Ensamhet, jag tror det varit en av mina djupaste drivkrafter i livet. Det är vad jag ser nu när jag gör en tillbakablick såhär på annandag pingst. Dagen som fram till 2004 var en röd dag och som året därpå ersattes av att Sveriges nationaldag blev en helgdag. Temat i kyrkan på annandag pingst är Andens vind över världen. Så ikväll går jag på mässa.
Det är i mellanstadiet jag kan erinra mig mina första känslor av ensamhet. Kanske spelar puberteten in. Kanske uppstår känslan av ensamhet i den inre spänning som uppstår i just den åldern när kroppen driver mig till att vända mitt ansikte mot världen, söka kontakt med människor utanför familjen, detta för att jag en dag ska kunna bryta upp och bilda en egen familj.
Jag är yngst av fyra syskon så jag hade ingen erfarenhet av fysisk ensamhet. Dessutom hade jag många kompisar att umgås med både i skolan och på fritiden. Som ung flicka var jag utåtriktad, högljudd, väldigt fysisk som person och sökte kroppskontakt.
Det är i femte klass jag lägger ner min klarinett och allt övande på egen hand. Istället snörar jag på mig ett par fotbollsskor och tar min plats i ett lag. Med det valet sker en förändring i mitt lyssnade och i min relation till kroppen. Jag går från att lyssna inåt med hjälp av mitt fina gehör till att lyssna utåt för att följa tränarens ord. Min kropp går från stillheten och att vara ett med mitt instrument till att springa fort och sparka hårt. Med facit på hand skulle jag råda flickan till att fortsätta spela klarinett samtidigt som hon spelar fotboll, för jag tror så här i efterhand att en spricka inom mig uppstår i detta tvära kast. Jag ser idag att musiken var mitt band till Anden, till det finstämda lyssnandet och den djupa närvaron med min egen kropp.
När jag började blogga 2007 var det som om jag återupptog kontakten med Anden som ännu fanns kvar inom mig. Bloggandet tog vid där musiken hade tystnat. Jag var vid den tidpunkten i mitt liv på väg bort från den fotbollsplan som efterfrågade min snabbhet och fysiska styrka, min uthållighet och villighet att ge allt för laget. Där jag egentligen aldrig riktigt tillvaratogs som person för jag var så allsidig att man kunde flytta runt mig på alla möjliga positioner. Så hade det varit när jag sprang runt på grusplanen och det gällde nu också i arbetslivet och i äktenskapet. Min uppgift hade med åren kommit att utvecklas till en roll där jag fyllde upp luckorna när de andra uteblev.
Jag började blogga när jag låg i skilsmässa för att jag fann det enklare att kommunicera via en blogg än att hålla alla människor informerande genom enskilda samtal. Året därpå, sommaren 2008, startade jag mitt eget företag Själaglad. Jag behövde inte längre spela efter de märkliga nedbrytande regler och normer som tycktes råda i vårt samhälle, i familjen och i arbetslivet för att slippa känna den djupa ensamheten. Jag var trött på att vara andra människor till lags, men längtade efter att vara mer tillsammans med Gud.
Trots att jag sitter i min ensamhet här på uteplatsen och skriver, känner jag mig inte det minsta ensam när jag bloggar. Tvärtom. När jag var ung lade sig mina fingrar över hålen på blockflöjten och klarinetten. Nu söker de istället kontakt med tangenterna på min dator. Då kom det ut toner i både moll och dur. Nu kommer det ut både lågmält vemod och ord som lovsjunger Gud och livet. Flickans gehör är kvinnans gehör. Vi lyssnar båda efter samma sak. Efter Anden som fyller oss och leder oss.
Här där vi är finns ingen som värderar oss eller driver på att utföra mer än vi egentligen förmår. Här där vi är finns ingen konkurrens, ingen att jämföra sig med, ingen att tävla mot. Här där vi är finns en blick som ser utan att värdera, men med en förmåga att utvärdera. Här driver inte ensamheten mig ut ur mig själv för att vara den andra vill att jag ska vara. Här driver kärleken mig att säga som det är, att vara mig själv och att älska Gud och livet. Vår enda motståndare här är lögnen. Inte människor i sig själv. Inte världen i sig själv. Inte ordning och regelverk i sig själv. Utan lögnen, i vilken form den än sig klär.
