top of page

På stranden fann vi varandra

Igår eftermiddag cyklade jag ner till Sibbarp för att lapa i mig några timmars sol. Packningen bestod av vatten, vindruvor och kanelbullar, några färgglada saronger, en filt med plastad undersida, flera bikinibyxor för att slippa klådan på rumpan som uppstår när jag har våta badkläder, en kofta för att inte frysa på hemresan och ett nummer av tidskriften Pilgrim att läsa. Det låter mycket men är i själva verket inte det. Allt rymdes i cykelkorgen och på pakethållaren.


Alldeles underbart väder var det igår eftermiddag och kväll. Jag njöt av lugnet vid havet och gladdes åt vuxna och barn som badade, snorklade, spelade fotboll och metade. Jag såg ovanligt få mobiler i händerna på människor. Istället umgicks de på olika sätt. Det värmde mitt hjärta och jag tänkte när jag såg mig omkring att människan innerst inne är en fridfull art. Vi har bara kommit så långt ifrån Gud, livet, oss själva och varann.


Jag ömsom betraktade livet omkring mig och inom mig när jag låg där slumrande i gräset med en rygg som långsamt värmdes upp.

Jag fick syn på en kvinna jag känner väl och bestämde mig för att ta mig bort till henne. Mitt hjärta fylldes av kärlek när jag kom nära. Jag berättade för henne hur vacker och fantastisk jag tycker att hon är. Jag tackade henne för allt det hon hade gjort för mig. För modet hon visat om och om igen. För uthålligheten och kraften.

Jag upptäckte att sådant jag förut hade ifrågasatt och skämts över, det tackade jag henne för nu. Det var som om jag såg på henne med nya ögon och i ett nytt ljus. Och allt jag kände i den stunden var kärlek och beundran.


Femton år har passerat sedan jag låg där ensam vid en annan brygga på Sibbarp sommaren 2008. Cykeln jag hade då är densamma som jag har nu, men det är också det enda som är sig likt.

Jag bodde i min drömlägenhet på Strandgatan 10 och skulle fylla fyrtio år till hösten. Månaden innan hade jag startat mitt företag Själaglad.

Det var min första sommar som skild. Barnen var med sin pappa på semester i Makedonien. Jag minns hur märkligt det kändes att vara helt ensam på stranden, att få tid för mig själv, att packa en liten kylväska, en handduk och badkläder för att cykla ner till stranden. Med tre barn behövdes en mindre lastbil. Och en sådan hade jag då. Min älskade Bettan. En stor grön Toyota Picnic med plats för sex personer. Världens i särklass bästa loppisbil.


Tack Marie, säger jag till kvinnan jag vandrat fram till. Tack för att du valde att skilja dig. Jag vet hur många år du tvekade och försökte vara kvar både för din egen skull men även för barnens.

Tack också för att du drygt två årtionden tidigare valde att satsa på relationen, för att du gifte dig, för att du gav liv åt tre barn, såg till att ni köpte hus och hade det så väldigt gott på många sätt. Tack för att du var förståndig nog att prioritera att vara hemma så mycket du kunde medan barnen var små, att du intuitivt förstod att den möjligheten aldrig skulle komma tillbaka och därför inte gick att skjuta på framtiden. Tack för alla de val du gjorde som lämnat kvar oändligt många fina minnen jag ännu suger på.


Tack Marie för att du köpte din drömlägenhet och njöt av den så länge det var möjligt. Tack för att du var modig nog att starta företag mitt i allt det svåra som en skilsmässa innebär. Tack för all din frimodighet och kreativitet, din finurlighet och fiffighet. Tack för alla människor du kallade att meditera med dig och Gud.

Tack också för att du vågade tro på och hoppas på kärleken i en partner, för att du vågade visa dig sårbar och öppnade dörren för sexualiteten att återinta sin plats i ditt liv. Tack för att du bjöd in till ett liv ihop och ett oändligt tack för att du tog emot Jesus med öppna armar när han oväntat kom och kallade på dig.


Tack Marie för att du vågade sälja allt för att följa din längtan efter att leva och tjäna Gud. Tack för att du reste till Amerika och för att du valde att satsa på dig själv. Tack för att du sade ja till Andrea och att skriva ner både din egen och andras historia.

Tack för att du inte gav upp någon eller något förrän alla andra möjligheter var slut och den enda som kvarstod var att gå din egen väg trots att det innebar att du blev ensam.

Tack för att du aldrig slutat att gå med Gud hur svår den vandringen än varit. Tack för din uthållighet, din hängivenhet, din envishet och din naivitet. Tack för att du alltid gjort ditt yttersta och för att du följt ditt hjärta trots att det inneburit att du fått försaka sådant som betytt mycket för dig. Ja till och med de människor du älskat och värdesatt.


