Tack gode Gud!

Den täcker hela understa hyllan inne i kylen, plåten med kärleksmums. Det är en välsignad kaka. Guds ledning kan ibland vara att baka en kaka. Den där inre rösten som plötsligt säger"Baka en kärleksmums", kan vara en Guds viskning.

Om jag inte hade följt den där plötsliga tanken på att baka en kaka, som helt säkert inte alls behövs till kalaset för där är redan tillräckligt med sötsaker, då hade jag inte stått sent på kvällen och smetat på glasyr. Och hade jag inte gjort det, utan istället i vanlig ordning legat och sovit, då hade jag inte funnits där för att vara till Guds hjälp.

Det som blev så tydligt igår, är hur vi som är troende, oberoende av religion, tackar Gud och tänker att det är Gud som har ett finger med i spelet när något ont förhindras eller något mycket gott sker. Vi tänker inte att det är en slump, en ren tillfällighet, att vi hade tur eller att det är en annan människas förtjänst.

Det kommer spontant, Anden ropar i oss: "Tack gode Gud!" Inte som en tom fras. Inte som något inlärt likt "tack för maten". Utan ur vårt djup väller en tacksamhet fram som vi omedelbart riktar mot Gud. Kanske är det vad som allra mest skiljer en troende människa från den som inte tror, vem vi ärar när det går oss vägen eller när en olycka förhindras.

Och när något gott kommer genom en annan människa då önskar vi Guds välsignelse över den människan, välgång för henne och hennes familj. Det är något oerhört vackert att få en sådan välsignelse uttalad över sig. Den är större än alla världens "tack så mycket". Det är ett tack fyllt av Guds ande.

Jag har lärt mig att oavsett om jag är den behövande eller den hjälpande så är själva mötet en gåva. I stunden är det den behövande som först tar emot gåvan, men efteråt är det hjälparen som får öppna sin.

Jag öppnar min idag och jag inser hur mycket Gud älskar alla sina människobarn. Oberoende av alla de etiketter och fack vi människor delar upp oss i. Gud vill ingen enda människa något ont. Inte ett hår på våra huvuden vill Gud kröka. Det är vi som gör varandra illa. Vi som sårar varandra. Vi människor som leder in varandra på fel vägar.

"Jag kände mig så vilse." Hennes ord guppar som ännu en flaskpost på Guds nådefulla hav. De är hela mänsklighetens ord som flyter upp på mitt hjärtas strand. De värker i mitt bröst. Jag vågar och vill tro att Gud har en stor plan för henne. Gud vill använda henne. Och Gud griper in om han måste. Som igår.

Gud har en plan för alla människor. En god sådan. Men Gud utväljer en del till något större. Inte på ett sådant sätt att det gör den enskilda människan större, utan som gör Gud större i andra människor ögon. Både de troendes och icketroendes.

Jag hör kyrkklockorna som ringer på avstånd. Kanske är det tid för dop nu, för den där lille söte gossen jag såg igår när han hängde på sin pappas mage i en bärsele. Jag fick veta pojkens namn. Det är något stort att veta en människas namn. Det säger något om henne.

Dopet är det vackraste av alla sakrament. Den finaste gåva jag kan ge mitt barn. Överlåtelsen till Gud. En bön om Guds hjälp med att vara förälder, för det är det svåraste och tyngsta ansvaret som läggs på oss människor. Och vi kommer alla att misslyckas. Vi kommer inte att kunna skydda våra barn från att gå vilse. Mina föräldrar har inte lyckats. Jag har inte lyckats. Ingen annan heller, för då hade världen sett annorlunda ut.

Jag vet deras namn, de jag igår fick möta. Det är stort. Gud är god som lät mig veta.

Min släkt samlas idag för att fira mitt barnbarns födelsedag. Han ville att alla skulle komma. Ett klokt barn måste jag säga.

Jag är ensam om att vara djupt religiös i hela släkten. Troende är min ena dotter och kanske någon till. Men just idag gör det inte så mycket att jag är ensam om att leva mitt liv för Gud. När jag senare i eftermiddag skär upp kärleksmumsen i bitar så det räcker till alla, då bryter jag bröd och delar ut det. Guds välsignelse finns i den kakan. Den räcks till alla som vill ha den. Den inbegriper oss djupt religiösa och är stor nog att överbrygga alla religiösa avstånd. Den inbegriper de troende, tvivlarna, ateisterna, sökarna, ja alla Guds barn. Välsignade är vi alla även om vi inte lever i den välsignelsen.

Glasyren hade torkat när jag kom hem sent igår kväll. Jag hällde några droppar vatten i skålen där lite glasyr var kvar och drog med slickepotten över den torra kakan för att fukta ytan. Sedan strödde jag massvis med kokos, som vore det manna från himmelen, över hela bakverket.

Det var svårt att somna. Jag grät. Grät över människans utsatthet. Över alla som är vilse. Över allt mörker i vår värld. Över allt jag hade sett och lyssnat till.

Djup samhörighet kände jag med de två kvinnorna. Jag bar fram oss till altaret i kapellet på mitt inre berg. Som skadade fjärilar är vi alla. Vad jag önskar för mig och min familj, önskar jag för dem jag nu nyss hade mött.

Vi tror att vi är starka, för vi tvingas av omgivningen till att uppvisa en styrka vi människor egentligen inte har. Men våra liv är lika spröda som en fjärils vingar. Vår tid här på jorden är lika kort. Alltför många av oss lyckas aldrig ta oss ur krälandet på marken. Vi finner inte trädet där vi kan klättra upp och omslutas av Guds kärlek och välsignelse. Vi får inte en chans att hänga där i puppan tills tiden är inne och förvandlingen har skett. Vi ges sällan all den tid vi behöver för att allt det goda Gud vill ge oss ska kunna forma vårt nya liv.

Och om vi lyckas och våra vingar hinner torka och vi plötsligt flyger, transformerade av kärleken, så finns där alltid någon som inte vill detta goda för oss. Någon som ännu krälar i sin egen skit och vill att vi lever kvar där i mörkret med dem. Gud vet allt detta. Gud ser allt detta. Därför ingriper Gud ibland, för han ser när en människa verkligen vill det goda för sig och sin familj.

Kram,

Marie