top of page

Vad vill du bli ihågkommen för?

Jag funderar över den frågan efter Matthew Perrys död häromdagen. Han blev 54 år. Jag fyllde nyss 55 år. De flesta av oss minns honom från serien Friends, men hur vill han bli ihågkommen?


Since his near-death experience in 2018, Perry had found solace in friends, frequent games of pickleball and, especially, writing. Though producing “Friends, Lovers, and the Big Terrible Thing” had forced him to relive his darkest moments, it also connected him to “all the sufferers out there”: “I had a story to tell, a story that could really help people,” he wrote. “And helping others had become the answer for me.”


Indeed, for all his success as an actor and, more recently, as a bestselling memoirist, Perry told The Times in April that his work was not the center of what he hoped would be his legacy.

Asked how he’d like to be remembered, he said: “As a guy who lived life, loved well, lived well and helped people. That running into me was a good thing, and not something bad.”

Los Angeles Times, Oct 28 2023



Vad vill du bli ihågkommen för?

Den frågan kommer från gränsen mellan detta liv och livet efter detta. Den pekar inte på vem du vill bli, utan på vad du vill lämna efter dig till andra människor. Den kan hjälpa oss att gå bortom vårt eget självförverkligande och söka vår lycka i att vara till välsignelse för andra.


“Nobody wanted to be famous more than me,” Perry told The Times in April, discussing “Friends, Lovers, and the Big Terrible Thing” at the Festival of Books. “I was convinced it was the answer. I was 25, it was the second year of ‘Friends,’ and eight months into it, I realized the American dream is not making me happy, not filling the holes in my life. I couldn’t get enough attention. … Fame does not do what you think it’s going to do. It was all a trick.”


Matthew Perry missbrukade alkohol och droger. Det kostade honom nästan livet 2018. Han skriver om detta i boken Friends, Lovers, and the Big Terrible Thing. Jag har inte läst den. Men jag hör honom när han säger att berömmelsen inte lyckas fylla hålen i hans liv. Att berätta sin historia och genom den hjälpa andra, blev svaret för honom.


Jag tänker på min barndoms bästa vän, Christel Niby, som blev ombudsman och kämpade för att ge andra bättre villkor. Hon hade också en historia att berätta. En jag inte kände till för vi var så små när vi umgicks, bara sex-sju år. Vi bodde i samma trapp på Hyacintgatan 42 på Holma och gick i samma klass i ettan. Hennes historia finns i självbiografin Jag står rak som utkom i november 2015.


I denna självbiografi berättar hon om sin barndom och de trauman hon har blivit utsatt för i skuggan av 60-och 70-talets välfärdsbyggande som var socialdemokratins skördetid. En tid där vuxna människor fick möjligheten att utveckla sig ibland på barnens bekostnad. Det är en berättelse om hur klassamhället är kvar på olika sätt. Hon talar om hur barn aldrig fick utrymme att existera, leva och finna sin plats. En berättelse om incest och sexuella övergrepp som nonchalerades, ignorerades och tystades. Berättelsen handlar om hur en ung kvinna ser orättvisorna i sin närhet och i samhället, blir indragen i fackföreningsrörelsen där hennes erfarenheter från hennes barndom och ungdom blir hennes styrka. Hur de blir en drivkraft och källa till engagemang och finner sig själv med alla sår och svårigheter som hon dagligen lever med. En stark och gripande berättelse om ett barns överlevnad och en kvinnas beslutsamhet att med alla svårigheter hon har mött och möter väljer att stå rak.

(Tyvärr slutsåld på www.bokus.se)

Liksom Matthew Perry finns inte heller Christel Niby kvar bland oss.


Jag läser just nu en bok av den danske journalisten Charlotte Rörth. Jag retar mig på den svenska titeln på boken. Den danska är Med rank rygg - en fortelling om tro og moderskap. På svenska heter den Allt jag inte vill tiga om: en berättelse om sorg, övergrepp och tro mitt i livet. Jag tycker den titeln är ett svek mot både Charlotte Rörth och bokens innehåll. Den förminskar författaren och hennes kraft.


Också Charlotte Rörth har en berättelse att dela som kan hjälpa andra. Men hon står inte ensam utan tar spjärn mot Jesus. Han är hennes stöd i sorgen efter sonen som tog sitt liv. Han är till stöd för henne i övergreppet hon utsattes för. Mötet med och tron på honom ger henne kraft att sätta ord på hur det är att vara kvinna och mor i en värld som på så många sätt föraktar det feminina.


Vad vill jag bli ihågkommen för?

Jag vill bli ihågkommen för att ha gjort skillnad för andra människor. Jag önskar att människor ska minnas mig som en person som berättat sin historia och därigenom avslöjat sanningen, sig själv och vågat visa upp allt det vi ofta döljer eller håller hemligt bakom skam och skuld, och rädsla för vad andra ska säga.

Jag vill bli ihågkommen för att ha varit en person som gav stöd åt människor som behövde min hjälp.

Jag vill bli ihågkommen för att jag med hjälp av Jesus segrade över alla de mörka makterna som kom i form av en alkoholiserad pappa, traumat att som sexåring mista den fadersgestalt jag hade i min arton år äldre systers pojkvän Totto, kaoset efter hans död och mina föräldrars skilsmässa, de sexuella närmanden i tonåren av vuxna män i skola och familj - människor som borde ha varit de som gav mig stöd, sveket från samhället när jag åkte in och ut från sjukhuset med våldsamma magsmärtor, den traumatiska aborten som ung kvinna, självmordsförsöket, alla gånger jag blev förföljd av män när jag åkte hem från mitt arbete, arbetsgivarna som straffade mig för att jag stod upp för mina arbetskamrater, cheferna som gav mig beröm och ansvar men aldrig förhöjd lön, allt det uttalade och icke uttalade som fanns i media om hur jag som kvinna skulle vara och inte vara, all skam och skuld som pålagts min kropp och sexualitet, alla svek, alla orättvisa handlingar och inte minst den utbredda förnekelsen i både samhälle och kyrka om den ojämlikhet som råder mellan könen.

Jag vill bli ihågkommen som den som överlevde helvetet och tog tillbaka sitt liv för att sedan kunna ge det till alla de kvinnor, män och barn som behöver det. Inte bara genom mina böcker, utan också ansikte mot ansikte i de personliga mötena.


Kram,



bottom of page