Sötnosens fastebok - Arvet från Gud
- Marie Ek Lipanovska
- 21 mars
- 3 min läsning
Herren är min andel, min bägare.
Du bestämmer mitt öde.
En ljuvlig lott har tillfallit mig,
ja, min arvedel finner jag skön.
Jag vill prisa Herren, han ger mig råd,
mitt inre förmanar mig om natten.
Jag har alltid Herren inför mig,
när han står vid min sida vacklar jag inte.
Därför gläds mitt hjärta och jublar,
min kropp är i trygghet,
ty du lämnar mig inte åt dödsriket,
du låter inte din trogne se graven.
Du visar mig vägen till liv,
hos dig finns glädjens fullhet,
ständig ljuvlighet i din högra hand.
(Psaltaren 16:5-11)
©Svenska Bibelsällskapet
Jag läser några ord denna morgon av Ylva Eggehorn och känner så väl igen mig. Ofta förundras jag över ord och hur andra människors berättelser och insikter kan rymma också mig. Hon skriver om den här märkliga tiden då våren är på väg men inte riktigt har brutit igenom. En erfarenhet som lika mycket kan finnas inom en människa.
Så är det för mig just nu. Då och då anar jag ljusets seger över mörkret, livets över döden, glädjens över sorgen. Som en plötsligt frisk fläkt som sveper igenom mig. En kort stund fylls jag av liv. Sinnet lyser upp. Jag anar en framtid som gör mig glad. Jag lyfter. Jag flyger. Jag är fri. Allt det gamla ligger bakom mig. Det nya okända väntar mig. Ett liv som passar mig, min person, den jag är. Och sedan .... dras jag åter in i öknen där jag sätter en fot framför den andra och fortsätter att gå med en värkande kropp och en uttorkad själ. Jag går i hopp om att löftet från Gud är sant; att "Herren är min andel, min bägare." Att det är Gud som bestämmer mitt öde och inte människor, samtiden, samhället, kyrkan eller någon annan. Att "en ljuvlig lott har tillfallit mig" och att "min arvedel är skön". Där det mänskliga arvet från släkten och min egen uppväxt på1900-talet inte längre har någon makt över mig.
"Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand." Jag vill tro det, att på andra sidan öknen väntar inte bara ett vattenhål som jag kan stanna vid för att dricka en stund innan jag fortsätter färden genom en oändlig öken. Jag vill tro att jag kliver in i en oas som långsamt breder ut sig för att så hejda den öken som annars breder ut sig. Jag vill tro att jag är ämnad för ett liv i den oasen och att det är där jag är lycklig på riktigt, på djupet.
Kanske är det som allra mest utmanande när man anar ljuset men ännu är kvar i mörkret. När man får känna lite på våren men vintern ännu inte helt gett upp kampen om vädret. När man får uppleva inslag av lätthet men skorna ännu tycks fulla av bly. Då när man befinner sig precis innan det nya livet fått sitt genombrott och det känns som om man långsamt bryts ner. Den utmanande tiden tror jag är tänkt till att släppa taget om allt det som har tjänat klart sitt syfte. Den tiden tror jag handlar om att rensa ut och göra plats för Guds kärlek och liv. Den tiden är en prövning för både tron och tilliten, men också en möjlighet att befrias från allt det vi håller fast i av rädsla.
Jag ser på mig själv att jag är rädd. Jag har bundit kärleken till vissa människor. Gjort dem till källan där jag hoppas möta kärlek och liv. Jag brottas med känslor av att vara förbrukad, en förbrukningsvara, en slit- och slängperson. Jag saknar den djupa känslan av att älska stort och rikt och brett.
Det finns bara en källa att gå till för att hämta kärlek och liv, Jesus, jag vet det. Och det är till den jag är på väg. Det är till den jag vill återvända. Det är där jag måste leva mitt liv. För min hunger och törst tycks i jämförelse med dem omkring mig vara mycket större. Mitt behov av kärlek och liv, av närheten och närvaron av de två, är väldigt väldigt stort. Utifrån den vissheten måste jag leva mitt liv. Det finns inga relationer som kan mätta mig och jag kan inte bära andras längtan längre. Jag behöver släppa taget om rädslan för att ingen annan vill vandra dit jag är på väg.
Guds frid till er alla,
Kommentare