Barnet innanför skalet

Jag har inte skrivit något på bloggen på över en månad. Men något i mig vill sitta ned en stund och utforska vägen framåt med hjälp av ord härinne. En del av mig tänker att det är helt onödigt, att jag istället "borde" sätta igång med dagens alla uppgifter jag har att göra. Men så minns jag texten av Ylva Eggehorn som jag skrev om för ett par dagar sedan i vänbrevet "Tro och tvivel i adventstid" och jag tänker på barnet som bygger snölyktor och sjunger sånger för honom.

Att rulla snöbollar och bygga lyktor och sjunga kan i mångas ögon ses som onödigt, tydligen också i mina egna. Det är lätt att falla offer för tanken att sådana handlingar inte kan leda till något, att de inte är lönsamma, utan bara en lek. De tycks inte ha ett mål, de ger inte klirr i kassan, de är bara tidsfördriv för barn.

Men tänkt om leken är det väsentliga. Om just den här leken är själva kärleken. Det som på sikt gör skillnad även om det i stunden kan tyckas barnsligt.

Jag sitter här och rullar kalla ordbollar för att jag vill bygga ljuslyktor och sjunga julsånger för någon jag tycker så väldigt mycket om. En än som tycks visa sig för mig när jag tänker som ett barn.

Lek tillhör djurvärlden. Djurungarnas lek är träningstillfällen inför det vuxna livet som väntar dem. Helt avgörande för deras överlevnad. Människan skiljer sig inte så mycket från djuren som hon vill tro. Jag har mycket gemensamt med livet som finns i naturen.

I Sötnosens värld har djur börjat leta sig in alltmer. Nyligen blev hon vän med en lejonunge, Queen, ett modigt litet ökenlejon.

Sedan länge har Sötnosen älskat småfåglar. Och skator är visserligen busiga, men hon kan inte låta bli att tycka att de är rätt kul. Uttermamman med sina gulliga ungar som Sötnosen nyligen stötte på tog sig med enkelhet in i hennes lilla hjärta. Och när den stora kungsörnen hade läkt sin skadade vinge och åter kunde släppas fri, då blev Sötnosen väldigt väldigt glad.

I kyrkan i söndags träffade Sötnosen på ett åsnesto och hennes lilla föl. De tre blev genast vänner. Fölet ville gärna bli som sin mamma när den blev stor, så fölet bad Sötnosen sitta upp på dess rygg så det fick träna på att bära kärlek.

Jag behöver inte bygga en hel djurpark för att rymma Sötnosens djurvänner. I hennes värld är de alla fria. Ingen enda av dem bor i en bur eller går med koppel. Kärleken släpper fri, om du frågar henne. Den varken binder eller låser in sina vänner. Eller någon annan för den delen.

Jag önskar att jag kunde förpacka Sötnosen utan att stänga henne inne. Jag vill ge henne en form som gör att hon förblir fri, fortsätter att hänga hos mig och samtidigt ges en möjlighet att träffa dig.

Det är nio år sedan Sötnosen kom till mig. Jag tänker på henne som barnet innanför skalet. Och kanske är just de orden en grund att stå på inför 2026.

Jag knåpar ihop en liten enkel affisch. Det är och har alltid varit mitt sätt att säga ja till Anden, att göra en liten prototyp utan att veta om den någonsin leder till en färdig produkt. Idén är mottagen och mitt första steg är taget.

Jag vill gärna ge mig ut på vägen och berätta för er alla om Sötnosen. Kanske lär då också jag känna barnet innanför skalet på ett ännu djupare plan.

Kram och ha en fin advent,