SKÖNHETEN OCH ODJURET

Det var under den sista timmen på en lång arbetsdag igår som tårarna rann över och jag hade svårt att sluta gråta. Vi hade haft en tre timmar lång online retreat i Andrea Hylen's The Incubator. Klockan var nästan nio på kvällen och jag hade arbetat sedan nio på morgonen.

Vad var det som fick slussarna att öppnas så att hela dammen rann över?

Ett brev. En kvinna som ganska nyligen blivit änka läste upp ett brev som hennes man hade skrivit till en vän, en annan man. Hennes makes ord låste upp dubbeldörrarna in till mitt hjärta. De stora massiva portarna av ek gled sakta upp och orden som mannen sände till sin vän fyllde upp min stora tomma balsal från golv till tak.

Det brast inom mig. En längtan jag inte visste att jag bar på uppfylldes. Orden fyllde mig med något jag inte känt förut. En gnista tändes. Ett litet hopp. Ett av ljusen i den enorma kristallkronan som hängde däruppe i balsalens tak fick sin låga. Brevet satte på elementen i det kalla rummet jag hade glömt bort.

Jag minns inte riktigt när jag första gången upptäckte den balsalen inom mig och hörde musiken som kom där inifrån. Men över ett årtionden sedan är det nog. Balsalen är ämnad för kärlek och dans. Det är ett rum för glädje och värme. Den är obegripligt vacker. Ja, alldeles underbar. Som i en saga.

Musiken jag en gång hörde spelas därinne var densamma som den när Belle dansar med Odjuret.

Skönheten.

Om du läst min blogg vet du att det är vad kvinnan inom mig kallas för. Kvinnan i Kristus har ett namn, Skönheten. Liksom Gudsbarnet heter Sötnosen och modern som gör Guds vilja heter Själaglad. Gud ger namn åt de han säger är sina.

Skönheten är den kvinna jag är när jag lever innesluten i Guds kärlek, i Guds hus och jag följer Honom i den dans som livet är ämnat att vara.

Jag tänker på brevet igår. Det var som ett brev från himmelen. Jag hade redan arbetat i nio timmar när retreaten startade. Först tänkte jag avstå från att vara med, men kvinnan i mig ville vara tillsammans med andra kvinnor.

Jag delade med gruppen hur jag den senaste tiden har burit på många tankar och känslor kring andra kvinnor. Att jag har känt mig överlägsen och kritisk och dömande. Väldigt långt ifrån den kärlek och omsorg jag var uppfylld av när jag ledde bokprojekten med kvinnorna i Heal My Voice Sweden.

Sista timme på retreaten var Open Mic. De som ville kunde läsa något högt eller på något annat sätt visa upp sitt arbete för att praktisera att göra sin röst hörd eller för att få feedback. Männens röster är aldrig närvarande i dessa rum. Det handlar om våra röster, kvinnornas, att göra plats för dem. Men så alldeles i slutet när vi var på väg att stänga rummet då bad kvinnan som mist sin make att få läsa ett brev. Tack Gud, för att hon följde sitt hjärta!

Vad jag fick lyssna till har jag aldrig förut hört trots att jag är 55 år. Vad mannen skrev till sin manlige vän förstod jag igår är ord jag velat höra i hela mitt liv men aldrig någonsin fått lyssna till. Jag kan inte återge dem för allt finns där innanför balsalens vackra väggar.

Jag har mött flera fina män i mitt liv. Män med hjärtan fulla av kärlek och omsorg. Intelligenta och ambitiösa män. Förlåt, säger jag på förhand om någon av er läser detta blogginlägg och tycker jag är orättvis, men jag har inte upplevt den djupa insikt som denne man visade upp i sitt brev till sin vän. En insikt jag försökt och längtat efter att dela med några utav er män.

Jag förstår nu, sedan jag fått lyssna till detta brev sänt från himmelen, att ni män själv måste vilja komma till insikt och medvetenhet om vad den ursprungliga relationen mellan man och kvinna är och upptäcka alla de avvikelser som vi idag tydligt ser och upplever varje dag.

Mannen nämner i sitt brev att denna medvetenhet har byggts upp de senaste 50 åren. Det ingjuter mycket hopp i mig som kvinna. Jag vet inte hur mannen vaknade upp till den medvetenhet som han sedan med åren kom att fördjupa. Men jag vet att det var Jesus som kom till mig och väckte mig ur den djupa sömnen som en illusion är, men jag tror att fröet såddes redan när jag var en liten flicka och miste den man som var ansiktet för kärleken.

Den kärlek jag tänker är möjlig mellan en man och en kvinna i ett äktenskap är i grunden densamma som den jag tror är möjlig mellan kvinnor och män ute i samhället. Det är ingen saga för bra för att vara sann. Den är Guds verklighet. En verklighet vi som mänsklighet lever vansinnigt långt ifrån.

Skönheten och Odjuret är egentligen en bra liknelse. Mannen har förvandlats till ett Odjur, men få är de män som verkligen vill och vågar erkänna det odjuret inom sig själv. Innerst inne är mannen någon annan, något mer än denna förklädnad, detta hårda skal. Och liksom i Disneyfilmen är det endast kärleken som kan befria honom ur den skepnad han kommit att anta. Kläderna han ärvt av sin far som ärvt dem av sin far som ärvt dem av sin far behöver eldas upp för att aldrig någonsin kläs på någon liten oskyldig gosse.

Att isolera sig på ett slott hjälper inte. Inte ens om det slottet är Guds hus. De manliga privilegierna är alltid på Skapelsens och andras livs bekostnad. Vare sig man verkar för dessa mansvärdens fortsatta levnad och utbredning som företagsledare, politisk ledare eller religiös ledare så förvandlas varje man till ett Odjur när han vandrar den vägen. Ett litet odjur eller ett stort. Osynligt eller fullt synligt för ögat. För den man som inte aktivt verkar för alla kvinnors jämlikhet i tanke, ord och handling arbetar mot Guds vilja och vandrar inte kärlekens väg. Han är på villovägar. Han sover. Han lever i en illusion om vem han är som man och vem jag är som kvinna.

Skönheten i mig, dvs den kvinna jag är i Gud, hon kommer inte för att bita huvudet av Odjuret. Inte för att kasta ut honom ur slottet. Hon kommer för att ge upprättelse åt sin himmelske Far. Hon kommer för att hjälpa mannen lämna den gamla människan han kommit att bli. Hon kommer för att kalla fram den nya människan, Mannen i Kristus. Hon kommer för att återupprätta den ursprungliga tanken om människan som Guds avbild.

Jag vet att den mannen finns, för att jag finns. Hans partner. För ett äktenskap åt en man, men också som en samarbetspartner för både kvinnor och män ute i världen. Om jag finns, måste han finnas. Vi skapas som en människa, i par som kvinna och man, inte skilda åt. Och igår fick jag beviset på det. Den mannen finns. De männen finns någonstans därute. Liksom vi kvinnor finns. Vi som vill ge liv åt och leva i den nya himlen och på den nya jorden, sida vid sida som jämlikar och goda vänner. Det får min kvinnosjäl att börja sjunga!

Kram,