top of page

Sexton år i år

Jag sitter i sensommarvärmen och betraktar den upplysta träspaljén som skiljer grannen från mig. På de sommarblekta brädorna skapar tomatplantorna och murgrönan vackra skuggor. I rabatten framför skiftar hortensians blommor om i höstfärger. Allt matchar varandra.

Zumo sitter och tittar in bland bladen. Nyfiken på om fågeln är där. Kanske ligger doften kvar efter den.


Jag tog mig hem från stranden när det började blåsa upp. Kroppen vill ha värme inte kylas ned. Här på uteplatsen är det vindstilla. I september när solen ligger lågt på himlen når den längre in och stannar kvar lite extra länge.


Sötnosen var mitt sällskap på stranden idag. Jag hade med mig det lilla manuset till årsboken jag ännu hoppas publicera som bok en dag. Hon är min ledstjärna, den som ständigt pekar tillbaka på Gud. Men hon är mycket mycket mer för mig än så. Hon är Andens bästa vän.


Jag tänkte även på Själaglad. Också hon är högst levande i mig. I augusti 2007 steg hon fram för allra första gången i form av en blogg som ännu ligger kvar på nätet under just namnet Själaglad blogg. I sexton år har jag delat med mig av mitt liv. Min vardag, mina tankar och känslor, mitt ljus och mitt mörker, min glädje och min sorg. Jag har långsamt klätt av mig allt det yttre som vi så ofta tänker definierar oss människor och vem vi är. Idag skriver jag om något mycket större i mina blogginlägg. Jag berättar om mitt liv med Gud.


Min kropp är den av de tre som andra känt till allra längst. I år är det 55 år sedan jag lämnade min mammas kropp och gav mig till känna för världen. Jag är alltså flera åldrar samtidigt. Kroppen 55, Själaglad 16 och i december fyller Sötnosen och Anden 7 år.


Vi låg där och solade allihop på den blå filten. Samtalet rörde sig kring öppenhet och nakenhet och kärlek. Och vad som vill ske i vårt liv härnäst.

Jag tror nog att alla människor innerst inne vill bli älskade för dem de är. Men jag tror också att de allra flesta är rädda för att dela de innersta tankarna och känslorna, längtan och sorgen, rädslorna och kärleken med andra. För det är enklare att bli ratad för den vi inte är, än den vi är.

Jag har verkligen blottad mig och öppnat upp mig för Gud, människor och min omvärld. Jag vet därför hur underbart det är att bli älskad och uppsökt just för att jag är den jag är. Men jag vet också hur det är att bli bortvald och ersatt för att jag är just den jag är. Ändå vill jag inte avstå den frihet min öppenhet och frimodighet gett mig. Ändå vill jag inte avstå från att vara den jag är. Jag vill inte välja ensamhet för mig själv. Men det innebär också att jag måste hantera den ensamhet som uppstår när den jag är väljs bort av just det skälet.


Jag fann en bibelvers hos Sötnosen som gav mig ro och insikt om varför jag måste förbli mig själv trogen och fortsätta vara den jag är. I Jesaja 60:13 står det:


Jag skall ära platsen där mina fötter vilar.

Vilar dina fötter hos mig, min älskade?

Slipper du gå ut och söka efter mig?

Jag vill tro det, min älskade.

Att mitt hjärta är din huvudkudde.

Att min jord är platsen där dina fötter vilar.

Jag vill tro det, min älskade.

Att jag kommit till ro i dig.

Att jag väljer att leva i er gemenskap.

Jag vill tro det, min älskade.

Att jag inte går bort ifrån dig.

Och därför inte kan gå bort från mig själv.

Jag vill tro det, min älskade.

Att du älskar mig precis som den jag är.

Att du vill ha mig naken och längtande.

Jag vill tro det, min älskade.

Att jag är på den plats där kärleken äras.



Vi låg där på stranden och höll varandra i händerna. Min 55-åriga kropp och min sextonåriga själ. Ute i de fria. Lyssnade till varandra. Jämte oss låg Sötnosen och Anden i sin bok. Vi kom överens om att börja ta betalt för bloggen nu efter 16 år. Men ingen av oss är intresserad av att stå i kassan, att vara gränsvakt eller kontrollant. Så vi bestämde oss för att göra som på församlingsfikat, för det är ju andlig fika vi serverar härinne. Vi ställer en liten burk och skriver "BLOGGFIKA 20 KR", Swisha till 0703–624260.


Tänk att Själaglad är sexton år. Under alla år har hon varit bloggare. 2008 blev hon företagare och meditationsledare. Därefter coach, författare, projektledare och förläggare. Och nu är hon konstnär. Vad mycket hon fått prova på. Jag är glad att jag valt tillit till hennes längtan efter att älska och älskas. Det är kärleken som gör henne kreativ och driftig.


De allra första tavlorna i konstprojektet GUDS KVINNOR finns nu att beskåda i Strandkyrkan, Bunkeflostrand. Jag kommer inte att lägga upp bilder på dem på sociala medier. Den som vill se dessa kvinnor och läsa breven jag skrivit till dem får ta sig till kyrkan.

Under fem års tid ska vi njuta av detta konstprojekt. Det är vi alla överens om, 55-åringen, 16-åringen och den blivande sjuåringen. Alla kommer att utmanas och växa. Alla delar bringar in sina styrkor för att det ska gå att genomföra detta megaprojekt. Alla känner sig utvalda för uppdraget, just för att vi är dem vi är. Kropp, själ, livsande och Guds ande. Nu sammanfogade till en enhet, Kvinna i Kristus.


Jag hoppas den andliga fikan smakade bra och mättade hungern efter Gud något litet.

BLOGGFIKA 20 KR – Swisha till 0703-624260.


Kram,








bottom of page