Omvårdnad

Idag är verkligen en bottendag. En sådan vi människor nog oftast bara vill lägga locket på för. Allra minst visa upp inför andra.

Bakom mig ligger ännu en natt där jag varannan timme vaknat av en våldsam hostattack. Jag känner mig verkligen nedbruten efter fem dagar med sårig hals. Jag är öm i ögonhålorna, i bröstkorgen och är verkligen jättetrött idag. Så pass att jag övervägde att inte sätta mig en stund och blogga. Men när jag skriver är det som om jag ligger en stund och guppar på havsytan i en livboj, en frälsarkrans. Det kommer med en inre vila, en stunds fokus och en känsla av mening i tillvaron. Det lilla friska i mig tittar fram ur den växande högen med snorpapper. En strimma ljus letar sig in mitt i allt det grå. Det finns inom mig ett sorts liv som inga infektioner biter på.

Jag tvingar mig själv att tvätta idag, att lunka fram och tillbaka till tvättstugan som ligger tjugo meter bort för att få en nypa frisk luft och lite rörelse. För mycket stillasittande leder till värk i lederna och stelhet i kroppen. Det där är något som kommit efter att jag passerade femtio. Jag måste lära känna min kropp igen, hitta en ny balans mellan vila och rörelse, utröna var de flyttade gränserna går. Lyssna inåt och känna efter på djupet.

En dag som idag skulle jag behöva någon som pysslade om mig. När jag erkänner min svaghet och min längtan efter någon annan människas kärlek får jag syn på något intressant, den skillnad som jag tänker finns mellan omtanke, omsorg och omvårdnad. När jag återkommer från tvättstugan ska jag spinna vidare på den tråden.

Min tavla Eden i tvättstugan jag använder. Till salu för den som undrar. Tavlan alltså, inte tvättstugan.

Två smörgåsar med honung och ett glas äppeljuice. Det intar jag just nu i pausen mellan tvättstugebesöken. Sex maskiner tvätt blir det totalt.

Vad är skillnaden mellan omtanke, omsorg och omvårdnad? Kanske kan vi höra det på orden i sig. Om-tanke, om-sorg, om-vårdnad.

All sann kärlek leder alltid till en handling som visar det. Tomma ord är aldrig kärlek. Omtanke kanske är att vi då och då tänker på en människa vi bryr oss om och sänder ett litet sms som bekräftar det. Ibland kan det betyda mycket. I synnerhet inför en arbetsintervju, en operation eller något annat vi ska klara av på egen hand. Då kan det vara fint att veta att någon annan finns med oss i tanken, det kan man finna vila och styrka i.

Omtanke kan vara att man håller utkik efter något den andre behöver. Människor som tipsar mig om lediga lägenheter visar omtanke om mig, att de har mig i åtanke när de hör eller ser någon bostad som är ledig.

Omsorg kanske är att man är med och sörjer för att den andre har vad den behöver. Att be för en annan människa och lyfta upp den inför Gud, tänker jag är att man är med och sörjer för den människans själ.

Omsorg kanske kan vara att man kommer med en matkasse när man vet att en vän är sjuk och inte orkar ta sig till affären. Kanske är det att man är den som ordnar en gemensam present till en vän för att den andre har så lite tid över eller svårt att ta sig till en butik. Omsorg kanske är att låna ut sin bil eller hämta upp den andre när man ska till en fest, kyrkan eller någon annanstans tillsammans. Omsorg kanske är att dela med sig av sina kläder om man ser att den andre inte kan köpa vad den behöver. Omsorg kanske är att ge människan en välförtjänt semester i gåva eller att hjälpa den ekonomiskt om det behövs.

Omvårdnad borde då handla om att vara med och vårda det som tillhör den andres liv. Att ta hand om den andres hundar, att vattna dens blommor, att följa med på ett läkarbesök, att laga mat åt den andre, att fysiskt se till den andres behov och tillgodose dem. Det handlar om ett sorts förvaltarskap, att vara med och vårda den andres kropp, dens hem, dens ekonomi, dens tillgångar, dens företag, ja allt som ryms i ett mäniskoliv. Det gäller både när den andre är frisk och sjuk.