Förlåt mig Marie för att jag inte tillräckligt ofta talat om för dig hur underbar du är. Förlåt mig för att jag tvivlat på dina intentioner, din kärlek och din tro. Förlåt mig för de gånger jag skadat dig på något sätt - till ande, själ eller kropp. Förlåt mig för de tillfällen jag satt munkavle, handfängsel eller fotboja på dig. Förlåt mig om jag är orsaken till din fattigdom och sjukdom.


Marie, jag vill att du ska veta att jag tycker du är den vackraste kvinna jag känner. Dina söta små fötter, dina varma bruna ögon, dina starka ben och dina milda händer. Magen som burit de små människorna som nu är vuxna. Brösten som ammat dem. Armarna som hållit om dem så många gånger när de kommit både med kärlek och med sorg. Marie, det finns ingenting jag vill ändra på. Jag älskar allt hos dig. Också mödorna och misstagen du burit så stoiskt. Liksom din djupa längtan och hoppet du vägrar att överge.


Marie, jag har inte mycket att ge dig idag. En gammal cykel som tar dig till stranden. En kropp som åldrats men som ännu har en del att ge. Ett hjärta som krossats och som därför blöder och kan generera nytt liv. Allt det är mitt, de gåvor jag fått av Gud. Allt det vill jag ge åt dig.


Någonstans på vägen tappade jag kontakten med dig. Kanske var det när min kropp låg i ruiner och inte längre var beboelig för dig.

Tack Marie för att du då tog din tillflykt till öknen när jag inte längre kunde vara varken ett hem eller ett tempel för dig. Tack för att du återigen valde den väg du visste var den där Gud var med dig. Jag förstår varför han kallar dig Emme. Ditt smeknamn vittnar om att Gud är med oss.

Tack Marie för att du stannade i öknen så länge som det krävdes för att du inte skulle gå förlorad. En dag ska jag inte finnas mer för jag är av jord och därför förgänglig, men du är det inte. Du, min själ, tillhör det oändliga och din tid är evigheten.


Tack Marie för de gåvor du tog emot i öknen och det barn du gav liv åt. Sötnosen är ren glädje för Gud och mig. Tack för Ordet du står nära och för Sanningen du känner på ett sätt jag inte förstår med mitt mänskliga sinne, men som du tecknar och målar och så bringar in i min kroppsliga verklighet. Tack för att du inte låter dig hindras av det motstånd du möter i mig eller hos andra. Tack för att du bryter igenom mitt vansinne och min dårskap. Jag älskar dig för den du är.


Framtiden ligger här nu som ett oskrivet blad. Då för 15 år sedan på stranden var allting nytt. Så mycket oväntat låg framför dig, Marie. Händelser och möten ingen människa kunde ha räknat ut. Sådant är ett liv med Gud. Oförutsägbart. Härligt ovisst. Spännande. Ett äventyr. Fullt av lidelse och lidande.

Återigen står vi inför en sådan möjlighet. Ännu en gång har vi lämnat det bekanta och välkända för att bege oss in i livet tillsammans. En okänd färd ligger framför oss. Vi vet inte vad som ska ske och inte vem vi ska möta. Jag vet bara att det inte finns någon annan jag skulle vilja göra denna resa med än dig, min själ. För om du är med mig, då är Gud med oss, och vi färdas med själva Livet som leder bortom denna tid och detta rum.

Förlåt mig redan nu, min själ, för alla de begränsningar - verkliga och inbillade som kommer att visa sig längst med vägen. Tack redan nu, min själ, för ditt oändliga tålamod med mina ursäkter och all barnslighet jag vet att jag uppvisar. Jag vet att du älskar mig med all min mänsklighet och att du uppskattar allt det knasiga jag har för mig.

Ännu en gång... jag älskar dig. Verkligen!


 

Detta har jag lärt mig.


De första kärleksbudet: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd.


Om jag inte kan älska Gud som är fullkomlig med hela mitt hjärta, min själ, min kraft och mitt förstånd kommer jag aldrig att kunna älska mig själv med hela min mänskliga ofullkomlighet.

Kärleken är en väg att vandra som sker stegvis. Den börjar med att jag älskar Gud med hela mitt hjärta. För det är inför kärleken, min längtan efter att älskas och att älska jag som människa är mest öppen och sårbar.


Sedan lär jag mig att älska med hela min själ, dvs den bit av Gud som är nedlagd i hjärtat som en himmelsk skatt, ett evigt liv. Jag visar min kärlek genom att ge Gud det som tillhör honom.


Därefter ombeds jag att älska med all min kraft, dvs alla yttre och inre gåvor jag har fått, alla själsliga, kroppsliga och materiella resurser. Den stora överlåtelsen sker här och därför kliver så många människor av vägen vid denna tidpunkt. Nu börjar försakelsen. Inte för att Gud är elak, utan för att det mesta vi samlats på oss inte är till nytta för resten av färden in i evigheten. Tvärtom, det är en börda. Här lär kärleken oss att Gud är Givaren av allt. Gud ger och Gud tar. Vi människor är Guds förvaltare.


