Skam

"Vi känner oftast inte av skammen annat än som en vag tyngd. Men skammen tar vår kraft. Den oförklarliga tröttheten som inte vill gå över. En stum sorg som inte ens orkar bli till gråt. Kreativiteten sinar. En människa som bär på skam kan tystna."

De senaste dagarna har Ylva Eggehorn skrivit om skam i den dagliga andaktsbok jag läser. Beskrivningen ovan får mig att stanna upp. Den talar om mig. Hon ringar in flertalet tillstånd jag går omkring och bär på.

Ylva menar inte tröttheten som gjorde att jag sov till klockan elva denna förmiddag. Eller tyngden som gör att jag släpar mig fram, äter rostad macka till middag och ligger seg i soffan hela dagen och tittar på teve. Min kropp bär på en infektion av något slag som gör halsen sårig, huvudet lite febrigt och fötterna blytunga. Under den fysiska infektionen finns skammen. Osynlig. Irrationell. Men ändå fullt verklig. Nu när jag inte kan göra så många knop tänker jag passa på att utforska det som gör mig fel. För det är typiskt för skammen, den gör mig som människa fel.

Jag förstår att människor allra helst vill hålla sig långt borta från sina känslor av skam. Skuld är mer begriplig. Dumma handlingar kan jag be om förlåtelse för. Skuld kan ibland gottgöras. Jag kan göra om och göra rätt. Skuld ligger på något sätt utanpå människan. Det handlar om vad jag kanske sagt eller gjort, eller inte sagt och gjort när jag borde ha gjort det. Skuld kan lyftas av.

Skam däremot ligger under huden på en människa. Den angriper mig som person.

Jag inser först nu i denna skrivande stund att det är skam jag känner nästan varje gång jag publicerat ett blogginlägg. Det hindrar inte mig från att skriva, men jag upplever känslan av skam dagligen.

Efter att ha bott två år hos min dotter är det uppenbart att många andra människor skulle skämmas över att leva som jag gör. De skulle skämmas över att inte klara sig själv, av att "behöva" bo hos sin dotter, att inte ha ett eget hem. Den skammen har jag kunna skaka av mig. Jag skäms inte över min livssituation. Jag har inget behov av att vare sig försvara eller förklara hur den uppstod.

Inte heller skäms jag för att ta beslut som gör mig lite obekväm, som nyligen när jag valde att avsluta samarbetet med Svenska kyrkan i Florida och jag avgick som förtroendevald i församlingsrådet.

Så vad är det för en vag tyngd, som tar min kraft, som kommer med en djup trötthet jag inte kan vila bort och en sorg utan tårar, där kreativiteten sinar och jag tystnar? Varför känner jag mig fel? Inte att jag gjort eller gör fel, utan är fel. Varför känner jag mig utanför? Varför känner jag mig ensam med mig själv? Varför känner jag att jag inte riktigt passar in någonstans? Varför känner jag att ingen människa kan älska mig för den jag faktiskt är? Varför känner mig ibland övergiven och bortvald?

Det fanns en tid då skammen var ännu djupare. Då jag kände mig värdelös. Ibland också oduglig. Att andra hade det bättre utan mig, att jag lika gärna kunde vara död, för jag var ändå bara en börda för andra människor. Tack och lov är skammen inte längre så djup.

Varför skriver jag samma sak om och om igen i mina skrivböcker, att jag bär på en känsla av att inte vara mottagen? Inte helt och fullt. Inte hela jag med allt vad jag kommer med. Frågorna är många. Och det är bra. Jag vill bli befriad från skammen jag bär på kring min egen person. Jag vill inte skämmas för den jag är.

Jag tänker att skam är en djupt liggande själslig infektion som får min självbild att insjukna. Skammen infekterar mitt skrivande som jag nämnde. Efter nästan varje blogginlägg skäms jag mer eller mindre. Jag skäms för att jag visar mig sådan jag är. Jag skäms för min egen person. Kanske förstärks just den skammen i mötet med sociala medier där bilden människor visar upp av sig själv oftast inte alls överensstämmer med verkligheten. Jag har svårt att förhålla mig till det väldigt tillrättalagda, till den lyckliga fasaden och de glättiga citaten.

Det finns skam jag vet härstammar utifrån. Den skammen gör nog allra mest ont. Jag anar att det är såret som fortsätter att infektera själen och angriper självbilden. Det är när människor skäms för sin relation till mig och skäms för den betydelse jag har eller har haft i deras liv. När jag förringas av dem jag gett mig själv allra mest till. När de inte vill bli sedda ihop med mig och inte kopplas samman med mig, just för att jag är den jag är. Den skammen är förlamande.

Just nu serveras soppan i min församling i Furulund. Arbetslaget har alldeles säkert löst sopplunchen på allra bästa sätt i min frånvaro. Kanske saknas det där lilla extra, kärleken jag har i mina händer när jag bakar hembakt bröd och kakor, när jag hackar grönsaker och ber Herre förbarma dig över oss för att tiden behöver sträckas ut lite.

Jag är uppskattad och omtyckt på min arbetsplats, det gläder mig. Men jag är i mitt arbete utbytbar och kan ersättas. Det vilar jag i idag när jag är sjuk.

