top of page

Darra sig fram till Gud

Idag ligger känslorna utanpå mig. Det är ett bra uttryck. Väldigt talande. Jag känner mig väldigt sårbar. Skör. Darrig i själen. Men jag vill tro att man kan darra sig fram till Gud och darra sig genom livet. Jag behöver tro det. Det är nämligen min väg.


Morgonens tsunamivågor av känslor har jag lagt i min skrivbok. Nu kluckar livets hav mot min inre strandkant. Jag står där dyblöt och skakar. Lika naken som alltid. Hur skrämmande det än är att vara sig själv helt och fullt.


Igår funderade jag mycket över längtan som mitt ledarskap. Idag funderar jag över delaktighet och gemenskap. Jag tror dessa funderingar hänger ihop på något sätt. Tankarna vandrar på allehanda stigar alltmedan gråten hänger sig kvar i halsen, stiger upp och sipprar ut genom tårkanalerna.


Jag har redan hunnit tänka "vad är det för fel på mig?", flera gånger denna förmiddag. Den tanken är som en scout, alltid redo, i ständig beredskap att kliva fram. Den hänger ihop med det ovan; längtan, ledarskap, gemenskap och delaktighet. Jag är ingen ensamvarg och inte det svarta fåret, ändå känner jag mig så. Ensamvargen och det svarta fåret tänker: "Vad är det för fel på mig?" Men jag är ett flockdjur och jag är ett vitt ulligt gulligt lamm.


Längtan har varit mitt ledarskap sedan urminnes tider. Mitt ledarskap har nästan alltid varit informellt. Den här förklaringen från Wise Consultings hemsida är väldigt bra:

Vad utmärker en informell ledare? Det är en person som inte har något formellt ansvar som ledare men har en framträdande roll i gruppen. Övriga gruppmedlemmar lyssnar på den informella ledaren som fungerar som en talesperson inom gruppen, gentemot andra grupper eller ledare.


Jag har alltid vågat bejaka och följa min längtan. Ledarskapet har uppstått för att människor känt igen sig själv och delat min längtan. De har tagit rygg på mig för att de ensamma inte har vågat eller förmått gå längtans väg.


Här får du en lista av längtan jag bejakat och följt, kanske kan du känna igen dig i en del. Jag har längtat efter...

  • att göra skillnad i världen, redan som liten flicka

  • Kärleken med stort K

  • ett gott och tryggt liv för mina barn

  • Gud

  • att hela mina sår och bryta släktens destruktiva beteendemönster för att bana en enklare friskare väg för mina kommande generationer

  • att älska med hela hjärtat och en ren blick som inte är sårad

  • att göra min röst hörd

  • att ge röst åt de som själv inte förmår eller har möjlighet

  • att mötas i Gud

  • att lyssna inåt och finna mitt sanna jag

  • att vara villkorslöst älskad

  • att njuta av min egen kropp och sexualitet

  • att leva utan skam och skuld

  • att ha tillit till människor

  • att leva i sanning

  • att vila i barnaskapet hos Gud

  • att leva min kallelse och göra världen bättre

  • mannen - hans kärlek, närvaro, närhet och ömhet

  • kvinnan i mig som vågar vara sig själv utan att be om ursäkt för det

  • att vara en trygg jordnära mormor/farmor

  • människors möten Jesus

  • att se mina barn och barnbarn hitta hem till sig själv och Gud

  • uppgåendet - att helt och fullt ge mig och mitt liv till Gud och till en livskamrat

  • att sjunga om och dansa till kärleken

  • djup och äkta vänskap

  • en ny himmel och en ny jord där kärleken och friden bor


Det råder ingen som helst tvekan om att min längtan kommer från Gud. Längtan läker. Men jag insåg först igår att min längtan varit just mitt ledarskap. Jag har kommit att förstå att många människor har svårt att stå ensam med sin längtan. Jag har varit ett stöd genom mitt ledarskap.


Jag har alltid längtat efter gemenskap. Det syns i min längtan. Gemenskap med Gud, med den jag är innerst inne, med familj, vänner, män, kvinnor, livet i Skapelsen och mänskligheten. Min längtan efter att vara delaktig har alltid varit överväldigande stor. Och idag fick jag syn på att jag inte känner mig delaktig någonstans längre. Jag deltar. Jag är närvarande. Jag interagerar. Men jag känner mig inte delaktig. Jag har dragit mig undan mer och mer. Varför?


För att delaktighet alltid har inneburit anpassning. En anpassning som antingen krävt att jag ska klara av mer än vad som är rimligt eller att jag ska krympa mig till oigenkännlighet. När jag velat vara delaktig på mina egna villkor har jag kasserats. Då har jag inte fått vara med. Därav alla tårar denna morgon. Så till min längtanslista lägger jag detta:


  • Jag längtar efter en gemenskap där jag kan vara delaktig på mina egna villkor. Där det jag har att bidra med tas emot med öppna armar, och det jag inte förmår vara och göra möts med acceptans och omsorg. Denna längtan gäller i gemenskap med en livspartner, med släkt och vänner och i andra grupper/sammanhang.


Den villkorade delaktigheten har under livets gång skadat mig djupt. Så pass mycket att jag numera tvingas darra mig fram till Gud och genom livet. De kravfyllda gemenskaperna har visat brist på sårbarhet, varsamhet, omsorg och ömhet. Sådana kan jag inte vara delaktig i. De är ett direkt hot mot mitt liv. De bryter ner oss människor. Jag kan inte och vill inte längre anpassa mig efter det som inte värnar livet. Men jag trivs inte att gå ensam i Herrens hage. Jag vill vara en del av en flock. Jag behöver en livskamrat att dela vardagen med. Jag önskar vara älskad för den jag är, stark i min sårbarhet, darrande men naken och sann. Avklädd alla pålagda dumheter som skadar både mig och andra.


Kram,


12 visningar

2 Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Rated 5 out of 5 stars.

Heldigvis er det ikke noget fejl på dig kæreste Marie. Du er akkurat som du skal være, du er i ret tid på ret sted, selv om det ikke altid synes sådan.

Gud velsigne dig - og give dig visshet om at du er perfekt akkurat som du er.

kærligste tanker

Anne-Marie

Like
Replying to

Tack fina <3

Like
bottom of page