Regression - att minnas det bortglömda

Hon stod för godhet och ordning. Han stod för kaos och sjukdom. Barndomsupplevelserna har format mig till den jag är. Vad mina föräldrar sade och inte sade, gjorde och inte gjorde var som händer på en mjuk nyfödd lerklump.

Sorgligt var det för mig, och sorgligt är det för alla barn, när den ena föräldern blir symbolen för det goda och den andre symbolen för det onda eller det som gör ont. Alla barn behöver föräldrar som drar mot samma håll, kärleken som ser till barnets bästa.

Annandag jul 2009 mediterar jag. Det är ingenting konstigt. Meditationen är ett sätt att sjunka ned i mig själv, blicka inåt, söka Gud och känna efter hur jag mår till både kropp och själ. Jag inser nu när jag blickar tillbaka att ett par månader tidigare har Jesus kommit till mig. Vid den tidpunkten tror jag på en Gud som är ljus och kärlek, men jag är inte kristen.

I oktober samma år finns Jesus plötsligt där i min meditativa värld som jag då vandrat i under tio års tid. Han står på en liten ö i havet bara några meter från min inre strand och han frågar hur jag mår till både kropp och själ. Det är som om han redan vet allt om mig. Hans frågor är mer som en lista av de symptom jag har. Han säger att de varningssignaler som jag ska ta på allvar. Och sedan säger han de mest bibliska ord man kan tänka sig. (Vet jag idag.) "Bli inte rädd." Och så fortsätter han, "Jag är med dig. Luta dig mot mig!"

Vad Jesus också ber mig om den där oktoberdagen för 15 år sedan är att jag ska vittna om våra möten. På svajiga ben väljer jag att göra som han säger och startar bloggen tid att lyssna där jag helt ocensurerat berättar vad jag ser honom göra och vad jag hör honom säga där inom mig i min meditativa värld.

Det är fascinerande att inse att jag läste evangeliet innan jag ens hade öppnat en bibel. För nu i efterhand ser jag ju de många likheterna. Liksom Jesus kallade sina första lärjungar på en strand, så sökte han upp mig på min inre strand för mitt jobb var inte en fiskares utan en meditationsledares. Är det så att evangeliet är nedlagt i oss alla eller är det en av de gåvor Gud valt att ge åt mig?

Jesus fortsätter att undervisa mig i flera månader. Vi möts nästan dagligen på den plats dit kan kom. Sista texten jag bloggar är den 16 februari 2010. Så här står det:

Jesus ritar streck i sanden. De bildar en ruta. Några streck senare ser det ut som en tredimensionell låda. Därefter ritar han band och sist en rosett. Han lyfter bilden ur sanden och räcker över den till mig.

"Det är inte alltid ni kan se att det är en gåva jag givit er. Ibland kanske ni bara ser några streck. Kanske en ruta eller en låda. Inte förrän tiden är inne upptäcker ni att det är en present från mig. Ha tilltro! Varsågod!"

Julen 2016 hittar jag den lådan, presenten som Jesus lämnade kvar i mig. Den kommer i sällskap med Sötnosen när hon framträder i mitt ritblock med titeln "Älskade pappa, säg att jag är din".

Vi har nog alla undrat många gånger vad det var Jesus ritade i sanden den där gången då folkmassan ville stena en kvinnan som kallas för äktenskapsbryterskan. Tänk om jag precis fått svaret på den undran. Tänk om det Jesus ritar i sanden är unikt för varje människa. Tänk om sanden är den plats i vårt inre där Gud förvandlar vår historia och skriver oss en ny framtid fri från både vår egen skuld och den skuld vi ärvt. Och där Gud, liksom i mitt fall, fyller den där presenten med allt sådant han vet att vi behöver, men som inte kan köpas någonstans.

Jag fick till slut det jag önskade som barn, en frisk, närvarande och god pappa. En som kom med ordning och frid. En som ser till mig först och inte sig själv. Där mina behov är i centrum och inte hans. Barn behöver det. Alla barn behöver uppoffrande föräldrar. För ett barn klarar inte sig själv. Det är ett tvång som påläggs barnet mot dess vilja, att klara sig själv fastän man är liten, att vara den vuxna trots att man är ett barn.

