top of page

På stranden möts Gud och jag

Växlande väderlek bjuder dagen på. Klockan har passerat lunch och jag har hunnit byta kläder tre gånger redan. Morgonen bjöd på regnfyllda moln, sedan kom förmiddagen med en uppklarnande himmel och därefter strålade solen på en klar sky. Nu är vi tillbaka där det började. Det regnar igen från en molnklädd himmel.


Jag ser att blomman jag flyttade från balkonglådan in till en mer skuggig plats på uteplatsen har återhämtat sig. En första vit blomma har åter slagit ut. I det starka solskenet trivdes den inte alls. Nu är den smockfull med nya knoppar. Det var inget fel på blomman, det var läget som den inte trivdes med. Den vill och behöver stå i halvskugga/halvsol. Jag tänker att det är likadant med oss människor. Det är ofta inget större fel på oss, men vi blommar bara när vi är på rätt plats och i rätt jord.


För kanske en sisådär tjugo år sedan hade jag en syn. Som nästan alltid kom den i en meditation. Jag klev ombord på vad som liknade en rymdkapsel och färdades i en tidstunnel genom universum till vad jag då tänkte var ett parallellt universum. Där på andra sidan fanns Gud närvarande och med Gud fanns också en version av mig. Jag vandrade på en strand och i en värld där Gud och alla Guds barn fanns. Jag såg dem inte, men jag visste ändå att det var så. Jag minns att jag tyckte det var så väldigt märkligt. Hur kunde vi människor vara både där och här? Jag tänkte att det kanske var så Gud kunde se och veta allt vad som pågick i våra liv. För att vi alla var hos honom samtidigt som vi var här i denna mänskliga verklighet.


När jag idag plötsligt minns den här synen och funderar över vad jag då upplevde, ser jag lite annorlunda på saken. Den version jag såg av mig själv där på stranden med Gud då för två årtionden sedan, är den person jag är idag. Jag färdades i tiden på så sätt att jag såg in i framtiden och ett liv där jag är närvarande med Gud. Jag levde långt ifrån mig själv på den tiden. Jag levde i, av, med och för världen. Mina tankar, drömmar och mål hade en värdslig karaktär. Jag ville vara någon i världen, ha värdsliga rikedomar och andra människors erkännande. Den bild andra människor hade av mig var den viktigaste.


Mitt sanna jag fanns egentligen inte alls så långt bort att jag hade behövt färdas genom tid och rum. Omvändelsen kunde ha skett redan där och då. Om jag hade vänt hem till Gud den dagen hade jag också i honom funnit mig själv, den jag verkligen är på djupet när jag älskar och är älskad av Gud. Guds bild av mig är den sanna och därför den som har ett verkligt värde. Idag är det den enda jag bryr mig om.


Det är som om ett helt hav skiljer människan från Gud. Livet med Gud är ett liv i sanning. Livet i världen är ett liv i lögn. Det är lögnen som gör oss kluvna i vårt inre. Det är lögnen som separerar oss åt i våra relationer. Vi speglar oss i varandras brustenhet och projicerar våra sår på varandra. Oftare än vi tror och vill kännas vid, är det lögnerna vi har om oss själva som interagerar med den andres lögn om sig själv. Sällan möts vi på djupet och som dem vi är när vi är nakna med Gud. Därför är också våra möten ofta tomma på Anden, på närvaron av kärlek, för Anden finns endast där Gud är.

När jag lever i lögnen om mig själv är det min egen ande som talar och agerar genom mig, inte Guds ande. Min polerade självbild möter den polerade självbild du visar upp för mig. Vi upprätthåller varandras lögnaktiga självbilder. Sociala medier bygger på att ingen egentligen vill kännas vid sanningen för den är sällan bekväm. Faktum är att den är överväldigande och kommer med en djup känsla av maktlöshet.