Och sist lär jag mig att älska med hela mitt förstånd. Det sistnämnda, sinnet, tycks vare det som sätter upp störst motstånd mot Gud. Kanske för att sinnet vill veta och förstå, vill kontrollera och förutspå, vill kunna planera och argumentera. För att det är så vi tränar upp det och så vi belönar det från barnsben.

Men sinnet har en annan kvalitet. En som kan tjäna Gud. Sinnet kan nämligen verka som ett ljus. Det bär på förmågan att fokusera, att koncentrerat och medvetet zooma in för att upptäcka detaljer och zooma ut för att se helhet, och att lysa upp en tidigare mörk plats.

Sinnet kan vara ett Guds vittne och en upptäckare av Sanningen om dess blick är riktad mot Jesus och hans liv. När sinnet får spegla sig i evangeliet blir också den egna mänskliga boningen - kroppen, med dess livskamrat - själen, och Guds ande synlig för sinnet. Ett jag framträder. Ett helt och icke splittrat jag. En hel människa. Människan som en Guds skapelse och avbild, sedd i ett evigt perspektiv. Och Gud i människan som evigheten förkroppsligad, i den samtid vilken jag som människa lever just nu.


Man kan säga att om Gud är treenig så är människan fyrenig - kropp, själ, sinne (förstånd) och Guds ande. Och det räcker att en del av dess fyra bråkar med någon av de andra för att människan ska vara kluven, splittrad. Enhet och enighet inkluderar nämligen alla och innebär att alla är eniga.


När vi kan älska Gud med hela vårt hjärta, vår själ, vår kraft (som egentligen är Gud och Guds gåvor i oss) och med vårt förstånd då öppnar sig vägen för en kärlek där vi älskar allt i oss själva. Då upphöjer vi inte längre Guds ande över vår egen mänsklighet eller tvärtom, oss själva över Gud. Vi är inte jämlikar, Gud och jag, men vi enade och eniga om vem som är vem och vad som är vad i vår relation.


Då är det dags för nästa steg på Guds väg. Det andra kärleksbudet: att älska min nästa som mig själv. Den kärleken är ämnad att gälla alla människor utan undantag. Den är tålamodskrävande och tvingar oss till ständig självrannsakan.


Och som om det inte var svårt nog så kommer Jesus med det tredje kärleksbudet: "Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er." Tack och lov gäller det inte alla, men det är ändå ett omöjligt uppdrag. Budet gäller oss som är kristna, vi som valt att leva i Jesu efterföljd och kallar oss lärjungar. För det är på den kärleken som liknar Jesu kärlek vi ska kännas igen, menar Jesus.


Jag har i uppdrag av Jesus fått en enda människa att älska så, med Jesu kärlek för den människan. Varje dag misslyckas jag. Och varje dag gör jag ett nytt försök trots att jag är fullt medveten om att det är ett helt hopplöst företag. Men det är genom försöken jag lär känna Jesus och hur obegriplig hans kärlek är. Och det är i de dagliga försöken jag inser att Jesus älskar mig med samma kärlek som jag försöker älska den andre med. Därigenom växer jag i kärlek till Jesus och för mig själv med allt jag är.


Varför valde Gud just den personen?

Kanske för att vi är så väldigt lika i grunden och så väldigt olika till ytan och livsstilen. Kanske för att det finns så väldigt mycket att älska i personen, men också en hel del av sådant som prövar kärleken till bristningsgränsen. Kanske för att den kombinationen är precis sådan jag också är.

Kanske för att det som är av Gud är så kännbart i våra möten och för att det som inte är av Gud är lika påtagligt.

Och vem vet, kanske var Gud lite uttråkad och behövde något humoristiskt att skratta åt. För så där värst mycket har ju egentligen inte hänt sedan Adam och Eva om vi ska vara helt ärliga. Då hade tillvaron sett annorlunda ut. Bortsett från Jesus då, men han är ju mer än människa, han är Guds son.


Tavlan Rabbouni av Marie Ek Lipanovska

RABBOUNI

80 x 40 x 2cm


Min äldsta dotter är väldigt förtjust i denna tavla. Jag med. Jag älskar ljuset, kraften och värmen i den. Men nu har jag bestämt mig för att när tiden är inne för utflyttning från hennes hem då vill jag lämna kvar Rabbouni här. Där på väggen där den blev fotograferad. Där på platsen där mitt krucifix just nu hänger.

Jag minns hur min dotter sade med ett leende vid fototillfället att tavlan passade perfekt där i henne kök. Det har hon alldeles rätt i. Den är som målad för just den väggen.


Fler tavlor jag målat hittar du på SJÄLAGLAD KONST

bottom of page