"Hur mycket ömhet måste vi inte kosta på oss själva för att stå ut med de år vi har kvar." Så sant det är vad Ylva Eggehorn skriver. Det är just ömhet för mig själv som satte väckarklockan på 08:00 denna söndagmorgon trots att jag inget hellre ville än att sova vidare. Men jag har haft svårt att somna den gångna veckan och jag har lite rubbad sömn på grund av den hjärntrötthet jag just nu bär på. För att ge mig lite bättre förutsättningar att somna ikväll så att jag orkar med morgondagens arbete klev jag därför upp tidigare idag.
Det är ömhet om mig själv som gör att jag avstår högmässan som startar om den dryg timma i Strandkyrkan. Mitt sinne har inte ork att umgås med 100+ människor, lyssna till långa läsningar och hög psalmsång. Jag har läst Stinissen, suttit och tittat på en duva på en gren i eken utanför köksfönstret och skrivit till Gud, det får vara min mässa idag.
Sedan jag mötte Gud för 26 år sedan har en läkeprocess pågått i mitt liv. Det är Guds kärlek som varit min medicin. Det är Jesus som varit min läkare. Det är Anden som varit min sköterska. Och det gör ont att titta i backspegeln. Det är tur att jag inte visste på förhand hur illa ställt det var med mig som människa. Hur sjuk jag egentligen var på så många olika sätt. Jag har ju alltid sätt på mig som en av de friska människorna. Frisk till kropp, själ och sinne. Så fel jag hade om mig själv.
Jag har behövt läka min röst, att ge utrymme för sanningen i berättelsen om mitt liv och söka försoning i allt som har hänt.
Jag har behövt läka mina barndomstrauman, förlösa all den samlade sorg jag burit på och befrias ur min djupa upplevelse av övergivenhet.
Jag har behövt läka mitt medberoende och all den problematik som kommer med att vara ett vuxet barn till en alkoholist.
Jag har behövt läka min självbild som kvinna med de ärvda trauman jag burit på från min egen släkts historia, samhällsnormernas kontinuerliga övergrepp på mig som kvinna, det andliga och religiösa förtryck som förekommer, ja all den brist på jämlik som inverkat på min känsla av värde och värdighet, mitt självförtroende och självaktning som människa.
Under denna ofta plågsamma läkeprocess har Guds kärlek för mig omvandlats till en djup ömhet för mig själv. Jag är idag varsam om mig för jag har inte stått vid sidan om mig själv medan denna läkningen pågått. Jag har varit vaken och närvarande med varenda steg på vägen. Kanske skulle jag ha intagit mer mediciner i form av tabletter för att skona mig själv, men då hade jag också gått miste om all den förståelse jag idag har om mig själv och vad det är att vara människa. Så det är inte alls konstigt att jag är hjärntrött, inte heller att kroppen känner sig svag.
Det är sinnet och kroppen som står på tur. Det är de som nu ska få läka ut. De har verkligen arbetat för mig, slitit som djur. Det finns inte mer att läka, hela och upprätta i det som handlar om min röst, min barndom, medberoendet och min syn på mig själv som människa och kvinna. Jag är inte fullkomlig, men fullt nöjd med vad vi åstadkommit ihop, Gud och jag. Jag är en fin människa och det vill jag nu få lov att vara i lugn och ro.
Jag vill kunna säga "jag kan själv", till Gud. Inte för att stänga honom ute ur mitt liv, utan för att få höra honom applådera och se honom glad igen. När jag har ont, har Gud också ont.
Det skulle glädja Gud att få lov att ta ett steg tillbaka och njuta av att jag har det bra. Han vill inte att jag ska vara beroende av honom på ett sådant sätt att jag är livegen och hjälplös, han vill bara få lov att finnas till hands för att göra mitt liv som människa lite lättare så att jag kan få leva i den frid som han tänkt för mig.
Gud är en Givare och jag är nyfiken på alla de gåvor som är ämnade för människan att ta emot. För mig är Skapelsen den allra största gåvan. Hon är som en livmoder för människan. Fridfull, levande och livgivande. Rik i ordets rätta bemärkelse. Lugnande, omslutande, vacker och helt livsnödvändig för kropp, själ och sinne.
Jesus är nödvändig på ett annat sätt. Inte så mycket att leva av som att leva med, för att jag ska vara människa och god förvaltare av Skapelsen.
Att söka rikedom och berömmelse, makt och ära, det är inte att vara människa. Tvärtom, det är att avstå sin mänsklighet och därmed sin helighet.
Jag vill vara människa. Din människa, Gud. Därför ber jag till dig.
Lär mig Gud, hur jag ska vara människa.
Lär mig hur jag rätt ska förvalta Skapelsen.
Lär mig hur jag ska leva i relation till mannen.
Lär mig hur jag ska vara förälder, vän och medmänniska.
Lär mig hur jag ska försörja mig själv.

Året är 1918. Min mormor Johanna är 26 år gammal och min morfar Nils 45 år. Ella, Betty och Lennart är deras tre äldsta barn. Det ska komma ytterligare fyra ungar. Börje, Tage, Thea och allra sist min mamma Siv, född 1931. De är alla mina rötter på livets träd. Endast mamma finns kvar i det mänskliga livet, men djupt nere i min kropps egen jord känner jag närvaron av dem alla. Jag hör hur de hejar på mig. "Kom igen Nuttan!"
"Kom igen Marie"
"Kom igen Eva-Marie!"
De kallar mig vid olika namn. Och jag hör också Honom som kallar mig vid namn. Ett namn som avslöjar att vi hör samman, att han är med mig. Alltid.
Kram,

Comments