Ibland kan jag känna mig ensam tillsammans med andra människor. Jag förstår idag att det är för att vi inte har samma nav i tillvaron. Gud är mitt centrum, så är det inte för alla.
Jag finner det idag svårt att samarbeta också där navet är detsamma men däcken är helt olika. Vi driver nämligen åt olika håll. Det räcker inte att ha Gud som nav om slangen och däcket vill göra människor till viljes snarare än att göra Guds vilja.
Sommaren 2021 tog jag denna bild. Jag sorterade lådor och fann flickan jag en gång var och ännu är. Hon som spelade klarinett och klev in på en fotbollsplan. I december samma år skrev jag denna text till bilden på Instagram:
Min älskade Gud,
Du har klätt mig i denna kropp
och sett mig växa upp.
Din blick har vilat på mig,
också när jag ropat på Dig.
Du formade mig långt innan jag blev till,
därför lyssnar jag till vad det är Du vill.
Mitt hår har Du kammat.
Mina ögon har Du målat bruna.
Mina kinder har Du pudrat.
Mina läppar har Du smort.
Du har lyft oket av mina axlar.
Ditt kors har Du lagt i min hand.
Ditt milda hjärta vill Du ge mig.
Din sanning knyter Du runt mitt liv.
På mitt finger har Du trätt Din kärleksring,
utan Dig är jag ingenting.
På Dina ord och löften litar jag,
för Du är med mig varje dag.
I nöd och lust,
inte ens döden kan skilja oss åt.
Jag är Din.
Du är min.
Jag älskar att skriva. Det är mitt instrument. Jag älskar att blogga. Det är min sorts musik. Orden och bloggen är min slang och mitt däck på det livshjul som har Gud som sitt nav.
Det är här jag kommer till min rätt. Det är här jag fyller ut den plats som är min. Det är här vi umgås, Guds ande, du och jag. Det är här jag väljer kärleken om och om igen, och med den även sanningen också de gånger den bränner till.
Min inre tonåring är det frö, eller kanske snarare den nöt som världen med sin ovarsamhet slutligen knäckte, och som Gud blixtsnabbt plockade upp i sin hand och satte i Själaglads jord. Om jag hade varit kvar "i världen" hade det heliga i mig som fanns innanför det hårda skalet gått förlorat. Det heliga kan inte överleva i den världsvida ordning som ser Skapelsen och människor som naturresurser det är tillåtet att tömma ut till sista droppen för sin egen vinnings skull.
Jag följer Rebellmammorna på Instagram och deras kamp för klimatet. De har mitt fulla stöd. Själv är jag en rebellmamma som för en kamp om människans inre klimat och hävdar med bestämdhet att vi alla bär på helighet inom oss, men heligheten kan endast komma till liv och växa fram om det hårda skalet kring oss knäcks och vi låter Gud plantera det heliga i den jord som inte drivs av marknadskrafter, utan av Andens kärlekskraft.
Vinsten är inte pengar och materiella tillgånger. Inte för Rebellmammorna eller för mig. Vinsten är långsiktig och visar sig i en ny himmel och en ny jord, en ny Skapelse och en ny mänsklighet.
Rebellmammorna och jag utkämpar samma kamp för livet, vi gör det bara från olika håll och med de olika medel vi har att tillgå. Förändringarna måste ske både inuti och utanför oss. Samtidigt. Och det är vad som händer. Titta dig omkring bland kvinnor. Det är där det utspelar sig. Striden för livet. De är mina lagkamrater. Om än på distans. Vi slåss inte mot människor. Vi slåss mot lögnerna. Och Anden är med oss. Sanningens ande. Livets ande. Tröstaren och Hjälparen. Vägledaren och Terapeuten. Guds heliga ande. Därför är segern vår.
Kram,
Comments