Men vad var det då som hände den julen 2009, det jag började med att berätta om? Det skriver jag om i antologin Värdefulla Röster som jag gav ut i december 2013.

Rubriken på min berättelse är Minnesbilder. Jag skriver om att jag har väldigt lite minnen av min barndom, att det mest består av minnesfragment. Det är inte så konstigt förstår jag idag. Redan som barn blev jag splittrad i min kärlek till mina föräldrar. Kluven i min trohet och på ett själsligt plan tvingad till att välja sida. Jag valde det min mamma kom med, godhet och ordning. Det har präglat mig på djupet. Jag blev fragmenterad innan jag ens visste vem jag själv var. Hela livet har jag längtat efter att bli hel, att bli befriad från den inre splittringen.

Den kanske enda gången, och i synnerhet den allra sista gången jag var ensam med min pappa, då var jag sju år gammal. Min mamma hade slutligen tagit mod till sig och skilts sig från honom efter 25 år. Vi barn hade flyttat med henne till Holma, kvar på Kroksbäck bodde vår pappa. Nu i en liten lägenhet på sjunde våningen.

Jag var på besök hos honom och jag minns hur jag gick omkring med hans röda amanda, en sorts sladdlös dammsugare. Jag minns hur jag sedan befann mig på hans balkong. Jag minns dödens närvaro när jag lutade mig ut över balkongräcket. Jag minns att jag såg gungorna nere på gården. Jag minns att jag var på väg att falla ut från sjunde våningen. Jag minns rycket och hur jag landade med fötterna på balkongens kalla cementgolv. I sista sekund hade min pappa fått tag i mig och räddat mitt liv. Men det var den enda gång min mamma lät mig besöka honom.

Annandag jul 2009 faller jag. Inte ut över ett balkongräcke, men under en meditationsstund. Jag faller djupt, som om jag inte hade en botten inom mig. Jag faller ofrivilligt bortom tid och rum, och jag landar vid tiden före min egen födsel. Detta sker med mig flera gånger under en tid. Det är som om jag fallit ner i mina rötter. Jag landar en gång i min mammas livmoder och tiden går sedan baklänges så jag sugs in i spermien och vidare in i min pappas kropp. Där hör jag hans tankar och känner hans känslor. Orden som ekar i hans huvud är "Jag önskar mig så en dotter lik sin mor. En dotter som ger mig åter förmågan att älska och att bli älskad. En dotter som hämtar hem mig själv igen."

Nu när jag läser de orden igenkänner jag min egen längtan i min pappas. Det var som om han visste att han av egen kraft inte kunde bli fri det arv han bar med sig i sina släktled och inte heller den skuld han själv hade tagit på sig genom sina handlingar.

Samma outtalade själsliga längtan bar jag på. Den blev synlig först i mötet med min nyfödde son, mitt yngsta barn. Med honom vällde en djup önskan om helande fram för mig och hela min familj.

När jag läser de gamla texterna som jag klokt nog valde att berätta om i Värdefulla Röster ser jag hos min pappa en kärlek som aldrig gavs utrymme att gro och bli till. Hans sjukdom, alkoholismen, stod i vägen. Hans egna djupa sår från barndomen hindrade honom. Men vi möts där i mitt inre och jag hör hans sorg när han berättar om min farmor.

"Hon trodde aldrig på mig. Hennes besvikelse på far övergick i en besvikelse på mig. Jag blev honom i hennes ögon. En misslyckad man. [...] Ändå vet jag att hon innerst inne älskade mig. Mycket. Ibland sken det igenom hennes hårda yta. Då såg jag den stora kärleken i hennes ögon. Hennes rädsla för framtiden och oss barn. Sedan, på ett ögonblick, stålsatte hon sig åter. Drog ner järnridån där inga män tilläts komma in.

