Benen är nedkylda efter det långa samtalet utanför tvättstugan. En mango ligger på köksbordet som tack för att jag lyssnade. "Mammi", kallar mannen mig. Det har han gjort sedan vi sågs första gången.
Jag har varit mycket "mamma" de senaste två åren. Moderlig på många sätt och vis i relation till andra människor. Mycket av mitt eget liv och arbete har ställts åt sidan, lagts på vänt. Idag har jag haft tid och rum att fundera över detta. Det har väckt liv i gamla tankar och känslor. Jag bar på dessa när jag gick till tvättstugan, tillsammans med tankar och känslor kring den värld vi lever i. Alltihop kom med lite smärta i hjärtat, en portion oro i magen och en skvätt frustration i sinnet.
Jag noterade en bit in i samtalet med mannen att något hände inom mig. Jag endast lyssnade och tog emot hans ord. Var närvarande. Utan åsikter eller ett behov av att styra samtalet. Öppen och mottagande. Jag noterade att allt det jag hade burit på var borta och en djup försoning sköljde genom mig. Det kom sig inte av vad mannen sade, utan av den plats i mig själv jag valde att inta. Moderns.
Tydligt framträdde då det faderliga hos mannen och därefter barnet inom honom. Och jag ser och förstår nu när jag betraktar samtalet i efterhand, att modern i mig har plats för alla delar i en människa. Modern/fadern, barnet och kvinnan/mannen. Jag har inte sett det förut. En del av mig har tänkt och känt att det moderliga ibland är alltför snabb att ge platsen åt någon annan, men nu ser jag att det inte är så. Modern har inte sig själv i centrum, hon har Gud. Och när en människa kommer för att dela något om sig själv och sitt liv, då lyssnar hon. Guds plats överlåter hon till den människan en stund. Men om en människa enbart kommer med skvaller, förtal och för att gnälla av sig då slår hon dövörat till och går snart därifrån.
Wilfrid Stinissen talar ibland om själsförmögenheter. Om jag minns rätt är de tre; minne, vilja och förstånd. Kanske är det så att dessa i mitt fall motsvarar barnet, kvinnan och modern. Mina själsförmögenheter tycks ha antagit varsin en egen inre kropp och fyllts av olika personligheter.
Den som varit i människornas tjänst längst är förståndet, modern. Hon har funnits i mig sedan jag var barn. Förståndet har inte handlat om akademisk inlärning och allmänbildning. I de fallen har jag inte så mycket att erbjuda. Istället har förståndet handlat om hur jag ser på livet och behandlar andra människor. Den gyllene regeln har funnits inom mig som ett rättesnöre så länge jag kan minnas. Matteusevangeliet 7:12:
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.
Modern var först ut att överlåta sig åt Gud och den första av mina själsförmögenheter som Gud gav ett namn. Namnet Själaglad kom ett par år innan jag startade min enskilda firma med samma namn i juli 2008. Jag skissade modern men lät Tina, en illustrerande vän, rita henne så att Själaglad kom att bli mitt visitkort.
Sedan mitt moderskap sattes att tjäna Gud har också mitt förstånd om Guds kärlek, verklighet och vilja växt. Helt enligt Guds önskemål.
Barnet, eller snarare barnaskapet, var nästa att överlåtas och förvandlas. Minnet av min barndom, min uppväxt och mitt liv fick en ny innebörd, en mening och ett mål när Gud fick ta hand om det. I barnaskapet fanns också ett ursprungligt gudomligt minne. Ett som talade om Eden som en födsloplats och Gud som ett hem både i himmelen och på jorden. I barnet fanns ett minne av att vara älskad och bästa vän med Anden själv. Sötnosen kallade Gud barnet för och 2016 lät hon sig nedtecknas för första gången. Till Guds stora glädje.
Sist ut var kvinnan. Kanske inte så konstigt med tanke på att hon personifierar viljan. Det tog lång tid för Själaglad och Sötnosen att övertyga kvinnan om att hon inte skulle utplånas, bara genomlysas, i mötet med Jesus. Till slut segrade ändå den goda viljan över egenviljans rädsla och tvivel. Den goda viljan längtade efter att leva i sanningen, efter att förkroppsliga kärleken och uppgå i mannen. All den längtan var från Gud och fann till slut att Kristus var svaret på längtan. Madame Ooh la la tyckte Gud att kvinnan skulle heta, för hon kommer med en doft av Paris och förmår skaka av sig dammet från vägen hon vandrar.
Det är coolt att ha ansikten, kroppar och personligheter på mina själsförmögenheter. Och det är underbart att de alla nu drar jämt och verkar för varandra, att ingen längre står utanför Gud och gör uppror mot de andra. Inte konstigt att jag upplever en djupare frid än någon gång tidigare i livet och att jag känner att Gud verkligen vill mitt allra bästa.
Var rädd om dig!
Comments