top of page

STOLT OCH TRÖTT

11 DECEMBER 2013

Utmattad och stolt. Så kände jag mig när bilden togs. Vi hade lyckats att ro den första boken med 21 sanna kvinnohistorier i hamn. Ett magnifikt boksläpp avslutade bokprojektet som skulle ha tagit nio månader men tog ett år.



Marie Ek Lipanovska på boksläppet av Värdefulla Röster i december 2013


Jag hade varit med om något nytt. Något oförglömligt. Något som kom att förändra mig och flera av kvinnorna på djupet.


Jag upplevde en känsla av enorm stolthet. En som var större än allt annat jag tidigare hade känt. Jag var stolt över oss, vad vi kvinnor tillsammans hade åstadkommit, och jag var stolt över mig själv för att detta hade skett under min ledning.


Första gången jag klev in i ett ledarskap över andra människor var jag fjorton år gammal. Då som tränare i fotboll för flickor mellan 7 och 10 år.


Nu var jag 45 år och hade lett ett helt lag med kvinnor till en oförglömlig seger. Vi hade skrivit oss in i historien. Vi hade gjort våra röster hörda. Berättelser ur våra liv fanns nu nedtecknade. Detta i en värld där mannens röst alltid haft företräde. Och vi hade fått en glimt av vad som är möjligt när kvinnor går samman och stöttar varandra för en större sak.


Värmen och glädjen jag kände inombords den kvällen var utomjordisk, men jag var trött. Oerhört trött. Det andra bokprojektet, Frigörande Röster, var redan igång sedan några månader tillbaka. Min livssituation och mina privata omständigheter var de sämsta tänkbara. Det var kärlek som drev mig och upprätthöll den omöjliga situationen.


12 DECEMBER 2013

Jag tillbringade dagen och kvällen efter det stora boksläppet hemma hos en av medförfattarna till Värdefulla Röster. Min vän Jeanette.


Inom mig hörde jag en röst som sade åt mig att gå på mässa. Det var en torsdag och när jag googlade visade det sig att Strandkyrkan i Bunkeflostrand som låg endast ett stenkast från min väns hus hade en stilla mässa kl 19. Vi gick dit. Och så leddes jag in i Svenska kyrkan och den församling jag ännu är aktiv i.


Gud såg mig. Gud förstod att jag aldrig skulle klara det utan hans hjälp. Han såg också det jag inte visste om mig själv förrän jag ställdes inför vissa situationer.


Som tonåring hade jag spelat fotboll och jag bar ofta den röda armbindeln som visade att jag var lagkapten under matcherna. En kapten är den som sist lämnar ett skepp. Också om det är på väg att sjunka. Jag visste inte detta om mig själv, att jag var redo att offra allt för att få kvinnorna över till andra sidan.


Det var djupa läkeprocesser som sattes igång i dessa bokprojekt. Stora förluster och djupa trauman vi bearbetade. De tar tid. De går inte att driva fram. De kan enkelt slås hål på och då blir såren ännu djupare än de var förut. Jag kände ett ansvar för kvinnornas liv, för vad jag hade startat och därför måste ro i hamn.


När jag stod vid ytterdörren och skulle gå från kyrkan den första kvällen tog prästen Berth mig i hand och tittade mig rakt in i ögonen. Jag förstod att han såg mig på djupet.


Han skulle sedan komma att bli den jag bad om hjälp att bära kvinnornas läkandeprocesser. Han blev projektets och min förbedjare, han fick äran att skriva förordet till den andra antologin Frigörande Röster och han släpptes in i vår kvinnogemenskap för jag såg att han var en jämlike. En människa som ger sig själv och sitt liv för dem han fått att leda. Också om priset är mycket högt.


Jag har kvar hemsidan www.healmyvoicesweden.com där alla böcker finns att köpa. Och Heal My Voice Sweden finns kvar på Facebook där den har sin egen sida.


Idag vet jag att om jag ska genomföra något liknande i framtiden då måste jag ha Guds välsignelse, personligt stöd för mig själv, en mentor för mitt ledarskap, flera förbedjare och kärleksfulla finansiärer.


Kvinnor som vill läka och upprättas, kvinnor som vill göra gott och tjäna kärleken, kvinnor som har en berättelse att dela, kvinnor som är redo att göra sin del för att vi ska få en mer rättvis värld, de kvinnorna finns i ett överflöd.


Det är det andra som saknas. Resurserna. De humana och materiella. Det behövs en form som klarar av kvinnor som läker, reser sig och tar sin plats. Det behövs ledare som klarar av att stå kvar när det gamla rämnar och det nya föds. Det behövs tid, dvs alla år det tar för denna förvandling att ske. Och det behövs pengar för att genomföra allt.


Är vi kvinnor redo?

Är världen redo?

Bara Gud vet.


Kram,


bottom of page