top of page

SJÄLENS FÖRVANDLING FRÅN LARV TILL FJÄRIL

Jag ser en väg. Hur jag vandrar mitt på den, längs den streckade linjen. Jag ser hur jag knyter den vita linjen som en sanningens livlina runt min midja. Det får omedelbara konsekvenser. Natten fylls av drömmar som gör själen orolig. När morgonen gryr har jag tagit ett beslut som skyddar det inre livet, men gör det yttre mer osäkert.


Både Guds ande och min själ talar till mig i bilder, snarare än i ord, sedan flera årtionden tillbaka. Genom liknelser förklarar de sådant som jag annars skulle ha svårt att förstå. Det oändliga i mig kommunicerar med det förgängliga på ett sätt som är begripligt. Därför är det inte så konstigt att teckningar, tavlor och berättelser strömmar ut ur mig. Jag censurerar inte mitt inre liv. Det som finns det finns, även om det ofta gör min mänskliga tillvaro komplicerad.


Det var länge sedan jag hade en syn. Flera år sedan. En sådan syn jag vet inte bara handlar om mig själv utan om människan och mänskligheten. Kanske är vägen jag nu ser bara min egen, men det finns indikationer på att den kanske handlar om oss alla.


Marie Ek Lipanovska sitter i en soffa och tecknar Sötnosen


På fotot jag valt idag sitter jag och tecknar Sötnosen. Hon föddes där i just det rummet intill stallet på gården som jag bodde under många år. Den perioden i mitt liv kom med så många drastiska förvandlingar att också mitt hår bytte färg. Det var som om solens yttre starka strålar och Guds inre bländande sken gick samman och blekte håret på mig. Jag som hela livet hade varit brunett var plötsligt en blondin.


Under en mycket lång tidsrymd levde jag en dag i taget och i de svåraste stunderna klarade jag endast av att leva ett andetag åt gången. För att inte drunkna i själens djupa transformation fäste jag mina tankar på Jesus och hans liv, och jag rabblade korta böner för att inte bli tokig. Bönerna var både kyrkans urgamla och mina egna barnsliga. "Herre förbarma dig!" ropade ande och själ lika naturligt som "Älska mig!"


Vad jag upplevde var väldigt likt den förvandling som larven genomgår för att bli en fjäril. Jag levde ett förpuppat liv. Många gånger på gränsen till isolerat. Hela mitt gamla liv blev på ett sätt föda åt det nya som höll på att bildas. Det gamla och det nya samexisterade under väldigt många år. Den jag förut hade varit som människa blev till den jord i vilken den nya personen såddes, grodde och långsamt växte fram.


Jag tecknade väldigt mycket. Bilderna var profetiska. De var vägledande. De gick före mig och tycktes veta vart jag var på väg. Bilderna höll hoppet uppe. De bevarade tron. De var som ett ljus mitt i den dunkla natten. De förklarade för mig vad som hände inuti mig, vad själen genomgick som ingen människa såg.


Jag älskar min kropp, hon är hemmet för både själen och Guds ande. Jag behöver ta hand om mig själv utifrån den vetskapen. Om jag måste välja mellan själens inre trygghet som finns i föreningen med Gud och kroppens yttre trygghet, då lämnar kroppen företräde för själen. För själen har en anknytning som ligger bortom kroppens tid och rum. Själen lever inte av mig, men i mig. Hon lever av Gud och med Gud på en plats som endast min fantasi, min föreställningsförmåga, bilderna, liknelserna kan rymma. Själens berättelse börjar inte med min födelse och slutar inte med min död. Hon är förbunden med alla de innan mig och de som kommer efter mig. Men när hon är ett med Guds vilja är själen hänsynsfull och håller sin längtan inom min kropps tydliga begränsningar.


Vad ser jag på vägen jag vandrar? Vad är det jag anar inte bara handlar om mig och mitt liv utan allas liv? Det berättar jag inte. Men det finns i berättelsen om mitt liv.


Kram,


bottom of page