Jag tänkte precis sätta mig på cykeln för att ta mig till affären. Kyl och frys behöver fyllas på. Men när jag tittade ut genom fönstret såg jag att det börjat snöa. Nu sitter jag här vid köksbordet med tända ljus och lyssnar till stilla vintermusik. Det är inget väder att cykla i.
Vad som fick mig att gråta när jag fick se de vita flingorna vet jag inte. Men något hände. Snön berörde mig. Försiktigt, men tillräckligt för att nå in till något där inombords.
Kanske handlar det om tid, för det har jag funderat på idag. Tid som en gåva till mig själv. Tid att bli frisk från en influensa. Tid att bygga upp ett nytt liv efter att allt rasade samman. Tid att läka ett brustet hjärta. Tid att starta upp mitt företag igen. Tid att anpassa mig till det nya arbetet. Tid att resa mig för att åter gå på egna ben. Tid att tänka, känna, vila och bara vara. Tid att leva. Tid att låta var sak ta sin tid.
Jag satt en stund med hemsidan. Både Sötnosen och Madame Ooh la la har nu fått egna rum härinne. Sedan ville jag rita Sötnosen, men det gick sådär. Den enda lilla bild som kändes som hon var den teckning där hon knappt syntes, där Anden var i förgrunden och Sötnosen stod i bakgrunden med en utsträckt hand och matade sin vän med solrosfrön.
Skatorna söker sig in på uteplatsen sedan igår när första snön föll. De minns att det finns en säck med hundmat de kan picka hål i och så få sig ett skrovmål utan större ansträngning.
Kanske behöver jag näring. Det var två veckor sedan jag var på mässa. Jag saknar inte högmässan om jag ska vara ärlig. Den sista tiden har högmässan känts mer som en tyngd än en vila. För många ord, för många människor, för lång tid. Men morgonmässan på min arbetsplats saknar jag. Det enkla, det stilla, det korta, men till innehållet näringsrika och personalens musik och sång. Jag tror det är vad hela mitt väsen längtar efter. Sådant som mättar kropp, själ och ande.
Kroppen behöver kärlek och beröring, ömhet och närhet som mättar på djupet. Själen behöver liv, sådant som berikar och befruktar, inspirerar och värmer. Anden behöver Jesus, nattvardens bröd och vin, kanske några vakcra toner och en enkel taizesång.
Allt har sin tid berättar Predikaren 1-8:
Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
Jag tränar på det i mitt eget liv, att låta allt få lov att ha sin tid, också det vi kallar för negativt och som kanske är obekvämt och smärtsamt. Vi vill nog som människor gärna dra ut på den tid som är till för att plantera, att bygga, att le, att dansa, att ta i famn och att älska. Och vi försöker nog skynda på den tid som är ämnad till att rycka upp, att läka, att riva ner, att sörja, att avstå från famntag och att hata. Men ingenting av det varar för evigt. Det är inte meningen att vi ska fastna, att vi ska stagnera, inte dra ut på tiden eller skynda på den. Allt har sin tid. Nu är vintertid, en tid att hjälpa fåglarna få i sig mat så de överlever vintern.
Jag vill gärna vara på en annan plats än den jag är på. Jag känner otåligheten i mitt inre. Jag vill vara helt återställd. Frisk som en nötkärna. Med ett eget själfullt hem. I en relation med en kärleksfull man. Med en solid ekonomi och ett företag som blomstrar. Det är en sund och god längtan jag bär på. En önskan om ett gott liv för mig. Där hålen fyllts i. Ett liv som ser till mina grundläggande mänskliga behov och därför bär mig.
Men något i mig anar att allt kommer i sin tid, att det hållbara nya livet inte kan forceras utan växer fram i sin egen takt. Att bostaden, maken och kunderna ges mig som gåvor på samma sätt som arbetet som husmor kom som en gåva i precis rätt tid. För hemmet, mannen och kunderna bygger på relationer. Det ska vara rätt tid för båda parter. Någon ska flytta ut för att jag ska kunna flytta in. En man ska längta efter en relation såsom jag längtar efter en. Jag ska ha något att sälja som kunderna verkligen vill ha. Det måste alltså ske ett möte på en tidpunkt då båda parter är redo så att utbytet kan ske och gåvorna kan bli mottagna och gåvor ges.
Skynda inte. Ta dig den tid du behöver för det som är just nu i ditt liv. Vare sig det är något njutbart eller något svårt. Överge inte dig själv.
Комментарии