Jag har krupit in i skuggan på uteplatsen. Solens strålar brände min hud. Jag tänker på en textrad ur Bibelns Höga visan.
Bry er inte om att jag är svart,
att solen har bränt mig.
Min mors söner grälade på mig,
de satte mig att vakta vingårdarna.
Min egen vingård vaktade jag inte.
(Höga visan 1:6)
Det är hennes ord till kören. Kvinnans till sin omgivning. De är också mina ord. Jag är bränd av solen. Jag sattes att vakta vingårdarna som tillhörde männen, men min egen vingård vaktade jag inte. Ibland fyller det mig med skam. Hur kunde jag med mina bruna djupa ögon vara så blåögd?
Jag skäms ofta. Varje gång jag publicerat en text på bloggen eller någon annanstans finns skammen där. Jag borde kanske inte ha skrivit så... Jag borde kanske inte vara så öppen... Jag borde kanske vara mer lik andra... Jag borde kanske vara tyst...
Skammen har kyrkan aldrig kunnat råda bot på. För ångern finns bikten. För synden och skulden finns syndabekännelsen och Guds förlåtelse. Men skammen den vet ingen riktigt vad de ska göra åt.
Skammen är inlärd och något jag måste lära av mig. Jag tror sanningen är den bästa medicinen mot skam.
Ibland skäms jag över hur mitt liv ser ut. Ibland skäms jag över mina böcker. Ibland skäms jag över hur jag själv ser ut. Ibland skäms jag över vad jag tänker och känner. Ibland skäms jag över vad jag säger och gör. Ibland skäms jag över min längtan. Ibland skäms jag för hur andra omkring mig beter sig.
Väldigt mycket av skammen kommer ur jämförelsen med andra. Hur andras liv ser. Hur andra skriver böcker. Hur andra ser ut. Hur och vad andra gör.
Jag känner av skammen, men den styr sällan mina handlingar. Jag går emot den. Jag gör det jag vill göra trots att skammen säger att jag ska låta bli. Kanske för att jag inte skäms för min längtan efter kärleken och därmed inte min tro på Gud.
Jag älskar Höga visan. Dialogen mellan henne och honom. Min personlighet kan breda ut sig i den berättelsen. Höga visan har plats för all min längtan och min längtan är besvarad. Jag finner vila i hans ord. Jag känner igen mig i hennes. Jag är sedd på djupet. Han ser vad Gud nedlagt i mig. Min kropp är i hans ögon så mycket mer än en kropp. Den är en trädgård full av Guds frukter och han lämnar allt för att vandra i den.
Jag längtar efter den blicken.
Jag lär ännu känna min kropp. Jag lär ännu känna det språk som Anden talar i mig. Jag lär ännu känna min själ som är den inre trädgård där Gud vandrar omkring. Jag lär ännu känna frukterna av Guds kärlek. Jag lär ännu känna de himmelska dofterna. Jag lär ännu känna det Eden som inte längre är en saga utan en realitet. Jag lär ännu känna den nakenhet jag vandrar iklädd i en påklädd omvärld.
Jag ser att det finns keruber utsatta att vakta denna plats i mig, och ett ljungande svärd. Jag lär ännu känna dessa Guds sändebud. Och jag undrar vad svärdet är till för och vem som är stark nog att svinga det.
I min nya färgsprakande kollektion med abstrakta tavlor kan du se in i min vingård och få en glimt av hur det ser ut där. "Liv" heter kollektionen och den finns redan nu på min nya hemsida Själaglad konst, www.sjalaglad.nu.
Jag hoppas kunna hänga upp mina nya tavlor under veckan i Birgittasalen i Strandkyrkan, Bunkeflostrand. Min konst är så mycket finare i verkligheten än den gör sig på bild.
Kram,
Marie
Comments