Det är i bilen på väg till min bästa vän jag funderar över frågan: Vad gör detta med mig? Tankekedjan har startat i en text jag läst på morgonen. Bibelläsningsplanen jag följer pekar idag på Ordspråksboken i Gamla testamentet.
Min son, håll fast vid mina ord och bevara mina bud inom dig. Håll mina bud så får du leva, bevara min lära som din ögonsten. Bind dem om dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
(Ords 7:1-3)
Jag tänker inte så mycket på att orden inte talar till mig, att jag inte identifierar mig som en son. Det är fortsättningen på texten, som inte ingår i dagens bibelläsningsplan men som jag ändå läser, som jag sedan funderar över när jag sitter i bilen på väg till min vän.
Kalla visheten din syster och insikten din vän: de bevarar dig för den främmande kvinnan, för henne som talar så förföriskt. När jag stod vid fönstret i mitt hus och såg ut genom gallret såg jag bland de oerfarna en oförståndig yngling. Han kom gående vid hennes gathörn i riktning mot hennes hus på kvällen då skymningen föll, då nattens mörker bröt in. Då kom honom kvinnan till mötes, klädd som en hora och med sluga planer. Rastlös och ostyrig är hon, kan aldrig hålla sig hemma – än på gatan, än på torget, på pass i varje gathörn. Hon grep tag i honom och kysste honom och sade med skamlös uppsyn: »Jag var skyldig ett gemenskapsoffer och har nu infriat mitt löfte. Därför gick jag ut för att möta dig, jag sökte dig och fann dig. Min säng står bäddad med täcken av färgat egyptiskt linne, jag har bestänkt min bädd med myrra, aloe och kanel – kom, låt oss berusa oss med kärlek och njuta dess vällust ända till morgonen. Min man är inte hemma, han är på resa och långt härifrån, han tog med sig penningpungen, först vid fullmånen kommer han hem.« Hon övertalar honom med sitt prat och förleder honom med sin lena tunga. Han går genast med henne, lik en oxe som leds till slakt, lik en hjort som hoppar i snaran och får levern genomborrad av en pil, lik en fågel som flyger mot fällan – han anar inte att hans liv står på spel. Hör därför på mig, mina barn, och lyssna till mina ord. Låt dig inte lockas med på hennes vägar, förirra dig inte in på hennes stigar, ty många har fallit för hennes hand, otaliga är hennes offer. Från hennes hus går vägen till dödsriket, till dödens boning för den ner.
Vad gör det med mig när jag läser dessa ord? Ärligt! Vad gör detta med mig?
Jag sitter med den frågan innanför den svarta plåtkarossen. Och jag lyssnar länge och väl för jag vill verkligen veta svaret på frågan.
Svaret är att texten får mig att ifrågasätta mig själv som kvinna. Min sexualitet, min längtan och min intention. Jag känner mig besviken och trött på allt dravel.
Jag noterar vad jag tänker och känner, men finner inget skäl att stanna kvar där framför en man med en sådan syn på sig själv och kvinnor. Istället tänker jag vidare på andra liknande situationer i livet.
När jag ser kvinnor i min egen ålder som jag tycker är förståndiga lägga upp bilder som uppenbarligen är så filtrerade att de ser ut att ha babyhud, vad gör det med mig?
Det får mig att tänka att ålder är fult och något som ska döljas.
När jag hör någon jag håller kär berätta en historia om kvinnor i min ålder som varit berusade och borde uppföra sig bättre, vad gör det med mig?
Det får mig att tänka att jag i min ålder påläggs förväntningar som inte gäller andra och det känns tungt.
När jag blir erbjuden ett arbete som tillgodoser den andres behov men inte mina som hen känner till, vad gör det med mig?
Det får mig att tänka att jag kanske kräver för mycket och borde nöja mig med det som erbjuds, och jag känner mig varken sedd eller värdesatt.
Exemplen radar upp sig i bilen och jag behöver inte dra dem alla. De pekar alla mot var jag befinner mig just nu i mig själv och i mitt liv. Jag står med den jag är och utgår från nuet. Jag ser och lyssnar till andras tankar om mig som mogen kvinna, men jag gör inte dessa tankar till mina egna. Jag noterar att om jag inte är vaken så formar de min syn på mig själv och den skeva självbilden kommer omedvetet att påverka alla mina val och handlingar.
Dessa tankar är rådande i media, i det globala samhället, i min egen kyrka och vår heliga skrift, i böcker, i teveprogram, i reklamen jag matas med, i majoriteten av mina nära och kära. Jag matas ständigt med dem, men det är inte Guds tankar om mig. Aldrig, och jag menar aldrig någonsin har Jesus talat så till och om mig som kvinna som författaren av Ordspråksboken gör. Aldrig någonsin har Jesus suddat ut mina rynkor och photoshoppat bort min ålder. Aldrig någonsin har Jesus krävt att jag ska uppföra mig exemplariskt medan andra undslipper med malätna ursäkter som använts till förbannelse. Aldrig någonsin har Jesus kommit med ett erbjudande som gör hans liv lättare, men inte mitt. Aldrig någonsin har något av detta hänt och aldrig någonsin kommer det att ske. Så ännu en gång påminns jag om orden som kom till mig 2016: Kristus i Kvinnan, Kvinna i Kristus. Det är vägen framåt för mig. Jesu tankar om mig och inga andra är jag intresserad av att lyssna till och låta mig formas av.
Detta är sanningen om Guds ande och mig som kvinna, skrivet julen 2016:
Kram,
Marie
コメント