Men i vissa relationer är jag inte det. Där kan jag aldrig någonsin ersättas. Inte på långa vägar. Ändå är det just i de relationerna jag har blivit utbytt allt sedan barnsben, i min ungdom och rakt igenom hela mitt vuxenliv. Jag tror det är roten till min upplevelse av att vara fel och övergiven, att inte vara mottagen, att inte vara erkänd som värdefull och icke utbytbar i en relation.

Det har skapat en märklig och skev självbild i mig när jag tagits emot och uppskattats av de människor och på de platser där jag är utbytbar, men inte i de relationer där jag inte kan ersättas. Frågan är hur jag sätter stopp för det. Hur den röda tråden som löpt rakt genom mitt liv nu klipps av en gång för alla. För allra innerst inne vet jag att jag är en gåva.

Innehållet i den gåvan är både av mänsklig och gudomlig karaktär som faktiskt inte kan särskiljas. Jag kommer med kärlek som strömmar ur mina händer vare sig jag lagar mat, skriver, tecknar eller smeker en människas kind. Jag kommer med en djup längtan efter att förstå och leva i sanningen. Jag kommer med den frimodighet som krävs för att synliggöra och sätta ord på allt som lägger sig i vägen för sanningen. Jag är villig att syna mig själv och göra förändringar, och jag vill att andra söker sanningen om sig och gör de förändringar som krävs. Annars förblir allting som det alltid varit. Det krävs som bekant två för att dansa tango.

Jag har en önskan om att bli mottagen med allt det som Gud nedlagt i just mig. Jag har en önskan om att få berätta historien om en annan röd tråd än den som genomsyrat mitt liv. En ny kärlekstråd där jag är älskad precis för allt det som är jag, där jag är mottagen, vald och icke utbytbar. Där skam och skuld är sådant vi talar om med varandra och åtgärdar när så behövs. Där sanningen är det som förenar oss och får oss att växa till att bli mer av dem vi är. Där vi lyfter av sorgen från varandras axlar. Där vi berikar och befruktar varandra. Där vi får varandra att tala, inte att vi tystar ner det obekväma och svåra som livet dukar fram till oss. Där vi kommer med liv, inte död, till varandra. Där vi kan stå sida vid sida i offentlighetens ljus. Där vi värdesätter varandra och erkänner behovet av varandra. Där vi inte kan tänka oss ett liv utan varandra.

Skammen lurar i både de ytliga och djupa skikten. Ingen skam ska förringas, den behöver älskas bort av människor och välsignas bort av Gud. Människan skäms för hur hon ser ut, för sin längtan, för sin saknad, för sin sexualitet, för sin livssituation, för sin sin ekonomi, för sina tankar och känslor, för sina drömmar och sin tro. Skammen är utbredd och det talas alltför sällan om den.

Vi skäms nämligen för att tala om skammen vi bär på, för att vi känner oss ensamma och värdelösa, odugliga och bortvalda, små och vilse. Vi skäms för att vi känner att vi inte passar in i familjen eller samhället och inte hittar vår plats. Vi skäms för att vi inte är lyckliga trots att vi har allt en människa kan behöva. Vi skäms för vårt överflöd i en värld av djup fattigdom. Vi skäms för vår fattigdom i en värld där vi påstås kunna skapa vår egen lycka och rikedom. Vi skäms för att vi inte längre attraheras av vår partner. Vi skäms för att vår partner inte längre vill vara intim med oss. Vi skäms för att vi känner oss sårade och avvisade. Vi skäms för att vi inte förmår älska den vi lovat att älska i nöd och lust. Vi skäms för våra brustna relationer till barnen, släkten, föräldrarna. Vi skäms för så mycket och eftersom ingen riktigt vill tala om skammen sväljer vi alla den. Och eftersom vi inte möter vår egen skam så den kan lösas upp i ljuset av Guds och människors kärlek, lägger vi den skammen på andra som inte längre skäms för allt de vi själva gör.

Tillägg:

Mina fingrar är stelfrusna efter en kort hundpromenad. På spisen står en kastrull med vatten som ska bli till en kopp värmande te. Alldeles strax ska jag krypa in under fleecefilten i soffan och slötitta på alla snälla och mysiga teveprogram som visas dagtid. Men först vill jag bara göra ett tillägg för tankarna kring skam bar jag med mig under den kyliga promenaden.

Som kvinna lärde jag mig tidigt att skämmas för något så viktigt som att sätta gränser gentemot andra, i synnerhet män. Som barn växte jag upp med en förväntan på mig att jag skulle krama och tacka de vuxna, vare sig de förtjänade det eller ej. En förändring i vårt land pågår. "Stopp min kropp!" är nu något vi lär ut redan i förskolorna. Tack gode Gud! Vi har även ett namn för flickors könsorgan, snippa, vilket inte fanns på min tid.

Men i andra delar av världen fråntas kvinnor alltmer bestämmanderätten över sina egna liv och sina kroppar. Och i det stora landet i väster och på sociala medier skanderar män "Your body, my choice!" i sitt tilltal till kvinnorna.

Det är tydligt att det pågår en kamp i vår värld. Den striden utspelar sig först och främst inom oss människor och den är numera fullt synlig i vår syn på andra, i synnerhet på sociala medier. Om jag som kvinna, eller ett litet barn, skäms för att sätta ner foten och markera gränserna som upprätthåller hälsa, integritet och självbestämmande då är vi ett enkelt byte i den strid som utspelar sig i vår tid. Att syna skammen är en nödvändighet för att också nå fram till den sunda skam som hjälper oss att värna varandra.