Änglar - de goda och de onda

För mycket ord. För många människor. För höga ljud. För mig.

Jag sorterar i allt det osorterade jag tagit emot denna morgon. Här, där jag sitter i det upplysta hörnet av min tillvaro. Där murgrönan nått toppen på sin klätterpinne och nu slingrar sig nedåt igen. Här, där lavendeln som förut var en boll nu börjar likna en buske, vilket den ju faktiskt i grunden är. Här, där tomaterna fortsätter att mogna och jag ännu klipper örter till maten jag lagar. Här, sjunker jag sakta ner från mitt trötta huvud. Ner i min kropp. Ner i min själ. Ner i själva livet.

Jag saknar att vara här med er. Här, där jag andas djupa livgivande andetag. Här, på den plats som känns så långt ifrån världen och som rymmer mig, dvs Gud och den jag är.

Någonstans under mässan slutade jag lyssna utåt. Orden, kanske hade de intentionen att leda mig hem, men de förde mig på så många omvägar att jag till slut inte orkade vandra med. Den resan har jag nämligen redan gjort. Den var lång. 25 år lång. Och alldeles i slutet av den fann jag den korta vägen. Den fanns där alltid, men jag kunde inte se den. Mina inre ögon var alltför grumliga och jag behövde först förstå mig själv innan jag kunde ta genvägen in i Gud.

Det är Ärkeängeln Mikaels dag idag. Min älskade skyddsängel.

Jag har upplevt den strid som beskrivs i Uppenbarelsebokens text som läses idag. Jag har mött en av de onda änglarna. Han förförde mig när jag var som mest sårbar. Det gjorde han endast ett par veckor efter att jag hade mött ärkeängeln Gabriel och fått tillbringa en kort stund i Himmelen.

Jag hade öppnats upp för himlens andemakter. Jag hade mött den villkorslösa kärleken och Guds sändebud. I mig hade en ny längtan väckts, att förenas med den kärleken och leva i den. Innan dess var jag inte ett hot mot de krafter som vill söndra och splittra. Efter mötet med Gud var jag ett stort hot. Jag visste ju och ville något annat än det liv jag tidigare hade levt. Jag kunde med all säkerhet säga att Gud existerar och att Gud är oändlig kärlek och ett fridfullt omslutande ljus. En Gud ingen människa behöver frukta. En Gud som lever, älskar och längtar efter sin människa. En Gud som inte vill äga, utan befria.

I himlen dit Gabriel tog mig fanns inte den onde ängeln. Den onde steg ner genom den öppning som mitt nyvakna Gudsmedvetande hade lämnat efter sig. En öppning som inte kan tillslutas. Ett seende som inte kan återgå till sin blindhet. En medvetenhet som inte kan bli omedveten. En kärlek som inte kan förnekas.

Den onde kom förklädd som en ängel i kärlek och längtan efter mig. Han steg in via mitt sinne, på samma plats där Gabriel hade lyft upp mig. Han var oemotståndligt vacker. Pulserande. Åtråvärd. Och jag var svältfödd på kärlek. Alla sorters kärlek. Att vara sedd. Att känna mig älskad. Att uppleva mig attraktiv. Och det visste den ängeln. Trots allt är ju hans ursprung Gud. Fastän att han gjorde uppror mot sin Skapare.

I samma ögonblick som jag kände mig otrogen förstod jag att något var fel. Plötsligt fylldes jag av en mycket olustig känsla och jag blev väldigt rädd. I min inre verklighet där allt detta skedde fick jag plötsligt kraft att sparka bort den onde från mig. Han ville tränga in i mig. Han ville äga mig. Han ville göra mig till sin. Och precis som det står i Uppenbarelseboken så försökte han besegra både min mark och mitt hav.

Vad jag inte visste då var att den onde redan var besegrad. Veckan innan hade Jesus visat sig för mig i mitt inre. Men som en man som inte liknar den Jesus vi ser på ikoner och i filmer. Och mitt under min strid med den onde fick jag för mig att kalla på denne ljusets man som kommit med kärlek, frid och gläjde en vecka tidigare. Och han återställde ordningen i mig, i mitt inre. Sedan dess har jag aldrig mött någon ond ande inom mig, men utanför mig har det skett.

Jag förstod något idag när jag slutade vandra med resten av församlingen genom mässan och istället tog genvägen hem. Jag förstod varför den relativt nya platsen i mitt inre skiljer sig så mycket från hela den väldigt rika och frodiga inre meditativa värld jag levt i sedan mitt möte med Gud för 25 år sedan.

Jag är nu i Gud. Förut vandrade jag i den miljö där Gud är i mig.

Jag är i Jesus Kristus och just därför är platsen så avskalad, enkel och stilla. Därför känns det enkla lilla huset som har öppningar men saknar både fönster och dörr, också som en grav. Dit in går jag varje kväll för att dö ifrån mig själv och världen. För naken föddes jag och naken dör jag. Ingenting mer än mig själv, den jag är i Jesus Kristus, får jag med mig in i evigheten.

Ibland tänker jag om mig själv att jag kanske bara har en livlig fantasi och att jag själv hittat på allt detta. Men så stannar jag upp en stund och undrar hur jag i mig själv kunnat uppleva allt detta utan att jag först känt till berättelserna i Bibeln. Hur kan Bibelns berättelser finnas i mig när ingen människa läst dem för mig? Hur kan det komma sig att de är mina personliga historier när de egentligen är Guds frälsningshistoria?

Bibeln har kommit att förklara för mig vem jag är. Inte i dina ögon. Inte i någon människas ögon. Inte i det ondas ögon. Men i Guds ögon. I mötet med hans blick. I närvaron av frid och kärlek. På en plats där jag inte behöver sortera för allt är redan iordning. Där varje bokstav i varje ord är ett frö och inga tomma ord existerar. Allt som talas blir till.

Tänk att den hemlöse Jesus har en boning i mitt hjärta. Tänk att när jag möter honom där är det ytterst sätt ett möte med mig själv. Stanna upp inför den obegripliga sanningen. Ytterst sätt är Gud i mig mitt sanna jag. Jesus är avbilden. Han är mitt sanna jag. Och det som ser Jesus och är närvarande med honom. Det som talar till och om honom, det är mitt medvetande. Mitt Gudsmedvetande. Alltså också något utomjordiskt.

Mellan det Gudsmedvetandet och Jesus Kristus spirar kärleken, Guds ande. Min kropp och själ har som uppgift att vara ett hem åt det gudomliga i mig. Ett själfullt och fridfullt hem där Jesus kan verka men också dra sig undan för att vila.

Jag känner solen i mitt ansikte. Guds blick är värmande. Den får mig att slappna av. Sjunka ner i djupet av mitt hjärta där Jesus alltid väntar på mig.

Jag hör rasslandet i ekens löv som börjar torka och skifta färg. Guds vind är vilsam. Den för mig hem till stillheten och enkelheten där tystnaden bor.

Jag är trött. Mycket trött. Världen tröttar ut mig. Den rymmer för mycket ord. För många människor. För höga ljud. För mig.

Kram,