Kära dotter, bli aldrig som henne. Klä dig inte i den kalla rustningen, utan stanna i den varma kärleken jag ser i dina ögon när du ligger här som nyfödd. Du är stark. Jag ser din inneboende styrka. Inom kort kommer du ha växt om mig. Men just nu vill jag stanna i detta ögonblick då jag känner mig som den gode kärleksfulle och starke fadern. Se mig så, om så bara för detta ögonblick. Jag älskar dig så. Hur mycket, kommer du en gång att förstå."

Min pappas gåva och arv till mig är längtan. Längtan efter kärleken. Längtan efter att älska och att älskas. En längtan som endast den som saknat sådan kärlek som barn kan förstå hur djup den är, hur stark den är, hur ont den gör och just därför hur vilse en människa kan gå.

När jag sökt i mina rötter på både mammas och pappas sida ser jag tydligt hur det på min mammas sida strömmar av godhet, kärlek, jämlikhet och ordning. Männen gav vad de kunde ge till kvinnorna och kvinnorna gav till sin män vad de hade att ge i enlighet med sin tids möjligheter. Ofta tycks både män och kvinnor ha varit före sin tid i synen på jämlikhet. Det märks framförallt i att männen och sönerna sett till att kvinnorna fått sin del när en make dött. Att kvinnorna varit goda förvaltare.

På pappas sida flödar det av otrohet, alkoholism, spelmissbruk och kaos i släktled efter släktled. Där lämnar männen efter sig ett enda virrvarr av skulder på alla plan. Ekonomiskt, psykiskt, själsligt och fysiskt. Kvinnorna bär på omänskliga bördor som de kroknar under.

Vad som gläder mig är att det är sjukdom, inte ondska, som genomsyrar min pappas släktträd. Min pappa var sjuk, men han var inte ond. Han var ansvarslös, men inte elak. Han var opålitlig, men inte mörk i anden. Han var ett barn som var svårt skadat, men som under andra förutsättningar hade växt upp till en helt annan sorts man än den han blev. Jag vet, för att jag har varit inuti honom. Han kom inte till världen för att leva jävel, han kom för att ge liv åt mig så att jag kunde sätta stopp för allt det sjuka som är nedärvt. Och kanske är det därför jag fick namnen Eva Marie vid mitt dop, för att ge mig extra kraft och beskydd. Och för att ge mig en fingervisning om både den mänskliga arvssynden som finns i alla släkter och för att peka på henne som kommer med frälsningen och nytt liv åt oss alla.

Jag skulle aldrig söka mig till de där djupen av egen vilja. Regression genom djupmeditation är inget jag söker. Att återvända till själens arkiv, de egna och släktens, är inte smärtfritt. Jag leddes av den helige ande, inte av min egen nyfikenhet eller egenvilja.

Att färdas bortom tid och rum är inget man ska göra på egen hand. Utan den helige andes närvaro och vägledning kan det gå illa. Vi kan öppna dörrar som vi ännu inte ska öppna. Äta frukter vi ännu inte är mogna för. Det är själsvådligt. Det kan skada de djupaste skikten av en människa och de såren kan vara så svåra att en människa inte orkar leva vidare med dem.

Vid tidpunkten då de skedde berättade jag för min mamma om mina djupdyk. Hon kunde bekräfta detaljer som jag hade sett under meditationerna, men hon blev också orolig för att jag skulle fastna i djupet. Hennes oro var befogad. Vi människor har en tendens att fastna i det förgånga, att bli fångar i vår historia, både till ande och själ, i sinne och kropp.

Jag tror att om vi alla såg det som vår livsuppgift, vårt främsta uppdrag, att hela såren vi bär på genom våra föräldrar snarare än att försöka hela andra människor, då skulle Skapelsen gå mot den förvandling som hon allra djupast längtar efter, att älskas och att älska.

Alltför ofta söker sig människan till yrken där hon ska ta hand om andra människor för att slippa ta hand om sig själv. Hon vill läka andra för att slippa se på sina egna sår. Sällan möter jag människor som bidrar till helande genom att själv vara hel. Det är min strävan, att vara en sådan människa. En som inte säger till andra människor vad de ska göra, utan som inspirerar andra till en genomgripande förändring av sina liv genom den förvandling som jag själv genomgått tack vare den helige ande. Och som lyfter ett varningens finger när det behövs.

