Sårbarhetens A och O

Jag är ensam kvar i hemmet. Hundarna ligger utslagna i sin mjuka bädd. Disken är diskad. Resterna infrysta eller inställda i kylen. Familjen kom på påskmiddag och nu har familjen gått hem.

Det är tyst. Jag har tänt de gula stearinljusen framför tavlan som jag målat. A och O, heter den. Alpha och Omega, början och slutet.

Jag har upptäckt att den slagit sig lite. Den är något skev. Det är ett gott argument för att själv behålla den. Jag tycker väldigt mycket om ljuset i den. Ljuset som verkar ha brutit igenom de mörka molnen. Den nya lysande jorden som tycks vara på väg att födas ur havet och som vilar precis under horisonten. Anden som svävar där på den upplysta himlen. Hela tavlan berättar för mig om en seger, om att vara på grön kvist.

Det är en skön ensamhet, den som följer efter att familjen har varit på besök. En ensamhet jag vilar i. Njuter av. Likt en eftervärme. Jag är mätt på mat och sällskap.

Det finns en oskön ensamhet. Jag berättade om den för min äldsta dotter nyligen. En ensamhet som djupnat de senaste åren. En ensamhet jag går till Jesus med för att få lindring och tröst. Den ensamheten är ett resultat av att ha stått några människor väldigt nära. Personer inför vilka jag varit så gott som helt naken, mig själv. Där jag valt att låta min sårbarhet vara en mötesplats för intima samtal, djup närvaro och förtrolig närhet. Jag är ensam kvar på den platsen idag. Det finns dagar och stunder när jag tänker att jag vill överge den platsen för den ekar så tom nu när jag vet vilka rikedomar den innehåller när man delar den med någon eller några.

Jag känner mig ofta ensam med mig själv. Jag saknar någon att dela mig med. Hela min person. Bloggen är ett sätt att inte krypa in i mig själv och göra mig oåtkomlig för andra, utan istället vara kvar på den sårbara vägen. Och det finns ett skäl till detta. När jag visar min sårbarhet och sätter ord på sådant som många känner och tänker ger jag andra en plats att möta sig själv på utan de behöver stå där ensamma. Jag är där. Med mina ord. Med närvaron i mina ord. Med ickedömandet. Fri från skam och skuld. Ett ljus i mörkret.

Sårbarheten är en styrka jag har som låter oss komma närmre varandra. Det är en väg jag vandrar. Mina första steg på den tog jag just på en blogg för 18 år sedan. Via den gamla bloggen hittade människor till mig. De som längtade efter att komma närmre sig själv, för att sedan våga vara den mer sanna sårbara personen också ihop med andra.

Jag har sett att sårbarhet leder till frihet, till varsamhet, till nära relationer och en djupare kärlek. Därför fortsätter jag att vandra på den vägen, trots att den också kan vara smärtsam och ensam. Jag kommer att vandra på den ända till slutet. För mig finns inget annat alternativ. Jag har sett vad slutenhet gör med människor och med relationer, den fängslar oss.

Jag är lyckligt lottad som har en familj. Jag är lyckligt lottad som har Jesus. Jag är lyckligt lottad som är sårbar och har modet att gå den vägen. Det är nådegåvor. De är till för att delas. De växer i delandet. Därför delar jag med mig av min familj, av Jesus och av min sårbarhet och mitt mod till andra människor. Och endast så kan jag behålla all den nåd Gud gett mig.

Kristus är uppstånden.

Livet har segrat över döden.

Ljuset har brutit igenom mörkret.

Kram,