Jag tänker att det inte finns någon distans i omvårdnad. Omvårdnad innefattar närvaro, ett fysiskt vårdande och att i någon utsträckning ge sig själv åt den andre. Det räcker till exempel inte med omtanke och omsorg mellan en förälder och dess lilla barn. Barnet behöver omvårdnad. Ammas, bytas blöja, stimuleras, bli sedd, vårdas vid sjukdom etc. Och jag tänker att i ett partnerskap måste också omvårdnad finnas.

Jag är lyckligt lottad som har människor som visar mig både omtanke och omsorg, men omvårdnad är en bristvara i mitt liv. Och har alltid varit. Mer om det efter besöket i tvättstugan.

Min säng i mitt förra hem

Jag känner mig ganska ynklig just nu och skulle mest av allt vilja krypa ner i en renbäddad säng, men min sköna snygga säng står inplastad i ett stort förråd på Lindeborg tillsammans med sänglampan på bilden. Blomman har tyvärr dött och sängbordet sålde jag inför flytten. Väckarklockan står på en hylla här hos dottern. Den har jag fått att mina barn.

Min mamma arbetade på sjukhus när jag var barn. Hon har liksom jag ett naturligt sätt att ta i och handskas med andra människors kroppar. Omvårdnad är en självklar sak för oss båda vare sig det gäller människor, djur, växter, kläder eller ett hem.

Min mamma var ensam om att se till mina behov när jag växte upp eftersom pappa inte fanns med i bilden på grund av sin alkoholism. Hon hade ett vårdande yrke och arbetade dessutom natt. Jag har alltid haft större behov än hon ensam klarat av att tillgodose. Det fanns ju ingen som gav henne omvårdnad. Jag kanske, när jag som barn kammade hennes hår och gjorde roliga frisyrer.

Än idag är det jag i familjen som med enkelhet och självklarhet kramar om, pussar på och kan röra vid min mamma och hennes kropp. Det är inte konstigt att säga till henne att jag älskar henne.

Skillnaden mellan henne och mig är nog att jag inte kan förtränga mina djupa behov av omtanke, omsorg och omvårdnad som kommer från andra människor. Det räcker inte med min egen omtanke, omsorg och omvårdnad om mig själv. Jag behöver också ta emot, inte bara ge.

Omtanke och omsorg finns att hämta i mina nära relationer till mamma, mina barn, barnbarn och vänner. Men när det kommer till omvårdnad har jag ingen att vända mig till. Behovet av närhet, ömhet, beröring, varsamhet, någon som lagar mat till mig när jag kommer hem från en lång arbetsdag, som tvättar mina kläder och bäddar rent när jag är sjuk, som packar en fikakorg på lördagsmorgonen och säger "kom nu kör vi till skogen eller havet", det har jag aldrig haft. Någon som vill vara med och vårda mig och mitt liv, som ser det som en gåva och en glädje. Här ekar det tomt i mig. Och bristen är påtaglig. För jag lider själv sådan brist att jag inte riktigt har någon omvårdnad att ge till dem jag älskar. Den brunnen har sinat. Och inte ens Gud kan fylla den. Omvårdnad kommer nämligen alltid paketerad i en människokropp.

Jag längtar verkligen efter att möta någon som lika självklart har det i sig, omvårdnaden, som jag själv. Där det är helt naturligt att vårda varandra på bästa sätt, inte bara sig själv, för att det i förlängningen är att se till att den andra har något att ge när man själv behöver extra omvårdnad, t ex när man är sjuk.

Omvårdnad är fint, något vackert, något jag tror alla människor skulle må bättre av om de ägnade mer tid åt. Omvårdnad av varandra, av Skapelsen, av allt det var och en av oss fått att förvalta. Familj, vänner, ett hem, alla våra saker, växter, för att inte tala om det som Gud nedlagt i sin människa. Men omvårdnad tar tid. Det genererar sällan pengar, om man inte har det som sitt yrke. Det kan inte ske över nätet, inte på distans, utan kräver att man är där med den andre och att man ger av sig själv.

Vi mår alla som allra bäst när vi får vara mottagare av andra människors omtanke, omsorg och omvårdnad. Vare sig det är ett vänligt sms, en soffa att sova på eller två kroppar som båda kan återhämta sig i närheten till varandra.

Tid att gå till tvättstugan. Ta en kort hundpromenad och sedan krypa ner under de nytvättade fleecefiltarna i soffan. Troligtvis somnar jag. Eller slumrar en stund. För jag är verkligen så in i bombens seg och trött idag.