I begynnelsen var allt huller om buller, ett enda virrvarr och väldigt mörkt. Det får vi veta redan i de första raderna av Bibeln. Så såg det alltså ut i himmelska mått innan Gud talade och sade "Varde ljus". Så såg det också ut i min familj när jag blev en del av den. Så ser det ut idag på de flesta platser i vår värld. Det är inte konstigt att människor faller offer för rädsla, hopplöshet och uppgivenhet om de saknar en tro på Gud.

Men jag ser alltfler bevis på ljusets seger över mörkret i mitt eget liv och hos mina barn. Jag ser längtan efter ordning på alla plan i livet. I hemmet, i ekonomin, i relationerna, i mig själv. Jag ser tydliga tecken på att min resa mot helande av mina sår smittat av sig på mina barn. Det är den finaste gåva jag kan ge dem i arv, en mindre fragmenterad mamma (och mormor) som litar på sin kärleksfulle och alltid närvarande far. En mamma som älskar och visar sin egen mamma och Skapelsen både omsorg och vördnad för allt det goda hon gör och ger.

Vill du läsa hela min text i Värdefulla Röster, eller någon av de andra kvinnornas?

Köp då boken från mig. Du hittar den här: https://www.marieeklipanovska.se/hmvs

Är du en av medförfattarna?

Ta fram ditt exemplar och läs din text igen. Den är tidlös och rymmer ständigt en djupare sanning om dig och ditt liv, för vi vilade alla i den helige andes famn när boken blev till. Därför ledde den till djupt helande och mycket befrielse för många av medförfattarna. Tacka Gud, inte mig, för allt det du fick med dig i form av systergemenskap, omsorg, nya vänner, insikter, helande, befrielse och visdom. Gud gör inte skillnad på kvinnor och män. Avbilden är kvinna och man i form av en hel människa, sammanhållna av den helige ande, av Guds oändliga kärlek.

Häromdagen tömde jag min mobil på alla foton före 2024 och sparade ner dem på en liten hårddisk. Moln i all ära, men jag vill äga mitt eget fotoalbum.

Igår satt jag och skrev in alla utgifter och inkomster under november månad för att få en överblick av min ekonomi så jag kan lägga en budget att leva utifrån. Vad har jag råd med när jag ska flytta till egen bostad?

Tvättkorgen är tömd och snart ska jag vika de sista av mina och dotterns kläder som hängt på torkställningen sedan igår.

På köksbordet ligger en liten tygkanin. Den fick svärsonen när han var ett år. En vetevärmare som behöver lagas så att mina barnbarn kan ha den när de har växtvärk. Sådana skulle Sötnosen och Anden vilja vara. Värmande när det värker i den lilla barnakroppen. Ännu ett bruksföremål på deras önskelista över vad de två vännerna vill bli när de blir stora.

Imorgon ska jag till min mamma och städa med den nya dammsugaren vi inhandlat. Jag ska inte glömma bort att ta med mig amaryllisen till henne så hon kan njuta av den ståtliga julblomman.

Mamma talade senast vi sågs om en predikan över Jesus hon hade lyssnat till på teve som hon tyckte var väldigt bra. Ena barnbarnet pratar regelbundet om Jesus, och både han och hans lillebror brukar leka med krubban vi köpte på loppis. Det gör mig glad. Vi behöver alla en vän som Jesus att hålla i handen, gammal som ung.

Steg för steg skapar jag ordning och reda på alla plan i mitt liv och i mina relation. Jag försöker bidra med frid och ordning både till generationen innan och den efter mig. Gud är nämligen en praktisk Gud, inte en teoretiker. "Gör det goda, skapa ordning och tänd ljus där det är mörkt", säger han. Jag försöker att göra det jag ser att han gör, för alla längtar vi efter julefrid.

Kram,