Jag vill tacka dig, Herre, av hela mitt hjärta,
vittna om alla dina under.
Jag vill jubla av glädje över dig
och lovsjunga ditt namn, du den Högste.
Ty mina fiender vek tillbaka,
de vacklade och gick under för din blick.
Du har dömt och skaffat mig rätt,
du satte dig på tronen, en rättvis domare.
Du röt åt folken, förgjorde de onda,
du strök ut deras namn för evigt.
Fienden är borta, krossad för alltid.
(Psaltaren 9:2-7)
©Svenska Bibelsällskapet
Jag vill det, tacka Gud, av hela mitt hjärta och vittna om alla Guds under. Fienderna som nämns i psaltarpsalmen är i mitt fall de som jag har internaliserat. En gång var de röster på utsidan av mig, men med tiden kom de att bli en inre röst som gjort mig mycket ont. Kritik blev till en inre kritiker jag ibland fortfarande kämpar mot. Inte genom att slå ned på den röst som talar nedlåtande till mig själv och ifrågasätter om det jag gjorde var bra nog. Utan genom att visa mig själv kärlek och omtanke. Det har jag övat mig i sedan Sötnosen föddes.
Ett helt liv har jag levt med min självkänsla rotad i mina prestationer. Vad jag gjorde definierade den jag var. Jag hade också förväxlat åtrå med kärlek, för åtrådd var jag tidigt som ung tjej och kvinna.
Med Sötnosen kom ett värde och en självkänsla rotad i att jag är älskad för den jag är, oavsett vad jag gör eller inte gör, ger eller inte ger, och hur jag ser ut. Älskad, rätt och slätt!
För varje år som går breder den kärleken ut sig inom mig. Fienderna tvingas vika undan. De vacklar för den blick som är kärlek. För den kärlek som inte lyssnar till kritiska röster och som skakar av sig andras elakheter. En kärlek som ibland ryter till och markerar en gräns som vårdslöst passeras.
Jag tackar Gud, för att han lär mig att älska mig själv precis som jag är, detta genom att teckna en liten tjej som heter Sötnosen.
Guds frid till er alla,
Comentarios