillbaka från barndomen. Dörren in dit hade öppnats på glänt.

Det är en lång sorgeperiod jag behövt, 14,5 år. Kanske för att det fyllts på med så många nya svåra sorger under tiden som jag har sörjt allt det gamla jag bar på inom mig. Men nu säger Gud att sorgetiden är över, trots att livet kommer att duka fram fler.

Guds ord får mig att tänka på några andra ord i min första bok för Guds skull.

– Snön ligger tätt på marken. Du sover i din säng. Utanför sovrummet viskar vinden. Den viskar ditt namn. Törnrosa. Vakna. Du har slumrat länge. Se våren som knoppat sig. Se ljuset. Led dig i ljuset. Led dig genom ögon som är fyllda av nyfikenhet. Öppna boken. Finns svar. Finns frågor. Finns svar. Tröttheten är borta. Tvivlen tvättade i vårsolens glans. Möt mig på ängen. Vandra vid vattnet. Gå längs stranden. Stig in i skogen borta vid skjulet på höger hand. Följ stigen. Skåda svaren i boken. Böckernas bok. Gör det nu.

Jag insåg redan när jag skrev ned dessa ord att de var som en profetia som talade om det som skulle komma. Orden är en karta Gud lägger i min hand. En vägbeskrivning som bara passar för min inre meditativa värld, den skapelse jag är när han tillåts forma mig.

Ängen, vattnet, stranden, skogen, skjulet och stigen, allt det finns inom mig. Gud pekade inåt, inte utåt. Svaren jag sökte och behövde fanns i mig.

Jag fann boken. Böckernas bok. Den visade sig vara levande. Den var Evangelium. Och Jesus själv berättade den för mig. Detta flera år innan jag steg in i kyrkan och fick lyssna till den nedskrivna versionen. Evangelium är något personligt lika mycket som det är ett glädjebudskap åt alla. I mitt inre förkunnade Jesus det evangelium som han ville ge direkt till mig. I kyrkan förkunnas det som rör oss alla, det allmängiltiga.

Men Guds ord om att sorgetiden är över får mig också att tänka på orden i Bibelns bok Höga Visan. De har samma innebörd som de jag skrev för 15 år sedan. De kallar ut mig. De talar om en ny tid. Om våren. Ljuset. Livet som har återvänt. De talar till kvinnan i mig som slumrade in under sorgens tyngd och moderskapets självutgivelse. De talar om en kärlek mellan Gud och människa som återspeglar sig i en lidelsefull kärlek mellan kvinna och man. Denna kärlek mellan Gud och mig, mellan mannen och mig är själva fundamentet för ett liv som ska kunna bära omsorg och ansvar för Guds barn och för egna barn. Det är en kärlek där vi kallar fram varandra och den grundar sig i den kärlek Jesusbarnet ger oss på julnatten.

Han:

Kom, min älskade,

min vackra flicka, kom ut!

Vintern är över,

regntiden är förbi.

Marken täcks av blommor,

sångens tid är inne,

turturduvan hörs i vårt land.

Fikonträdet får kart,

vinstocken går i doftande blom.

Kom, min älskade,

min vackra flicka, kom ut!

Min duva bland bergets klyftor,

i klipphyllans gömsle,

låt mig se dig,

låt mig höra din röst!

Din röst är ljuv,

din gestalt så skön.

O saliga sårbarhet.

Gud, bevara min sårbarhet för dig trots smärtan den kommer med.

Gud, bevara min öppenhet för dig så att jag kan se dig i min nästa.

Gud, stanna för alltid kvar hos mig.

Saliga är de sårbara, ty Gud ska vandra in och ut ur deras hjärtan och ge sig till känna.

God Jul,