När jag såg henne den allra första gången stod hon i sin spjälsäng. Det var märklig känsla. Plötsligt bara fanns hon där i mitt liv som ett nyfött barn, trots att hon hade levt inom mig i hela mitt liv. Det var i ljuset av Guds kärlek och ljus som hon blev synlig för mig.
Sötnosen är nu 7 och ett halvt år. Spjälsängen är utbytt mot en egen liten koja hemma hos Gud. Den har hon byggt tillsammans med sin bästis Anden. Lådan fick hon i present av Himlapappa redan 2016. Den har hängt med sedan dess. En magisk låda verkar det vara. Lite som pojken med guldbyxorna, den tycks sakna en botten. Hon sticker ner handen i lådan och så finns där sådant som hennes Himlapappa tänker att hon behöver.
Sötnosen har förvandlat mig med sin kärlek. "Min människa" kallar hon mig för. Det är lika fint som att kallas "mamma".
Att se på henne är som att bevittna vad Gud ämnade för sin människa i begynnelsen. Hon är hemma hos Gud, alltid. Anden är både hennes barnvakt, bästis och hjälpreda i allt. De lyfter tillsammans upp mig till Gud, inte tvärtom.
Jag kallar mig idag för illustratör. Inte för att jag är en utbildad och erkänd sådan, men för att jag är Sötnosens illustratör. Jag tycker nog att det hänt en hel del på dessa 7,5 år som jag tecknat henne.
Sötnosen har sin egen hemsida:
Hon har en egen Facebook www.facebook.com/sotnosen.se och en egen Instagram www.instagram.com/sotnosen.se/
Följ henne gärna!
Sötnosen har sedan 2020 en egen seriestripp i Bunkeflo kyrkoblad och en egen serieruta i On Purpose Woman Magazine sedan ett år tillbaka. Vad Gud har nedlagt i lådan inför framtiden vet jag däremot ingenting om. Men jag önskar att alla människor fann sin egen Sötnosen inom sig. Ett sådant barn förändrar allt!
Kram,
