"Det finns inget mörker som kan fördunkla Faderns ljus." Jag tänker att Wilfrid Stinissens ord denna morgon i min andaktsbok kan vara till tröst för många. Själv minns jag att jag kunde finna glädje och vila i att livet utanför mig fortgick när min egen tillvaro under flera år var becksvart, tung och kantad av tanken på att sluta leva.
Det är en konst att hålla plats för den dubbelhet som tillhör både människan och hela mänskligheten. Jag har lyssnat till både män och kvinnor där dubbelheten varit väldigt tydlig. En och samma människa kan vara både djupt kriminell, ja till och med ha blod på sina händer, och samtidigt vara drivande och en verklig medmänniska som hjälper människor i djup nöd. Jag har stått ansikte mot ansikte med en sådan person och lyssnat på båda sidorna som berättat om sina gärningar.
Det finns sådant jag gjort i mitt liv som andra skulle helgonförklara mig för. Det finns sådant jag gjort som många skulle förakta mig för. Jag känner min egen dubbelnatur. Det finns ett sant själv i mig och ett falskt själv i mig, båda är jag. Den stora faran tror jag ligger i att vi helst bara vill identifiera oss med den goda delen, den gudomliga. Vi riskerar då att sätta oss över andra människor. Vi luras att tro att vi är något mer, något bättre, något heligare. Vi ser inte att det vi kallar för vårt ljus faktiskt är vårt mörker.
När jag växte upp lärde jag mig i skolan att medeltiden (500-1500 e.Kr) var en mörk epok i världen. Därför blev jag så paff när jag för något år sedan såg ett program på Kunskapskanalen där man talade om hur andra delar än Västvärlden blomstrade under denna period. Då förstod jag att skolans undervisning kanske utgick ifrån ett västerländskt perspektiv, som om vi var världens centrum och de som "ledde" mänsklighetens utveckling framåt. Jag insåg också att saker pågår samtidigt i vår värld. Vissa delar kan blomstra och utvecklas medan andra områden genomlider krig, farsoter och nöd. Det är en tröst för mig att tänka så med tanke på vad som just nu sker både i Sverige och på andra ställen i vår värld. Jag önskar bara att jag kunde få höra mer om alla de goda nyheterna, de som vittnar om mänsklighetens godhet, välvilja, blomstring och utveckling.
Jag har noterat hos mig själv och hos människor i allmänhet att vi gärna stirrar oss blinda på de människor vi tycker beter sig "sämre" än oss själva. Det är ett sätt att rättfärdiga vårt eget mörker. Jag förstår varför. Det är inte lika trevligt att jämföra sig med de människor som kämpar med att tygla sitt eget mörker till fördel för sitt ljus. Dessutom är de människorna ofta svåra att hitta. De syns sällan i kommentarsfälten på sociala medier. De slåss med sina egna inre demoner, istället för att angripa andras galenskap.
Det pågår just nu massor av fantastiska saker i vår värld. Människor över hela vår planet kämpar för att ta hand om utrotningshotade djur medan andra hjälper naturen att återhämta sig på olika platser. Otroliga uppfinningar med lösningar på stora mänskliga problem dyker upp på olika håll i världen. Människor planterar mangroveträd, odlar korallrev och samlar in de sista exemplaren av en viss sällsynt groda. Detta sker samtidigt som barn bränns till döds i tält på grund av fallande bomber och temperaturen i de södra delarna av Pakistan nått 52 grader Celsius.
Jesus talar om en kropp. En människa. En mänsklighet. Han är huvudet och vi andra är lemmarna. Vi är alltså inte separerade. När vi förstår det på djupet, då börjar den nya himmelen och den nya jorden ta form. Först inom oss och sedan i förlängningen genom våra ord och gärningar.
