Jag tänker en hel del på Maria. Jag önskar att jag hade henne här, min Mariastaty som jag köpte i Paris 1996 när jag var havande med min andra dotter. Jag önskar att jag kunde måla tavlor med min Maria igen. Det har gått fyra år sedan det underbara motivet där hon bär Jesusbarnet i sina armar framträdde på mina dukar.
Igår skrev jag här på bloggen om att jag inte har vad som krävs för att leva det liv jag vill. Jag har inte ens vad som krävs för allt det jag verkligen tror är Guds vilja för mitt liv. När jag tänker på Maria tror jag inte att hon heller hade vad som krävdes för det uppdrag och den kallelse hon fick av Gud. Inte i sig själv. Inte som människa, inte som ung flicka och inte som ung mamma. Jag tror Maria tog emot allt det hon behövde från Gud, allt det som krävdes för att klara av livet som mamma till Jesus, som ung flicka i ett äktenskap med en mycket äldre man, som fattig och på flykt.
Jag tror hon tog emot allt hon behövde för att senare klara livet som ensamstående förälder när Josef inte längre fanns med och för att uthärda sonens våldsamma död på ett kors. Jag tror hon tog emot allt som krävdes av henne också efter att sonen slutligen lämnat jordelivet och hennes roll som Jesu mor tog en ny skepnad i den nya församlingen som hade uppstått.
Jag tror faktiskt inte att någon enda människa har vad som krävs för att leva i enlighet med Guds vilja. För Gud vill alltid mer för och med oss människor än vi klarar av att på egen hand genomföra. Gud har ju ett evighetens perspektiv och vill att det vi gör ska fortsätta leva och föröka sig bortom vår egen begränsade tid. Såsom en förälder lever vidare genom sina barn och barnbarn.
Jag kände mig hemma i Montmartre, konstnärskvarteren i Paris. Det är intressant när jag idag tänker tillbaka på det. Visste min kropp redan då att jag en dag skulle teckna och måla tavlor? Att det allra mest signifikanta med mig som kvinna är att jag är en skapande människa. En kreativ medskapare åt Gud. En bärare av Guds liv.
Jag var allt annat än religiös på den tiden, inte ens andlig skulle jag ha identifierat mig som, men Sacré-Cœur ville jag besöka och Mariastatyn följde med mig hem. Kanske var det havandeskapet som öppnade nya djup i mig och grävde sig närmre mitt allra innersta, den där oförstörbara avbilden av Gud som vi alla innerst inne är, men som jag aldrig hade hört talas om vid den tidpunkten.
Ett år efter vår dotters födsel fick jag jobbet som reporter på en lokaltidning trots att jag saknade både utbildning och erfarenhet. Det var en berättelse om min dotter som gav mig det jobbet. Och två år efter hennes födsel satte jag mig för att meditera i en kvinnogrupp. Den meditationskvällen insåg jag att Gud existerar, och att Gud är ren villkorslös kärlek. Den kärleken förstod jag att jag ville leva i alltid. Och den kärleken ville jag visa för och dela med andra. Havandeskapet var alltså bara början på ett helt nytt liv, men det visste jag inte då. För jag hade inte vad som krävdes för att klara den totala omställning och försakelse som mötet med Gud skulle mynna ut i för mig.
Ibland kanske vi längtar efter en yttre resa, såsom jag längtade till Paris för snart trettio år sedan, för att den resan speglar en inre resa vi ännu inte har påbörjat eller upptäckt inom oss. Vi reste för att komma närmre varandra, barnens pappa och jag, men resultatet blev istället att jag kom närmre Gud och mig själv. Kanske för att min längtan var att älskas och att älska. Den kärleken jag sökte fanns inte i relationen, den fanns hos Gud. Och i slutänden skulle det visa sig att äktenskapet inte hade rum för varken Gud eller den jag verkligen är.
Jag har burit liv flera gånger i mitt liv. Idag bär jag Guds liv inom mig. Det är inget som växer i min livmoder och som jag föder fram genom mitt sköte i form av ett människobarn. Guds liv kommer till liv genom min mun och mina händer, som ord, handlingar och skapelser. Ser man på det jag har skapat upptäcker man att det finns en röd tråd. Guds kärlek för sin människa.
Vår dotter fick heta Chloé i andranamn. Det namnet betyder "blommande" eller "fertilitet" på grekiska. Passande tycker jag med tanke på vad det ledde fram till för mig som bar henne och födde henne.
Kanske var hon min alldeles egen Johannes Döpare. Det barn som sparkade till inom mig när hon såg Maria med Jesusbarnet i sin famn och ville ta hem Maria. Det barn som banade väg för min hemkomst till Gud. Det barn som väckte liv i berättaren i mig, i den som både lyssnar och talar.
Jag kan bara konstatera att mitt havandeskap bar frukt på många olika sätt. Inte bara födde jag fram ett vackert väldoftande flickebarn. Jag gav också liv åt en del av mig som kvinna som jag inte kände till att jag bar i djupet av mig själv. Liv föder nämligen liv. Djup ropar på djup. Guds ande igenkänner Anden i den andre.
Jag kan inget annat än att ta emot evangeliet, berättelsen om Jesu liv, och läsa in mig själv i den berättelsen. Guds liv är personligt. Jag ingår i den historien. Det finns en Maria, en Johannes Döparen och en Jesus inom mig.
Kram,
Comments