Vi tror oss ofta veta vem vi är. Och det gör vi kanske på ytan, under omständigheter vi känner till och där vi är bekväma med den plats vi har tilldelats. Vi kanske vet vem vi är i världen, vem vi är inför andra människor, när vi har ett liv där vi själva kan kontrollera vår tillvaro, där vi är sedda och erkända av vänner och familj. Men få människor vet vem de är när de står nakna med sanningen och ingenting av den värdsliga yttre tillvaron längre är som den tidigare var.


Det har tagit drygt tjugo år att lägga av mig merparten av mina tankar om vad det mänskliga livet egentligen går ut på och skapa ordning i mitt sinne, hjärta och känsloliv. Den jag trodde att jag var är långt ifrån den jag verkligen är. Den andra trodde att jag var är lika långt ifrån den jag är. Endast i närvaron av Gud kan jag se sanningen om mig själv och vem jag är bortom alla värdsliga yttre omständigheter. Och intressant nog så är det där jag känner den allra djupaste kärleken för mig själv. Den jag verkligen är, den älskar jag. Den jag försökt vara genom livet och ibland fortfarande försöker att vara för och inför andra, gör mig bara trött. Sanningen befriar och lögnen bedrar.


Därför föredrar jag Guds sällskap före människors, även om jag tycker om att umgås med nära och kära. Gud har inget behov av att dölja något. Det finns inte plats för några lögner i Guds närvaro. Det som är det är. Ingenting förskönas, förnekas, förminskas eller förstoras. Det finns inget behov hos Gud att rädda människan från sanningen om sig själv, andra och den rådande situationen.

Gud sätter inte plåster över köttsår för att slippa se den djupa skadan som finns. Gud sminkar inte över människas ärr. Gud klär inte en smutsig kropp i vita kläder för att han inte står ut med att se den ingrodda skiten. Gud är närvarande med det som är.

Gud talar inte för att tystnaden gör människan obekväm. Gud drar inte människan ur det som är svårt och tungt, istället kliver Gud ner och är där med oss tills vi förmår resa oss upp och börja gå därifrån.

Gud ingriper endast när det är fara för våra liv. Gud hindrar oss inte från att lära oss något om livet och möta djupet av dem vi är. Gud håller oss inte kvar i våra illusioner och vill inte att vi förblir som sårade barn. Gud vill att vi mognar och lever i Guds närvaro för att där hämta det vi ska dela med oss av till de människor vi möter.

Gud ser till människans nu men har också det eviga livets perspektivet vilket gör att Gud kan säga till oss: Var inte rädd! Känn ingen oro!


Medan jag har suttit och skrivit har det hunnit sluta regna och bli solsken och åter bli molnigt så att det regnar nu igen. Allt är förgängligt här på jorden. Ingenting varar för evigt.

Livet består av alla sorters årstider och väderlekar. Det är så det är uppbyggt. Det är den ordning vi har att förhålla oss till. Vi kan leva närvarande med livet och vara lyhörda inför det, men vi kommer aldrig att kunna kontrollera det hur mycket vi än försöker. Det kommer alltid att finnas sådant vi aldrig kan förutse och räkna med.


Håller vi oss nära Gud är det lättare att släppa taget om det vi håller hårt i och är rädda att mista. Det vi inte vill förlora är ofta det vi lagt en del av vår identitet i. Det är så vi målar upp lögnen om oss själva och den falska självbild vi förväxlar med vårt sanna jag. Vi identifierar oss med arbetet vi utför, med rollerna vi har i relation till vänner och familj, med bostaden där vi bor, med inkomsten vi tjänar, med vår civilstatus, vår sexualitet, vår hudfärg, det kön vi uppfattar oss som, den kropp vi ser i spegeln, vår ålder, vår tro, vår politiska åsikt och olika former av gemenskap. Vårt sanna nakna jag finns bortom allt det vi iklär oss.


När djup möter djup, när vi vågar vara nakna inför varandra och inte bara med Gud, det är då vi får en smak av hur Gud tänkte att livet som människa egentligen skulle vara.


Kram,

Marie


12 visningar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page