Vi behöver förstå att när Pakistans invånare dör av den obegripliga hettan, är det Jesus som får värmeslag och dör. När palestinska barn bränns levande, är det stanken av Jesus brända kött vi känner. Vi är en enda organism, inte flera. En enda där allting hänger samman. Och allt som existerar gör det i Gud.
Allt jag tänker, allt jag säger och allt jag gör är därför något jag gör mot Gud. Därför kan jag fråga mig själv: När är jag med och dödar Jesus och när är jag med och ger honom liv? För mina ord kan vara som bomber jag släpper med avsikt att tysta eller utplåna de som inte är som mig. Mina handlingar kan vara som en droppe friskt vatten som fyller upp den källa som skänker liv. Det är mitt val. Min fria vilja jag förfogar över. Vill jag ta liv eller ge liv?
Det finns alltså en Putin, en Netanyahu, en terrorist och andra skuggsidor inom mig som jag inte vill ge näring. Förnekar jag min mänskliga dubbelnatur frodas dessa mörka sidor av mitt självbedrägeri. Jag behöver inte samtala med dem. Det är lönlöst. Att argumentera med dem blåser upp deras egon och ger utrymme för andemakter jag inte vill ha i mitt liv. Jag sänder Jesus till dem istället. Han vet hur man hanterar den ande som lockar med makt, utvaldhet och världsherravälde.
Jag vågar leva i sanningen om mig själv därför att jag inte är ensam och för att jag vet att mitt mörker är den plats där Guds ljus kan lysa upp vägen för de människor som vaknat upp till sin dubbelnatur och brottas med sanningen om sig själv. Människor som vill odla Andens frukter i sina liv. De frukterna är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Den sistnämnda råder det stor brist på i vår värld.
Det finns sidor med goda nyheter på bland annat Instagram, där man tar fokus på positiva händelser i smått och i stort. Det är härligt!
Jag kan berätta en verkligt god nyhet som förändrar allt. Gud har blivit människa för att hjälpa mig, dig, ja hela mänskligheten. Jesus är den människan. Hans liv vittnar om Guds godhet. Evangelium är grekiska för goda nyheter. Det låter som en saga för bra för att vara sann. Det låter kanske till och med lite smålöjligt, att Gud blev människa i Jesus. Men den som mött den villkorslösa kärleken blir inte förvånad. Guds kärlek är inte tomma ord. Guds kärlek tar ständigt nya former. Den kärleken började med Skapelsen vi fick i gåva. Den vackraste himlakropp vi känner till i Universum fylld av skönhet, liv samt mat och dryck så att vi kan leva här. En plats vi får kalla vårt hem. Ett hem vi är satta att vårda. Så stort är Guds förtroende för sin avbild, människan.
Sedan tog den kärleken mänsklig gestalt i Jesus, så att vi fick någon som kunde visa oss vägen hem igen till Gud och oss själva. Sådant livet var tänkt att bli.
Sedan tog den kärleken andlig gestalt i Anden, så att vi aldrig någonsin skulle behöva vara ensamma på denna vandring som livet är. För det räckte inte med Evangeliet, med Jesu liv och död, vi behöver en ständig följeslagare för att klara av att hantera sanningen och leva efter den.
Sedan är Guds tanke att Anden ska ta sin boning i varje människa så att vi kan leva med vår dubbelnatur utan att göra oss själva, andra eller Skapelsen illa. För att vi ska verka för varandra som olika lemmar i en och samma kropp.
Guds kärlek fortsätter att verka och ta form. I smått och i stort. Genom oss människor. Så när vi frågar oss var Gud är när bomberna faller och temperaturen stiger så är svaret överallt och i alla. Ibland lyckas han få en stridspilot att vägra följa order. Ibland lyckas han få en människa att dela sitt vatten med den som håller på att törsta ihjäl. Ibland vilar han en stund i den människa som av sig själv planterar ett mangroveträd. Så fråga dig inte vad Gud kan göra för dig, utan vad du kan göra för Gud. Gud behöver dig!
Kram,

Comentários