Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.
Jag vill besjunga din himmelska prakt
med ett barns, ett dibarns mun.
Du har rest ett värn mot dina fiender
för att betvinga ovän och hämnare.
När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?
Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.
Du lät honom härska över dina verk,
allt lade du under hans fötter:
får och oxar, all boskap,
och markens vilda djur,
himlens fåglar och havets fiskar,
allt som vandrar havets stigar.
Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.
(Psaltaren 8)
©Svenska Bibelsällskapet
Jag känner mig bunden av köttet, begränsad av de mänskliga omständigheter som råder just nu i mitt liv. Min kropp är tung som bly. Mitt hjärta som en uttorkad läderflaska, en sådan där man kan bära vin i, eller vatten när man är i öknen. Det får jag syn på när jag lyssnar till morgonens evangelietext i Pray as you go: https://pray-as-you-go.org/player/2025-03-12 där Jesus talar om att människan måste födas på nytt för att kunna se och komma in i Guds rike.
"Sense the Spirit in your life", uppmanar uppläsaren mig. En höggravid kvinna går förbi ute på gatan. Min kropp är tung som bly. Mitt hjärta helt uttorkat på både liv och kärlek. Ändå är det där någonstans inom mig som the Spirit, Guds ande, lever och verkar. Bortom tyngden och tomheten. "Gud, lyft upp mig ur köttets begränsningar", ber jag tyst. "Lär mig att se och leva i ditt rike redan nu."
Jag bär på ett stort vemod över något jag inte kan förändra, min bästa väns sjukdom och det lidande det orsakar henne. Jag bär på en inre tomhet som breder ut sig i mitt hjärta likt en öken. Jag har upptäckt en fiende i mitt eget sinne som glupskt tuggar i sig all kritik utifrån och därför växer sig allt starkare. Tung kropp. Tomt hjärta. Ett självkritiskt sinnelag. Det är ingen bra kombination. "Sense the Spirit in your life" är en uppmaning att söka Gud. Orden är en skänk från ovan.
Jag vill födas på nytt. Lyftas upp ur mitt mänskliga lidande. Känna Andens vind. Låta mig föras bort. Vandra med lätta steg. Dansa och skratta. Fyllas till bredden med kärlek och liv. Lyssna till uppmuntrande och glada tankar. Jag vill det redan nu, medan jag lever. Jag vill inte vänta tills jag dör och lämnar det jordiska med att uppleva det himmelska tillståndet.
När jag öppnar upp mappen "Sötnosen läser Psaltaren" ser jag att hon redan är där på den plats där hela mitt jag vill vara. Upplyft ur alla mänskliga begränsningar. Dansande på tå. Buren av Anden. Sjungande en lovsång som berättar den äldsta historien som finns, den om vem Gud är och vem människan egentligen är. Vem jag är.
Du har rest ett värn mot dina fiender
för att betvinga ovän och hämnare.
När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?
Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.
Du lät honom härska över dina verk,
allt lade du under hans fötter:
får och oxar, all boskap,
och markens vilda djur,
himlens fåglar och havets fiskar,
allt som vandrar havets stigar.
Jag är så liten i relation till Gud. Ett sandkorn i evigheten. Ändå bryr sig Gud om mig. Om sorgen jag känner över min vän. Om tomheten i mitt hjärta. Om kritikern i mitt eget huvud. Trots att Gud har oändligt många sandkorn att bry sig om. Trots att jag egentligen är obetydlig. Så gör Gud mig nästan till en gud som får vara med och härska över allt som tillhör honom. Allt som jag bara har till låns. Skapelsen. Vänskapen. Livet. Friden.
Den som känner Gud, känner sig själv.
Frid åt er alla,
Commentaires