top of page

Att vecklas ut

Jag hör ljudet av Sumos tassar när han går över stenplattorna. I bakgrunden väsnas robotdammsugaren inne i dotterns hem. Jag blickar ner på mina brunbrända händer och tänker att de är vackra på något märkligt sätt. De utstrålar värme och skönhet. Femininitet ut i fingertopparna. Detta är kanske mitt mest genuina och autentiska jag. Den jag är precis nu i denna stund. Min själ är iklädd i min kropp. Hon fyller ut den. Ingenting skiljer dem åt.


Jag sitter på en uteplats med vackra blommor jag planterat och nu vårdar ömt. I ett hörn där det är lä. Iklädd en färgglad klänning, min jeansjacka och ett par flip-flop. Vid ett kafébord, en kopp kaffe och min blogg. Det är sommar. Värme. Träd fulla av grönskande blad. Fåglar som kvittrar. Mer jag än så här i kan det inte bli.


Jag önskar att denna känsla av att helt och fullt vara mig själv bredde ut sig och fyllde upp varje andetag, varje ögonblick under dagen, alla situationer, allt arbete, alla relationer och hela min mänskliga tillvaro.


Det är fridfullt att vara jag. Det kommer med en lugn och harmonisk tillvaro. Djup kärlek känner jag för mig själv. Respekt. Ömhet. Vördnad. Mitt liv är värdefullt för mig. Jag lever inte längre för andra, utan med andra. Jag klär mig inte längre för att dra till mig mäns blickar. Jag gör inte längre sådant som handlar om att behaga andra för att så bli omtyckt.


Min blogg är något jag skapat för min egen skull. En plats där jag alltid låtit mig vara mig själv. Ett rum där jag gett mig utrymme att växa i kärlek och omsorg om mig själv och till livet. Bloggen är som en skön fåtölj jag kan sjunka ner i och slappna av. Jag behöver inte prestera något. Inte vara på ett speciellt sätt. Min blogg är inte en feelgood-bok, den är en livets bok med upp- och nedgångar.


Om jag fick önska mig något, och det får jag eftersom en mås sket på min klänning idag. Då skulle jag önska att min blogg var mitt levebröd, utan att mitt autentiska och genuina jag påverkades, att jag förblev jag och fick betalt för mitt skrivande. Det vore verkligen som att få en dröm att gå i uppfyllelse.


Min blogg startade på Själaglad blogg den 27 augusti 2007 och pågick ett år. Därefter har mitt bloggande hoppat runt på olika platser och under olika namn, därför har det allra mesta jag skrivit gått förlorat. Jag har nämligen stängt ner bloggarna och kastat allt innehåll. Men jag tänker att jag ska vara kvar här på denna plats nu. Det fina i kråksången är ju att jag kan ta med mig bloggen när jag flyttar utan att behöva flytta den. Nu skrivs den från en uteplats i Annestad. När jag började blogga satt jag i ett hus i samma stadsdel men en bra bit härifrån.

Kanske är det nu jag knyter ihop säcken eller sluter cirkeln. Inte genom att sluta blogga, för det vore ju dumt att ta denna godbit ifrån mig själv. Utan genom att önska att bloggen får lov att vara allt den kan vara, liksom den gett mig möjligheten att utvecklas och växa som människa.


Bloggen är som ett fönster mot omvärlden. Jag känner mig inte separerad från er när jag sitter och skriver, tvärtom. Jag upplever mig väldigt närvarande med livet och det är ju där ni andra också befinner er. Vi delar alla samma liv. Jag bara berättar om hur det ser ur från mitt håll och mitt perspektiv. Jag skriver om det allmänmänskliga. Om Gud, om längtan, om vardag, ensamhet, sjukdom, ekonomiska bekymmer, drömmar, skönhet, hem, kärlek, familj, fest, utveckling, framsteg, motgångar, oro, sol, regn, blommor och en kopp kaffe. Jag skriver om livet som det kommer.


En sak kanske kan vara värdefullt för dig och andra människor. Det är inte min tro, utan min kontinuitet. Att jag finns här på bloggen och har gjort så i sexton år. Närvarande för dig som vill vara i ett tryggt rum en stund för att lyssna till något genuint och autentiskt mänskligt i en värld som håller på att tappa bort just det mänskliga och autentiska.


Tack för att du läser min blogg.


Kram,

Marie

20 visningar

Opmerkingen

Beoordeeld met 0 uit 5 sterren.
Nog geen beoordelingen

Voeg een beoordeling toe
bottom of page