Jag känner mig själv allt bättre. Med det menar jag att jag numera förstår varifrån jag kommer, vad som har format mig, vilka behov jag har och vad jag inte kan leva utan. Inom mig har det som förut var splittrat, där delarna ofta hamnade i kollisionskurs med varandra, nu fogats samman till en helhet. Detta utan att jag behövt göra avkall på någon del av det som är jag. Och det är själva storheten. Jag har inte avstått någon del av mig själv för någon annans skull. Relationerna inom mig själv (läs de senaste blogginläggen så förstår du vad jag menar) går före relationen till dig och alla andra människor.
Att jag känner mig själv betyder inte att jag vet allt som finns att veta om mig som person och att det inte längre finns något att lära. När jag läser böcker speglar jag mig i texterna och får så syn på saker om mig själv som jag annars inte hade kunnat se. Och skälet till att jag delar mitt liv med er handlar om att jag tror att det mesta jag skriver om gäller människan generellt, inte bara mig.
Vilken eller vilka delar av dig har du valt att avstå från för att vara kvar i en relation, på en arbetsplats eller i en gemenskap?
Vilken del i dig får ingen uppmärksamhet och inget utrymme i ditt liv?
Vilken del skäms du för att visa upp för andra?
När jag läste i en bok denna morgon kom jag att fundera över om det är så att mitt liv tog en helt ny riktning när jag började skriva för en tidning 1997. Samma år föddes min mellersta dotter Nicole och det var en berättelse om henne som gav mig jobbet på lokaltidningen i Malmö. Jag hade ingen journalist- eller skrivutbildning. Det kan vara så att det är the point of no return.
Jag började skriva och jag har aldrig kunnat återvända till ett liv utan skrivandet. Tvärtom, det har kommit att ta allt större utrymme i mitt liv. Det är ett av mina grundläggande behov.
Jag lever inte för att skriva, jag skriver för att kunna leva.
Just så är det, inser jag när jag nu sätter ord på det. Det är precis så dramatiskt som det låter. Skrivandet är mitt syre. Att skriva är att andas. Jag får inte betalt för det eftersom jag inte arbetar på en tidning just nu, men jag skulle dö om jag slutade skriva. Det är en livlina, en navelsträng. När jag skriver är jag nära mig själv och allt det som är jag. När jag skriver är jag nära Gud och sanningen. När jag skriver är jag nära livet och alla er som finns i det. Skrivandet för oss alla samman. Vi blir ett i mina texter. Du, jag och Gud. Ingen lämnas utanför.
Jag skriver för att utforska och förstå, för att jag tror på kraften i berättelser som är sanna och skildrar det mänskliga livet. När jag skriver är kontakten med Gud och er så uppenbar, jag känner den så starkt. Orden kommer inte ur mina tankar utan ur mitt hjärta. De rinner fram som vatten i en flodfåra och jag har tillit att de de mynnar ut i havet där vi alla möts. Jag har inget behov av att styra innehållet och kontrollera flödet i mina ord. De kommer med liv. Inte alltid det liv vi önskar oss, men oftast är det just så att livet vi inte ville ha, blir det som formar oss och slutligen för oss hem till Gud. Och på den hemresan lär vi känna oss själva och kärleken lär oss att älska och omfamna alla de delar vi består av. Ingen del lämnas utanför som är en essentiell del av människan. Skammen släpper taget. Skulden blir förlåten. Vi försonas med oss själva, sådana vi är i grunden oavsett vad andra anser om det. Med det föds en frihet många av oss trodde var omöjlig. Du inte bara accepterar vem du är, du känner kärlek för dig själv. Och den man älskar håller man inte bunden och fängslad, för kärleken befriar.
Jag verkligen älskar ord. De har visat sig vara mina allra bästa vänner. Trofasta och tålmodiga. Mina allierade. Lagkamrater. Jag kan vila i dem. Jag kan föras av dem. Jag kan fyllas av dem. De är som de gulliga småfåglarna jag skrev om igår. Jag känner mig utvald av dem, orden. De kvittrar: "vi litar på dig, att du är snäll mot oss". De har sitt eget liv och det är villiga att dela det livet med mig. Det är vackert. Magiskt faktiskt.
Jag vill ha småfåglarna nära mig, så nu finns det talgbollar på uteplatsen. Jag vill ha orden nära mig, så varje dag ger jag dem mat genom att läsa vad andra skrivit och skriva bara det jag kan skriva. Sådan är vänskapen. Man ger och man tar emot.
(Och för er som undrar så har förkylningen ännu mig i sitt grep. Min röst är inte som en sångfågels precis, men de skrivna orden förmår basseluskerna inte att besegra.)
Kram,
Comments